Technicolor

Crush of the Week #13 - Joshua Jackson.

2011-11-19T17:20:00.004+01:00

Förr var han känd som Dawsons Creek-Pacey, den som Joey självklart borde ha valt över fjant-Dawson. Men numera är han mer känd som den smarta snubben i Fringe. Joshua Jackson är sjukt boy next door-söt men verkar vara en allmänt cool snubbe också. Jaaa, jag vet att han säkert snortar kokain med horor eller nåt annat svinigt, precis som alla andra kändisar, men nu låtsas vi inte om det, ok? Framför allt är han fucking hilaroius när han slipper spela tråkroller. Som i detta Funny or Die-klipp:

Pacey-Con with Joshua Jackson from Joshua Jackson

Yttre motivationsfaktorer - en opålitlig allierad.

2011-10-17T00:22:00.005+02:00

Beteendeterapi har ju ofta historiskt förlitat sig en hel del på yttre förstärkning (dvs konsekvenser på ett beteende som ökar sannolikheten att beteendet uppstår igen) och detta gällde inte minst under den tidiga Skinner-eran, där det bitvis fanns en stor entusiasm inför tanken på att man nu hade hittat lösningen på alla beteendeproblem. Konsekvens in, förändrat beteende ut. Klappat och klart. Men det här med att förstärka beteenden är allt annat än en enkel ekvation, något som är ett återkommande gissel inom psykologin. Tyvärr är det ju väldigt individuellt vad som fungerar som förstärkare. Kakor? Uppmärksamhet? Att slippa diska? Men dessutom kan sådant som verkar funka utmärkt slå bakut. Inte minst gäller det just yttre förstärkning.

Yttre förstärkare handlar om sådana saker som beröm, pengar och annat som kan komma som en extern konsekvens av ett visst beteende. Inre förstärkare, däremot, handlar om sådana saker som att man blir gladare, är nöjd över sin prestation etc. Det har visat sig att en opraktisk bieffekt med yttre förstärkare är att det kan minska den egna drivkraften till beteendet. Särskilt när den som ska belöna inte tittar. Detta är något som kallas overjustification effect.

Ta det här med lön. Pengar känns ju intuitivt som en rätt klockren förstärkare för jobbprestationer. Trots detta verkar det som att höga ersättningar kan ha den motsatta effekten - att den faktiskt minskar både prestation och kreativitet. Detta har bland annat psykologen Dan Ariely undersökt i en studie där människor fick låga, medelhöga eller höga ersättningar för sina prestationer i olika spel. Det visade sig att de som fick den högsta ersättningen också var de som presterade sämst. Intressant nog verkar yttre motiverande faktorer ofta motverka den inre drivkraften, något som nog också många gånger påverkas av "effort justification". Detta innebär att man drivs till att "hitta på" en rimligt förklaring till vilken ens egen motivation för att göra en viss handling är när det inte finns någon tillräckligt rimlig orsak. T ex så kan man börja uppleva en uppgift som mer intressant om man får sämre ersättning än man initialt hade trott eftersom man rättfärdigar beteendet genom att skapa en upplevd motivationsfaktor.

Men problemet med yttre förstärkare gäller inte bara ersättning och prestationer. I en studie som nyligen publicerades framkom att försökspersoner som hade yttre incitament för att inte fuska var mer benägna att göra det än de som inte hade det, och att själva omnämnandet av fusk verkar olyckligtvis nog öka medvetenheten om att det faktiskt går att fuska. Detta är något som kan ha betydelse för hur man hanterar brottslingar, enligt författarna. Det har tidigare konstaterats att program som går ut på att skrämma unga lagöverträdare med hårda metoder och hot om skrämmande konsekvenser kan göra saker värre. En potentiell orsak kan vara just att man pushar hårt för externa motiverande faktorer i stället för att stärka den egna motivationen till att hålla sig lagen.

Det här med förstärkning är med andra ord lurigare än vad retrobehaviorismen antyder, och att utgå från människors egna mål och värderingar är oftast bättre än kakor och smisk.

Why We Reason:
"How Misguided Incentives Negatively Affect Productivity and Well-Being."
"Does Raising Awareness About Bullying Cause More Bullying?"

Om självskadebeteenden, vetenskap och populism. Evidensbaserad psykvård für alle.

2011-08-24T11:26:00.019+02:00

Vården av självskadande patienter är ett område som har berörts i media i flera omgångar under de senaste åren. Det som man framför allt har skrivit om är slutenvård för denna patientgrupp, och rapporteringen har ofta präglats av en syn där ökad kontroll och övervakning, samt intensiv heldygnsvård, är en viktig intervention vid dessa symtom. Men just detta problemområde belyser en av den psykiatriska vårdens många paradoxer - att mer vård inte alltid är bättre, utan att det faktiskt kan vara tvärt om.

Det som har varit det största fokuset i media gällande denna patientgrupp har varit det faktum att svårhanterliga självskadande patienter, ofta unga kvinnor, har vårdats på en rättspsykiatrisk avdelning i Sundsvall tillsammans med grova brottslingar. Som ett svar på kritiken beslutade man att ta i med krafttag och starta en avdelning för enbart denna patientgrupp. Pengar spenderades, omorganisationer genomfördes, handlingskraft uppvisades! Tyvärr konstaterades det snart att försöket med självskadeavdelningen hade misslyckats och verksamheten avslutades efter kritik från Socialstyrelsen. Att verksamheten inte fungerade kan ju bero på många olika saker, men generellt är det inte särskilt förvånande ifall orsaken var att vården gav tveksam effekt. Forskningen pekar nämligen mot att långvarig slutenvård ofta i själva verket är det sämsta man kan göra för självskadande personer.

Jag känner inte till dessa individuella patienters diagnoser, men jag räknar med med att de flesta av dem sannolikt har en borderlinediagnos eller i alla fall starka drag av denna typ av problematik eftersom diagnosen är kraftigt överrepresenterad vid allvarliga och kroniska självskadande beteenden. Varför detta över huvud taget är relevant är för att stora delar av forskningen genomförs på personer som uppfyller en viss diagnos snarare än som uppvisar ett visst beteende. De förstärkande mekanismerna är däremot oftast liknande även för dem som inte har en formell borderlinediagnos, även om det så klart inte alltid är fallet.

Vården av personer som skadar sig själv på ett kroniskt sätt präglas i hög utsträckning av paradoxer. Den intensiva vård man instinktivt vill ge som medmänniska är alltför ofta sådant som i längden ökar både lidandet och riskerna. Det som man vill göra för att skydda och rädda liv kan vara något som i slutändan driver personen närmare självmord.

Slutenvård av borderlinepatienter har en uttalad tendens att leda till att personen framför allt uppmärksammas för sina uppseendeväckande destruktiva beteenden, något som bidrar till att förstärka dem, och övervakning- och kontrollinsatser får ofta en motsatt effekt i och med att man, i stället för att erbjuda alternativa hanteringsstrategier förmedlar till patienten en hjälplöshet inför sina egna impulser och inte ger dem möjlighet att öva på att hantera de kroniskt förekommande känslosvängningarna. Generellt innebär slutenvården en bedräglig trygghet där andra ser till att man inte tar livet av sig, där det finns tillgång till personal och vid behovsmedicinering 24/7, och där de svårigheter i vardagen som väntar utanför sätts på paus. Ju starkare lidande man upplever, desto större är behovet av snabb lindring och desto större är rädslan för att möta smärta och osäkerhet. Och denna patientgrupp lider ofta mer än de flesta av oss någonsin kan sätta oss in i. Detta bidrar ofta till att planering om utskrivning leder till panik och ytterligare självskadehandlingar, vilket också förvärras av en stark separationskänslighet, och det är lätt hänt att mer oerfarna läkare förlänger vårdtiden gång på gång och att vårdpersonal som försöker stötta och hjälpa i längden bidrar till en känsla av hjälplöshet.

Den onda spiralen fortsätter ofta och patienterna klamrar sig fast vid de gamla, destruktiva hanteringsstrategierna i brist på andra, mer adekvata. Vården blir ett ständigt släckande av akuta bränder där destruktivitet blir den enda vägen till stöd och tröst. Olyckligtvis är slutenvården den perfekta miljön för att kultivera en negativ spiral av kortsiktig, självdestruktiv ångestlindring och oavsiktlig förstärkning av dessa beteenden från omgivningen.

Det som ofta lyfts i media är att man skriver ut människor för snabbt eller inte lägger in dem när de skulle ha behövt det. Min erfarenhet är dock att en för lång vårdtid, med oklart syfte, minst lika ofta orsakar problem. Detta lyfts dock, till min stora glädje, i en artikel i SVD:

Personer med självskadebeteende blir nämligen sämre av att vårdas i låsta miljöer, enligt flera experter inom psykiatri.– De flesta som jobbar med självskadebeteenden vet detta, säger Sofia Åkerman, tidigare ordförande för Shedo, Self harm and eating disorders organisation.

Men till skillnad från allmänpsykiatrin, där patienter vårdas under korta perioder, kan rättpsykiatrin erbjuda en mer långsiktig vård. Sofia Åkerman är ändå mycket kritisk. –Det är fel oavsett vilken vård som erbjuds. Miljön på rättspsyk är uppbyggd för att skydda samhället från brottslingar, vilket gör att tjejerna drabbas av en säkerhetsnivå som inte är till för dem. Du får inte sätta oskyldiga i fängelse, men här sätts ostraffade tjejer i en vård som är en brottspåföljd. Det bästa, enligt Sofia Åkerman, vore om vården kunde ges ute i landstingen, inom allmänpsykiatrin.– Så länge landstingen kan skicka bort obekväma patienter kommer de aldrig att bygga upp en bra vård för de här tjejerna, säger Åkerman."

Just rättpsyk är en miljö som präglas av kontroll och övervakning, så väl som långa vårdtider, vilket, som tidigare konstaterats, knappast är konstruktivt för självskadande patienter. Att leva på en avdelning med svårt psykiskt sjuka brottslingar innebär också att man kommer mycket långt från den vardag man behöver få hjälp att förhålla sig till och som en olycklig bonus har många borderlinepatienter en tendens att dras in i konfliktfyllda och destruktiva relationer, vilket det finns goda möjligheter till på en avdelning fylld med kriminella som ofta är dömda för våldsbrott. Det händer förvisso att man för enstaka patienter behöver hitta en drastisk lösning vid extrem självdestruktivitet, men i dessa fall bör det väl rimligen vara behandlingshem med adekvat expertkunskap och evidensbaserade metoder som är aktuellt - ett alternativ som media verkar helt ha glömt bort i alla skriverier.

Vad säger då forskningen om vården av Borderlinepatienter? Jo det mesta lutar mot:

- Undvik i möjligaste mån inläggning vid kroniskt suicidalt eller självskadepräglat beteende, även om det ibland kan behövas vid mycket akut suicidrisk eller vid insjuknande i andra psykiatriska tillstånd, t ex djupa deprssioner eller manier.

- Vid inläggning är det viktigt med ett tydligt, konkret mål, som sätts tillsammans med patienten och en kort vårdtid. Som Svenska psykiatriska föreningen skriver:

"Vagt formulerade mål som ”att stanna tills man mår bättre” skall inte tillämpas. De kan lätt misstolkas och leda till förstärkning av separationsproblematik och därmed förknippade konflikter, samt till beteenden som försvårar utskrivning."

- Bästa vetenskapliga stödet för psykologisk behandling har dialektiskt beteendeterapi i öppenvård, och även mentaliseringsbaserad terapi börjar få evidens. Dessa behandlingar lägger fokus på att förbättra hanteringsstrategierna som rör relationer till andra och reglering av känslor. Ofta innebär det relativt långa behandlingar och åtminstone i DBT brukar man ha både färdighetsträning i grupp samt individuell behandling. Däremot finns det ingen evidens för att slutenvård minskar suicidrisken.
-Det är viktigt med kontinuitet och tydlighet, vilket också underlättas av om det inte är så många personer som är inblandade i beslut och vård.
- Det är viktigt att man som patient bli bemött med respekt och värme, samt att få hjälp med att hitta konstruktiva strategier för att reglera känslor och ta itu med sina problem. Att personen stöttas i sina adaptiva beteenden och att inte självdestruktiva handlingar ska vara vägen till hjälp. Att stötta personen i att bli mer självständig i sitt sätt att hantera känslosvängningar och att som vårdpersonal lyfta fram det egna ansvaret.
- Det är också viktigt med adekvat diagnostik eftersom vissa andra diagnoser, t ex ADHD, bipolär sjukdom och posttraumatiskt stressyndrom, kan ta sig liknande uttryck eller finnas parallellt. I så fall kan det vara andra, eller komplettrande, behandlingar som behövs. Det händer tyvärr ganska ofta att borderlinediagnoser ställs ganska lättvindigt när någon är stökig, utan att man egentligen har undersökt ifall diagnoskriterierna är uppfyllda.

Gruppen självskadande patienter (Nej, det är inte bara kvinnor. Kan vi komma ihåg det nu en gång för alla?) förtjänar evidensbaserad vård, inte tomma, och skadliga, "krafttag" som baseras på en vulgärpsykologisk syn på att övervakning och inlåsning är det tryggaste vården kan erbjuda för att minska risk för destruktivt beteende. Det låter ju bra. Man har koll. Men jag har själv arbetat drygt fyra år i slutenvården och har sett minst lika många som har fått problem för att de vårdats för länge och övervakats för noga än motsatsen - som ju är de fall som är mycket lättare att skriva braskande rubriker om i tidningarna.

En av mina tidigare överläkare beskrev en gång Mijailoviceffekten - tendensen hos läkare i psykiatrin att att hålla kvar patienter för alldeles länge av rädsla för att man kanske, kanske har missat nåt. Men även "better safe then sorry" har ett pris och vård måste baseras på vetenskap, inte rädsla.

Tidningsartiklar

SVD: Vårdkris för självskadande kvinnor.

DN: Kvinnor mest utsatta i psykvården.

DN: Ingen vill ta ansvar för gruppen.

Böcker
John Chiles & Kirk Strohsal - Clinical manual for assessment and treatment of suicidal patients.

Anna Kåver och Åsa Nilsonne - Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning.

Övriga referenser

American Psychiatric Association. (2001). Practice Guidelines for the Treatment of Patients With Borderline Personality Disorder.

Black, D. W., N. Blum, B. Pfohl, and N. Hale. (2004). Suicidal behavior in borderline personality disorder: Prevalence, risk factors, prediction, and prevention. Journal of Personality Disorders 18, 226-239.

Bland, A., & Rossen, E. (2005). Clinical supervision of nurses working with patients with borderline personality disorders. Issues in Mental Health Nursing, 26(5), 507-517.

Oldham, J. (2006) Borderline personality disorder and suicidality. American Journal of Psychiatry, 163, 20-26.

Paris, J. (2004) Is hospitalization useful for suicidal patients with borderline personality disorder? Journal of Personality Disorder, 18, 240–247.

Svenska psykiatriska föreningen. (2006). Personlighetsstörningar – kliniska riktlinjer för utredning och behandling. Växjö: Svenska psykiatriska föreningen.

Zaheer, J., Links, P., S., Liu. E. (2008). Assessment and emergency management of suicidality in personality disorders. The Psychiatric Clinics of North America, 31(3), 527-43.

Öppenhet och Pride.

2011-07-31T21:39:00.004+02:00

I morgon börjar Stockholm Pride - ett evenemang som ofta orsakar årliga debatter både bland de som kallar sig någon version av HBTQ och de som inte gör det. För kommersiellt, för sexualiserat, för ytligt etc. Årets Pride har en extra feature: det är gratis och öppet för alla, och även detta orsakar kontroverser. Det som vissa, korrekt, påpekar är att det orsakar möjliga problem för dem som inte är så öppna med sin läggning. Man riskerar i större oönskade möten med bekanta när man håller sin samkönade partners hand på en Pride House-föreläsning. Det är lätt att glömma att alla inte är ute ur garderoben.

Trots det är jag glad att Pride blir öppnare. Dels var det länge sedan det helt gick att undvika att avslöjas. Heteros dyker upp i Pridesammanhang här och där, och just dessa är sällan av de homofoba slaget om de inte är där för att knacka bög. Men framför allt ser jag öppenheten som ett uttryck för att vi går ett steg närmare det jag ser som det optimala målet: att alla förstår att det inte går att dra en tydlig gräns mellan gruppen HBTQ-personer och "de andra." Som jag har skrivit tidigare finns det en massiv förekomst av människor som ligger någonstans i gråzonen mellan homo och hetero och inte heller könsidentiteten är nödvändigtvis enkel. Pride har också ett stort antal andra programpunkter om t ex normbrytande, som polyamori, psykradikalism, livsåskådning, kropp, BDSM och olika genusfrågor. Det handlar inte längre bara om att rikta sig till "homos", något som speglas i att många av mina självidentifierade heterosexuella vänner tänker gå och lyssna på föreläsningar för att sexualitets- och genusrelaterade frågor som de är intresserade av tas upp.

Jag tror att "vi"-identiteten har behövts i kampen för rättigheter och acceptans, men nu har vi nått dithän att vi måste se verkligheten som den är - det finns inget "vi" och "dom", bara människor på en gråskala, och jag tror att öppenheten i längden bidrar till att minska den homofobi som gör att människor är kvar i garderoben. För det finns ju egentligen inga HBTQ-personer, bara personer.

- Prideprogrammet
- Kom gärna och titta på "Att välja livsåskådning" där jag kommer att prata om humanismen i ett HBTQ-perspektiv

Sexuell frihet - inget för män?

2011-07-20T09:18:00.005+02:00

Många genusdebattörer (däribland jag) pratar ofta om att kvinnors sexuella frihet begränsas av normerna i det samhälle vi lever i - att det inte alltid ses med fullt lika blida ögon när man som kvinna har sex med många partners, har en tidig sexualdebut etc. Men vad man inte pratar om lika ofta är hur normer begränsar den manliga sexualiteten.

När jag kom ut som bi var jag vuxen och rörde mig i en mycket tolerant miljö, vilket gjorde att det knappast blev något dramatiskt avslöjande utan snarare ett konstaterande med ett "jaha?" som svar från min omgivning. Vad som däremot blev en ögonöppnare för min egen del var insikten i hur otroligt många som faktiskt befinner sig i en gråzon mellan homo- och heterosexualitet på ett sätt som trotsar de bedrägligt enkla kategorierna homo, hetero och bi.

När jag väl pratade med andra om om min sexuella läggning öppnade sig dammluckorna för berättelserna om gråzonsupplevelserna. Heterosexuella som visade sig ha haft sex eller varit förälskade i någon av samma kön vid enstaka tillfällen. Lesbiska som hade haft pojkvänner långt efter de blivit öppna flator, bögar som fick krypa till korset och erkänna sin bisexualitet efter att de hade kommit ut ur bög-garderoben med buller och bång. Enstaka avsugningar, crushes, flatsex och oväntade "heterosexuella" upplevelser med "fel" kön visade sig döljas bakom den homo- och heterosexuella fasaden hos ack så många som jag pratade med - där dessa upplevelser inte var tillräckligt frekventa eller definierande för att de skulle kalla sig bi. För vad är bisexualitet egentligen? Är man bi om man en gång får känslor för någon av det andra könet än det man vanligtvis attraheras av? Vid ett ligg? Vid två? När det är 50/50?

När jag under Pride förra året lyssnade på ett bi-seminarium och frågan ställdes hur man skulle kunna engagera fler i den falnande bi-kampen insåg jag att jag faktiskt inte hade något intresse för det. Att upplysa om bisexualitet innebär bara att göra två begränsande etiketter till tre. Sexualitet är en skala och det är numera motvilligt, i pragmatiskt syfte, som jag använder begreppet "bisexuell" om mig själv. För sexualiteten är varken särskilt etiketterbar eller statisk.

Men var kommer männens sexuella frihet in i det här? Jo, jag har allt mer funderat, och glatts, åt att det här med sexuella gråzoner ofta verkar vara en icke-fråga för kvinnor. Min subjektiva upplevelse bekräftas också av en rapport* (sammanfattad här av DN) som kom för något år sedan. 31% av tjejer mellan 18 och 24 år hade känt sig attraherade till både någon av samma och motsatt kön, 39% hade haft sexuella fantasier om både män och kvinnor och 13% hade haft sex med båda könen. En av forskarna, Sven-Axel Månsson, säger:

"Siffrorna för de unga kvinnorna är slående höga... Många vill alltså inte längre leva under bundna former med en fast sexuell identitet, de vill vara öppna och fria som människor och sexuella varelser. Det är min tolkning."

Men killarna då? 7% har känt sig attraherade av båda könen, 8% har haft sexuella fantasier om båda könen och 3% har sexuella erfarenheter med både män och kvinnor. Vad den stora skillnaden beror på är det så klart svårt att fastslå med hundraprocentig säkerhet. Men det är inte en alltför vild chansning att påstå att det på ett socialt plan nog kostar mer för en man att uppvisa beteende som kan tolkas som homosexuellt än det gör för kvinnor. Ett globalt exempel på detta är ett det finns ett stort antal länder där enbart manligt samkönat sex är olagligt, inte kvinnligt.

Sven-Axel Månsson: "– Tjejerna är mindre låsta av normerna än vad killarna är, det är inte lika förbjudet för dem att ha samkönat sex... En ung man som ligger med en annan man överskrider en tabugräns – det är mycket svårare för honom än för en ung kvinna att våga erkänna och leva ut lusten till en person av samma kön. Dessutom är det väl känt att män är mer homofobiska än kvinnor."

Sexualupplysaren Pelle Ullholm på RFSU håller med:

"– Den traditionella maskuliniteten sätter hårda gränser för vad en riktig man får göra. Han kan prata öppet om onani, titta på porr och ha sex med flera tjejer om han är singel – men han kan inte ha sex med en annan man utan att beskrivas som bög. Det är inte lika definierande för en kvinna att tända på en annan kvinna och ha sex med henne, säger Pelle Ullholm: – Sex mellan tjejer betraktas tyvärr inte som riktigt sex. Ingen penetration antas förekomma, därmed förminskas sexet."

Tragiskt nog verkar den sexuella friheten vara begränsad även för män. Friheten att uppmärksamma och leva ut gråzonskänslorna är inte lika stor, och även om det skulle finnas eventuella biologiska skillnader till den lägre förekomsten av samkönad attraktion/sex så lär det större sociala stigmat sannolikt vara en ansenlig faktor. För ju mer odramatiskt det är att ha en viss känsla, ju lättare är det att tillåta sig själv att uppmärksamma och agera på känslan utan att det måste vara frågan om Den Stora Kärleken eller en intensiv och eldig attraktion med tusen solars intensitet.

Hur ska vi nå dithän? Tja, det är nog inte så mycket annat att göra än att opinionsbilda, upplysa, visa goda förebilder i media och IRL och att fortsätta försöka rucka på uppfattningarna om "manligt" och "kvinnligt". För det är ju ofta här skon klämmer - att böga sig är omanligt, vad det nu betyder. Och jag tror också att det handlar om att män kanske helt enkelt måste våga att ta ett djupt andetag och tillåta sig känna eventuell samkönad attraktion som dyker upp. För det är faktiskt inte så farligt, det innebär inte att du liksom blir en annan person eller helt plötsligt är bög, och det som jag har tagit upp tidigare till trots - vanligtvis blir det inga större sociala konsekvenser om det nu skulle komma fram, annat än möjligtvis lite nyfikna frågor.

Och sex med någon man är attraherad av faktiskt väldigt trevligt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

*brasklapp för inbyggda metodologiska problem i den här typen av studier.

Ett tidigare inlägg om ämnet: Sexuell läggning - ett spektrum.

Veckans citat #33

2011-06-22T23:53:00.003+02:00

Om att plocka ut det man själv gillar ur Bibeln och strunta i resten:

"Det är som att spela schack med tennisregler"

Jonatan Hedborg

Veckans bibelord #17

2011-04-16T10:39:00.002+02:00

"Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig."

1 Mos 3:16

Crush of the Week #12 - Molly Lewis.

2011-03-13T19:58:00.002+01:00

Nej, ni känner inte till henne, men efter att ha sett det här videoklippet så kommer ni att förstå:

Men allt man behöver är ju empati, eller? Om psykologiskt kvacksalveri.

2011-01-19T21:30:00.000+01:00

Det finns bland många en uppfattning om att psykologisk behandling helt enkelt handlar om vanlig hederlig empati. Har man empati så löser sig resten. Till en viss del är det ju så klart sant. Den största verksamma faktorn i psykoterapi är relationen och den terapeutiska alliansen. Men räcker det? Not so much. Som med alla effektiva behandlingar finns det biverkningar och om man använder en olämplig metod kan det gå riktigt snett. Ett exempel på detta är debriefing och ett flertal andra behandlingar som i själva verket kan förvärra symtom, något som bl a redovisas i en artikel av Scott Lillienfield m fl. Om man inte har tillräcklig kompetens kan det också gå riktigt illa. Detta illustreras av ett fall, som lyftes av Uppdrag granskning, där personer på boenden för utvecklingsstörda, av lågutbildad personal utan adekvat handledning, utsattes för kränkande metoder som påstods vara "KBT". Detta till trots hävdar man i den nyutkomna behörighetsutredningen, som bl a tittar på hur de lagliga gränserna för alternativmedicin ska se ut, att det inte finns några kända problem med att vem som helst får behandla vilka psykiatriska tillstånd som helst.

I en kommande intervju i Skeptikerpodden intervjuar jag journalisten Anette Nyman, som har skrivit boken Terapeuten om sina mångåriga erfarenheter av kursgården Mullingstorp. Här utövade de något som kallade "kroppspsykoterapi", och konceptet gick ut att med hjälp av kroppsfokuserade övningar komma i kontakt med djupt liggande känslor och nå en slags katharsis. Och det här var inte heller tänkt att vara en långsam process, utan på de kortare kurser som hölls skulle man hinna med att komma i kontakt med sitt inre. Försvar skulle krossas snabbt och effektivt! Känslomässigt intensiva övningar användes, däribland rebirthing och "fascistövningen" där man attackerade varandra med hatiska kommentarer för att konfronteras sin inre fascist. Det hände att man kräktes, slet av varandra kläderna eller att det uppstod blodsutgjutelse. Det senare gjorde för övrigt att de förvägrade en HIV-positiv man deltagande i en kurs, något som sedan ledde till att de blev fällda för diskriminering. Ofta kom deltagarna i kontakt med sidor av sig själva som de inte (velat) veta av och sanna eller potentiellt framprovocerade konfrontationer med minnen av t ex övergrepp dök upp då och då. Denna typ av verksamhet står ju så klart inte under Socialstyrelsens kontroll och det finns ingenstans att vända sig om man råkar illa ut. Ingenstans.

Om man är en stabil person är detta kanske inget större problem utan kan säkerligen vara en häftig upplevelse. Men om man inte är det? Anette berättar att många tidigare Mullingstorpkunder har kontaktat henne efteråt och hade svårt att veta vad de skulle göra av alla känslor. Det hände också att hon tvingades ta klienter till psyket, något som gjorde att hon kände sig tvungen att ta upp med de ansvariga på Mullingstorp att de saknade tillräcklig kompetens för det de höll på dem. Med den konsekvensen att hon blev snabbt och brutalt avskedad.

Att rycka undan någons försvar och dessutom sakna kompetens för att veta vad man ska göra av den situation som uppstår för klienten innebär så klart en oerhörd risk, men gör också människor mycket sårbara och öppna för påverkan. Detta kombinerades på Mullingstorp också med att man inte fick sova eller äta särskilt mycket, kända metoder för att rubba människors psykologiska immunförsvar. Kritik mot ledaren var inte heller populärt. Allt detta sammantaget innebär att den kritiska förmågan hämmas på ett sätt som liknar vad som händer i sekter. Floran av behandlingar är enorm och människor som är i ett utsatt läge får sina psyken grävda i av personer som ibland helt saknar kompetens. De människor som mår psykiskt dåligt förtjänar bättre än att drabbas av inkompetens eller sekteristisk manipulation, som ofta erbjuds för saftiga summor!

Tyvärr är dessa behandlingar ofta mer eller mindre new age-inriktade approacher där psykologi och andlighet glider ihop. Om man själv väljer att fördjupa sig i andliga frågor är det en sak, men jag tror att vi som jobbar inom vården måste ta ansvar för att de alternativ vi promotar är ideologiskt och religiöst neutrala och faktiskt en fråga om psykologi, inget annat. Dessa skrupler saknar dock många av behandlarna utanför gängse psykologisk vård och tyvärr har mindfulness, som är en approach som baseras på österländsk filosofi men som ingår i många evidensbaserade behandlingar, öppnat många dörrar mellan det psykologiska och det mystifika. I forum som Harmoni-expo träffar man ofta på företag som erbjuder aurahealing, tidigare liv-terapi och... mindfulness. Att det är något som används inom sjukvården innebär sekundärt olyckligtvis en legitimering av dessa verksamheter och en utsuddning av gränsen mellan psykologi och andlighet. Dessutom återfinns uttalat religiösa inslag i olika former av "vanlig" vård, inte minst missbruksvård, och religiösa påverkan ingår bitvis öppet i behandlingsapproacher, något som jag har skrivit om här och här.

Vård ska utövas av människor som har en utbildning och en yrkeskompetens som står under offentlighetens kontroll, med metoder som både är effektiva och icke-skadliga. Och gängse psykologiska behandlingar ska hållas fria från sekteristiska inslag och andlighet/religion. Det låter väl inte så dumt, eller hur? Men då behöver vi regleringar av vem som får behandla psykiatriska tillstånd och hur detta får gå till. De ansvariga för behöringsutredningen borde läsa Anette Nymans bok och fundera över om det verkligen är rimligt att man får utsätta sköra människor för icke granskade eller dokumenterat destruktiva metoder, och/eller andlig/religiös påverkan.

Här hittar ni en granskning av den Mullingstorpsliknande kursgården Baravara.
Tidigare blogginlägg om behörighetsutredningen. (Ladda ner utredningen här)
Tidigare blogginlägg om religiös missbruksbehandling.
Tidigare blogginlägg om Arken.
Tidigare blogginlägg om patientsäkerhet och psykoterapi.
Här har jag skrivit om skadliga psykologiska behandlingar.

TV4 "Fakta" visar medial barnmisshandel.

2011-01-10T12:33:00.007+01:00

Jag brukar oftast titta på TV när jag äter frukost, men när jag slog på TVn i morse höll jag på att sätta morgonmackan i halsen. Orsaken till detta var att jag zappade mig förbi TV4 Fakta och upptäckte att de sände ett amerikanskt program som hette "Barn med sjätte sinne". Detta program visade sig dock vara ännu obehagligare än titeln antydde eftersom det hela gick ut på att ta ängsliga och otrygga barn, jaga upp dem så mycket som möjligt, påstå att alla deras värsta rädslor är sanna och dessutom filma dem när de springer runt skräckslagna i mörkret och jagar övernaturlig "närvaro". Detta var kanske det värsta jag någonsin har sett på TV ur psykologisk synpunkt. Ni kan se trailern här. Serien beskrivs på detta sätt:

"Barn med sjätte sinne är en amerikansk dokumentärserie från 2008 i sex
delar.Den handlar om barn som har övernaturliga förmågor. Här tar mediet Chip
Coffrey och psykologen Lisa Miller hand om klärvoajanta barn för att hjälpa dem
att hantera sina förmågor bättre. "

och första avsnittet beskrivs så här:

"Barn med speciella förmågor möter sina rädslor
Del 1 av 6. Chip och Lisa besöker Joel, en 14-årig pojke som ser andar på gården där han bor. Joel har bara berättat om det här för sin mamma och är skräckslagen och undrar varför det här händer honom. För att hjälpa Joel presenterar Lisa och Chip honom för syskonen Morgan och Brad. Morgan är 10 år och har föraningar om naturkatastrofer och Brad kan känna andars smärta. Tillsammans måste de tre barnen lära sig hantera sina rädslor när Chip tar de på en spökjakt på den hemsökta gården."

Jag skickade iväg ett mail både till TV4 fakta och Granskningsnämnden, som finns i anpassade versioner ifall ni skulle vilja göra detsamma och inte orkar skriva ihop något eget. Även om de flesta av er nog inte har möjlighet att se programmet själva så torde det vara uppenbart även i beskrivningen att det inte är en lämplig programidé. Ni kan kontakta TV4 Fakta här. Mail till dem finns nedan:
"Jag skulle vilja uppmärksamma att ni på er "dotterkanal" TV4 Fakta sänder "Barn med sjätte sinne", som är ett program som visar vad som måste anses vara avancerad barnmisshandel. Det är ett dokumentärprogram liknande "Det okända", fast med barn som upplever sig ha övernaturliga förmågor. De uppenbart oroliga och stressade barnen får höra att de skrämmande saker de "känner av" är sanna och skickas ut i mörkret där de vuxna och de andra barnen jagar upp dem över påstådd övernaturlig närvaro som skulle lura i dunklet. En pojke i avsnittet som sändes 10/1 var också mycket orolig och ängslig över vad andra skulle tycka om honom för hans "förmågor", vilket uppenbarligen inte hindrade producenterna från att sända det hela i TV.

Dessa barn skulle behöva hjälp med att se att det inte finns några monster under sängen, inte jagas upp av vuxna människor som utnyttjar deras rädsla och oro för billig underhållning. Man kan också fråga sig om vissa av dessa barn potentiellt har psykiatriska symtom som de skulle behöva professionell hjälp för i stället för att bli hetsade till skräck av skrupellösa producenter.
TV4-koncernen har ett brett utbud av verklighetsfrånvända program med medium och andra som påstår sig ha övernaturliga förmågor, men dessa rör trots allt huvudsakligen vuxna människor. Här är det i stället rädda barn som nyttjas på ett uppenbart mycket oetiskt sätt. Jag uppmanar er därför att ta ert ansvar och omedelbart plocka bort detta program ur er tablå. "

Mvh XXX YYY"
Om ni vill anmäla till granskningsnämnden kan ni göra det här. Ange kanalen TV4 Fakta, datumet 10/1 och tiden 05:10. Ni kan använda följande brev om ni vill ha något färdigskrivet:
"Jag skulle vilja uppmärksamma er på att att TV4 Fakta sänder "Barn med sjätte
sinne", som är ett program som visar vad som måste anses vara avancerad
barnmisshandel. Det är ett dokumentärprogram liknande "Det okända", fast med
barn som upplever sig ha övernaturliga förmågor.

De uppenbart oroliga och stressade barnen får höra att de skrämmande saker de "känner av" är sanna och skickas ut i mörkret där de vuxna och de andra barnen jagar upp dem över påstådd övernaturlig närvaro som skulle lura i dunklet. En pojke i avsnittet som sändes 10/1 var också mycket orolig och ängslig över vad andra skulle tycka om honom för hans "förmågor", vilket uppenbarligen inte hindrade producenterna från att sända det hela i TV.

Dessa barn skulle behöva hjälp med att se att det inte finns några monster under sängen, inte jagas upp av vuxna människor som utnyttjar deras rädsla och oro för billig underhållning. Man kan också fråga sig om vissa av dessa barn potentiellt har psykiatriska symtom som de skulle behöva professionell hjälp för i stället för att bli hetsade till skräck av skrupellösa producenter. Jag uppmanar er därför att granska "Barn med sjätte sinne", då detta program är djupt oetiskt i hur de deltagande barnen behandlas.

Mvh XXX YYY"

Uppdatering:

BESLUT
Programmet frias.

ANMÄLNINGARNA
Anmälningarna är mycket kritiska till att TV4 Fakta visade ett program som de anser
exploaterar barn och gränsar till barnmisshandel.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Det anmälda programmet hade ett innehåll som säkert kunde uppfattas som
smaklöst och stötande. Granskningsnämnden kan dock inte finna att programmet
strider mot de bestämmelser som gäller för TV4:s programverksamhet. Dessa
bestämmelser innehåller inte några regler om tycke och smak. Enligt nämndens
mening är det en progametisk fråga för programföretaget att avgöra om denna typ av
program kan sändas.

Detta beslut har fattats av granskningsnämndens ordförande Kerstin Calissendorff
efter föredragning av Christoffer Lärkner.

Goda intentioner? Del 5 - Diskussion.

2010-12-30T08:40:00.002+01:00

Vi tänker oss ofta att man väljer att jobba med psykologi för att man vill hjälpa människor. Vi psykologer verkar med utgångspunkt i etiska riktlinjer och jobbar med metoder som syftar till att hela. Med detta i åtanke kan det i efterhand vara svårt att förstå hur man kan kränka och förnedra människor i psykologins namn. I titeln för denna artikel ligger frågan om dessa psykologiska teorier och metoder verkligen utövats med goda intentioner. Detta verkar vara något som har varierat. I vissa citat avslöjas en illa dold, eller öppen, avsmak för homo- och bisexuella, medan andra genuint tycks vilja hjälpa av omsorg. Problemet är ju att även om intentionerna faktiskt är goda så kan de, som citatet i början antyder, göra mycket skada.

Att man orsakade lidande hos de homo- och bisexuella patienterna är inget självklart tecken på etiska övergrepp – trots allt innebär moderna psykologiska metoder ofta kortvarigt lidande, exempelvis exponeringsbehandling vid ångesttillstånd. Den stora skillnaden är dock att man i dessa fall baserar det på vetenskap – lidandet är ett pris som betalas för en vetenskapligt grundad behandling som för de flesta innebär en långsiktig lindring eller till och med bot. Forna tiders försök att behandla homo- och bisexuella baserades dock i stort sett uteslutande på teorier utan empiriskt stöd och på sådant som kliniker subjektivt tyckte sig se i terapisessionerna. De nutida reparativa terapierna är också kraftigt ideologiskt, och oftast religiöst, drivna, vilket leder till en mycket selektiv syn på kunskapsläget.

Ansvaret för att stå för vetenskapligt baserad psykologi har dock också samhälleliga implikationer. Det är vi psykologer som är den profession som i högst utsträckning representerar det psykologiska kunnandet i samhället. De officiella riktlinjer, kategoriseringar och teoribildningar som kommer ur det psykologiska kunnandet har inte bara inflytande över psykiatrin, utan även samhället i stort. Att ta ett etiskt ansvar innebär också att sprida vetenskapligt grundad kunskap i samhället och att ta stort ansvar för vad som patologiseras och normaliseras. Pseudovetenskap kan vara lika farlig på ett samhälleligt plan som i den direkta kliniska verksamheten. Psykologi kan guida allt från politiska beslut och formella riktlinjer till attityder bland befolkningen i stort, och därför har vi ett ansvar för att basera den kunskap vi representerar på fakta.

Lika viktigt är också att vara vaksam på ideologisk och religiös påverkan inom vården där ideologin riskerar att ibland gå före människors bästa. Exempelvis använder sig Scientologernas missbruksverksamhet Narconon av massiva doser vitaminer och bastubad, något som saknar vetenskapligt stöd. De har också ett kraftigt ideologiskt drivet motstånd mot psykofarmaka. LP-stiftelsen är en kristen verksamhet som säljer tjänster till ett stort antal kommuner och där religion öppet ingår som en obligatorisk del i behandlingen. Trots att endast ett fåtal är religiösa då de påbörjar behandlingen enligt uppgifter från LP-stiftelsen, uppger en majoritet av informanterna i den utvärdering som publicerades 2010 att tron ”har en stor betydelse i mitt liv idag” och samtliga återstående uppgav att tron ”har viss betydelse för mitt liv idag”. En risk med mer uttalat religiöst och ideologiskt drivna behandlingar tycks alltså också vara att man utsätts för religiös påverkan i ett tillstånd då man rimligen bör anses var mer sårbar än vanligt.

Frågan handlar dock inte bara om evidensbaserade behandlingar i stort utan också om normer och hur de styr våra bedömningar. Ideologier och värderingar handlar inte bara religiösa verksamheter utan är något som rör oss alla. Vi befinner oss alla, på ett eller annat plan, i någon form av ideologiskt paradigm där vi präglas av olika outtalade ”sanningar” och förutfattade meningar. Etik handlar inte bara om individuella psykologers handlingar utan också om mentaliteten i olika verksamheter, samhällen och tidsperioder. Frågan som väcks är om det finns något i 2000-talets psykiatri som framtidens psykologer kommer att se tillbaka på med upprördhet. Just att skilja fakta från tyckande och teorier anser jag är en viktig etisk fråga i syfte att undvika pseudovetenskap och kränkningar, samt att mer eller mindre farliga pseudovetenskapliga idéer sprids i samhället – såsom uppfattningen om den sjuke homo- och bisexuelle. Det går aldrig att helt freda sig från teoretiska skygglappar och det skulle också vara enkelt att använda sig av ett slappt postmodernistiskt synsätt och hävda att de föränderliga värderingarna innebär att det inte finns någon egentlig sanning och att vetenskap är en tandlös tiger. Jag hävdar dock tvärtom att en viktig grund i humana psykologiska principer är att man skiljer teoretiserande och subjektivt tyckande från fakta. Att det är svårt att se bortom sina teoretiska skygglappar innebär inte att man inte kan göra sitt bästa för att undvika förutfattade meningar och fördomar. Att det är lika bra att strunta i att hålla sig till verkligheten för att det troligtvis aldrig går att lyckas med det fullt ut är inget som främjar en god etik.

Den aktuella utvecklingen inom det psykologiska området har inneburit ett kraftigt ökat krav på evidensbaserade metoder. Detta har hos stora delar av psykologkåren väckt starka reaktioner och många tycks uppleva att man i och med detta berövar psykologin många djupa aspekter som är svårmätbara och komplexa och att något av det empatiska och humana går förlorat till förmån för det ”mekanistiska” och mätbara. Jag anser dock att kraven på vetenskapligt stöd är en grundläggande aspekt i en human psykologi. Historiskt sett har den kliniska psykologin haft något av ett ”get out of science free card” där icke belagda teorier fått styra, med den konsekvensen att man har gjort sig sårbar för ideologisk påverkan och subjektiva bedömningar. Det är också just de mycket teorityngda psykologiska inriktningarna som mest envist har bitit sig fast vid de pseudovetenskapliga ideologierna om homo- och bisexualitet. Jag hävdar ett en god ”människosyn” framför allt främjas av att man så långt som möjligt fokuserar på verkligheten och på faktiska konsekvenser.

Trots att man inom behaviorismen formellt har haft en mer uttalad vetenskaplig utgångspunkt jämfört med psykoanalysen har detta dock inte heller skyddat från pseudovetenskap. Det räcker inte att häva att man utgår från vetenskap, man måste också tillämpa de vetenskapliga principerna på rätt sätt. Ett av problemen i forna tiders ”behandlingar” med homo- och bisexuella är dels att man inte brytt sig om att titta på effektiviteten och uppmärksamma skadliga biverkningar men också att man inte har utgått från en adekvat beteendeanalys. Man har använt behavioristiska principer på ett ytligt sätt, men har inte ställt sig frågan om det man behandlar egentligen är ett problem. En sådan analys skulle nog hos många ha visa på att beteendet fick negativa konsekvenser i praktiken, men då kommer man till det andra steget – är det individen eller samhället som äger problemet? Vad är fakta och vad är tyckande, respektive konsekvenser av tyckande?

Det sägs att kunskap om historien krävs för att kunna undvika att åter göra samma misstag. Just därför tror jag att det är viktigt att belysa vilken roll psykologin historiskt har haft i dessa frågor. Och vår utmaning som psykologer blir att, med detta i åtanke, ständigt ställa oss frågan: vart leder våra goda intentioner?

Goda intentioner? Del 4 - ...men religionen strikes back.

2010-12-30T08:37:00.003+01:00

Det psykologiska motståndet mot homo- och bisexualitet var däremot inte utdött utan kom att ta en ny vändning under -80-talet. I USA såg man nu en utveckling mot en ökad religiös fundamentalism och de framgångar som HBT-rörelsen hade rönt under de senaste årtiondena väckte ett nytt motstånd hos konservativa grupper. Här såg man nu ett nytt uppsving av den ”moraliska” konceptualiseringen av homo- och bisexualitet där detta inte bara för en fråga för vårdpersonal utan också för de religiösa professionerna. Trots att psykologin och psykiatrin inom mainstreamområdet nu såg homo- och bisexualitet som något normalt så växte parallellt mer extrema grupperingar fram som såg detta som en behandlingsbar sjukdom. Den största är National Association for Research and Treatment of Homosexuality (NARTH). Man kallar dessa behandlingar “reparativ terapi” och hävdar att behandlingarna syftar till att “läka” den psykologiska skada som man anser är orsaken till homo- och bisexualitet. Dessa är vanligtvis till stor del uttalat religiösa eller starkt religiöst influerade och utgår från uppfattningen att homo- och bisexualitet är en synd. Ofta drivs också patienterna av egna religiösa konflikter eller ett religiöst tryck från omgivningen när de går in i denna typ av behandlingsprogram. Exodus är en religiös organisation, huvudsakligen verksam i USA, som organiserar personer som försöker bli av med sin homo- och bisexualitet och som driver opinionsbildning erbjuder terapi i detta syfte. Det har också i allt större utsträckning börjat rikta sig till föräldrar och ungdomar i sin opinionsbildning i syfte att ”förebygga” framtida homo- och bisexualitet.

Behandlingen är en splittrad samling tekniker, men de huvudsakliga influenserna är en kombination av olika religiösa aspekter och de klassiska homo- och bikritiska psykodynamiska teorierna, med ”inympning” av de beteendeterapeutiska metoder som nämnts ovan. I en omfattande rapport om reparativa terapier som publicerades av American Psychological Association slås fast att dessa tekniker saknar vetenskapligt stöd och att det finns små möjligheter att genomföra reell förändring av den sexuella läggningen genom terapi. I den reparativa terapin sätter man ofta likhetstecken mellan homo-/bisexualitet och destruktivt leverne i form av ohälsosam promiskuitet, droganvändning, HIV och andra tragedier. Man använder sig här bl a av uppgifter från den konservativt kristna forskaren och psykologen Paul Cameron, vars forskning ratas i vanliga vetenskapliga tidskrifter på grund av hans ovetenskapliga metoder. Hans studier kommer oftast till slutsatsen att homo- och bisexuella lever ett fruktansvärt liv och har bland annat hävdat att homosexuella lever 20 år kortare än andra, har uppemot 1000 sexpartners om året och är dåliga föräldrar, bl a på grund av en mycket hög förekomst av pedofili. Dock har hans forskning visat sig vara helt utan vetenskapligt stöd. En annan tendens i denna terapi är att man lägger mycket fokus på könsroller och att patienterna ska lära sig att bete sig som ”vanliga” män och kvinnor. Man hävdar också ofta att det är fråga om val, inte om sexuell läggning. Bland de ”reparativa” terapeuter som inte har en uttalad religiös agenda dominerar psykodynamikerna stort.

I Sverige finns det sannolikt inga terapeuter eller verksamheter som öppet utövar denna typ av behandling, dock finns det enstaka behandlare som använder sig av liknande tekniker eller har en sådan syn på sexuell läggning. Bland annat har läkaren Karin Nilsson översatt ett par böcker av Leanne Payne, en frontfigur inom den reparativa terapin. Undertecknad har också varit i en mailkonversation med en psykolog och psykoterapeut efter att denna uttalade sig kritiskt i media om samkönade äktenskap i ett barnperspektiv. Hon tog då upp ett patientfall där hon hävdade att hon lyckades göra en homosexuell kvinna heterosexuell och skrev även bl a följande (felstavningarna är mailskrivarens egna):

”Mitt huvudargument är att om man anser att homosexualitet är likställt med
heterosexualitet så kan man ingripa i de ungas utveckling på ett sätt som inte
leder till vidareutveckling i heterosexualitens riktning om
förutsättningar för det finns.”

samt:

”Som svar på dina frågaor vill jag allmänmt säga att jag tror att om vi
likställer homosexuealitet med heterosexualitet så föreligger risk för att många
i en ungdomsförälskelse inte kämpar vidare med den långa och svåra utveckling
som vårt sexualiv behöver genomgå för att våga vilja bli självständiga och möta
en annan annorlunda än oss själva och vidare våga se oss själva gå vidare som de
bra eller dåliga på olika sätt som vi är som människor.”
Och

...”Det jag ville få fram var, som jag ovan redan beskrivit, att man inte bör se
det samkönade valet som en naturlig ordning, utan som ett val som av olika skäl
tvingar vissa av oss att behöva göra. Tex att testosteron tillförseln till
pojkfostret kraftigt minskat på grund av att enär modern varit deprimerad
under sin andra trimestern i graviditeten, vilket i sin tur medför i den
gravaste formen att det föds barn med helt kvinnlig utrustning men med
XYkromosomer och i den mildaste formen pojkar med många kvinnliga drag -
kvinnlig hjärna och /eller mer kvinnlig sexuell framtoning. Man får alltid
väga ont mot gott. Visst blir det svårare för barn med att man inte anser det
”normalt” att leva med två pappor eller två mammor, men å andra sidan misstänker jag att om man inte intar den hållningen så drabbas långt fler av att inte gå vidre i en gynnsam sexuell utveckling. Dettaär min farhåga, någon forskning finns ännu inte på området av mer kvalificerat slag, men jag har sett i min
praktik hur välgörande det har varit för många att lösa konflikter och känna att
de kommer vidare i en riktning som givit dem mycket mer att livskvalitet.” (personlig kommunikation 071126)

Även om det i Sverige inte finns någon terapiorganisation för utövare av reparativ terapi som finns det en religiös ideell förening som heter Medvandrarna, där personer som känner sig missnöjd med sin homo- eller bisexualitet träffas för att försöka motverka dessa begär.

Flertalet studier visar på att reparativ terapi kan ha en potentiellt skadlig effekt och APA nämner biverkningar som depression, ångest och suicidtankar, samt minskad förmåga till sexuell upphetsning. Ofta skylls misslyckanden på patienten, vilket medför en risk för skuldbeläggande, hopplöshetskänslor, skamkänslor och dålig självkänsla. APA lyfter i sin rapport fram att just ”minority stress”, en känsla av utsatthet i samhället, som en möjlig motiverande faktor till att man i dag söker sig till behandlingar som syftar till att förändra den sexuella läggningen, och påtalar att religion ofta är en starkt bidragande faktor. De sammanfattar också att:

”Studies indicate that experiences of felt stigma— such as self-stigma, shame,
isolation and rejection from relationships and valued communities, lack of
emotional support and accurate information, and conflicts between multiple
identities and between values and attractions—played a role in creating distress
in individuals. Many religious individuals’ desired to live their lives in a
manner consistent with their values (telic congruence); however, telic
congruence based on stigma and shame is unlikely to result in psychological
well-being.”

Peterson Toscano är en amerikansk artist som, efter att ha genomgått omfattande försök att
göra honom heterosexuell, har blivit en aktiv kämpe mot den reparativa terapin. Han berättar om sina erfarenheter så här:

”It constantly undermined my sense of self. It reinforced the idea thatthere was something fundamentally wrong with me that was abnormal, that was
out of the normal of nature. And it was spiritually wrong, but it was
naturally wrong, and they cited various studies that seemed to suggest that the
gay people were living horrible lives. … By 16 years into this treatment, I
guess that I was in my early 30s then, genuine questions arouse, and they arouse
because I saw the devastating effects it was having on me – the depression, the
confusion, the suicidal tendencies. and I realized that it wasn’t working out
and it was making my life unmanageable, and that I needed to look at some other
ways of addressing these situations.”

Men de patologiserande psykologiska förklaringsmodellerna har också ha haft en mer övergripande samhällelig effekt. Här har det funnits en dubbel påverkanseffekt där samhällets attityder påverkat psykologer och annan vårdpersonal, men där också den psykologiska synen i sin tur påverkat samhället. Synen på homo- och bisexuella bland geneme man har under långa perioder i historien präglats av den psykologiska och psykiatriska bilden av dessa individer som sjuka och mentalt störda. Detta hade en positiv bieffekt i att det bidrog till avkriminaliseringen eftersom det var onödigt att straffa de sjuka. Dock bidrog det också till utanförskapet, stigmatiseringen och uppfattningen att de inte var ”normala”. Att vara en stigmatiserad minoritet har också, inte helt oväntat, visat sig ha negativa hälsoeffekter. Pseudovetenskapliga teorier kring varför människor blir homo- och bisexuella har används för att försöka motverka ökade rättigheter för denna grupp. Ett exempel på detta är kampanjer där Exodus har använt argumentering kring att den icke-heterosexuella läggningen inte är medfödd utan ett val, och att homo- och bisexuella därför inte bör få ökade rättigheter i samhället. Detta med utgångspunkt i påstådda bevis som baseras på reparativ terapi, huvudsakligen grundad i psykoanalytiska och religiösa idéer. NARTH använder psykodynamiska resonemang för att hävda att ökade rättigheter skulle innebära att fler ungdomar lockades till homo- och bisexualitet och att kärnfamiljen, som samhällets grund, eroderas. Terapeuter från NARTH har också ställt upp som expertvittnen i domstolar då olika lagförslag som skulle innebära ökade rättigheter har behandlats.

Goda intentioner? Del 3 - Ökad tolerans.

2010-12-30T08:18:00.005+01:00

Under mitten av 1950-talet gjorde sexologerna intåg på arenan. Där psykoanalytikerna hade försökt bota ”avvikande” sexuellt beteende fokuserade de i stället på att kategorisera, studera och förstå hur den mänskliga sexualiteten ser ut. Den mest inflytelserika av dessa var Alfred Kinsey, som redan under slutet av 1940-talet skrev den kontroversiella boken ”Sexual Behavior in the Human Male” som sedan följdes av motsvarande bok om kvinnor. Här beskrev han hur det fanns en omfattande gråskala i den mänskliga sexuella läggningen och att många, även de som inte betraktade sig själva som homosexuella, uppvisade samkönat sexuellt beteende. Han utarbetade också den sk ”kinseyskalan” där individer kunde beskrivas som mer eller mindre homo-/heterosexuella på en skala med flera steg. Efterföljande studier bekräftade att samkönad attraktion inte var ovanlig och att det också förekom i naturen. Dessa kunskaper bidrog till en ökad normalisering av homo- och bisexualitet.

Efter Stonewallupproret 1969 stärktes HBT-aktivismen I USA och man valde bland annat att rikta in sig mot psykiatrin, som man upplevde bidrog till stigmatiseringen genom sin patologiserande syn på homo- och bisexualitet. Detta lede till att man protesterade vid två konferenser som hälls av American Psychiatric Association, vilket väckte stor uppståndelse. Efter detta startade en översyn av frågan och 1973 röstande man för att ta bort homosexualitetsdiagnosen ur DSM, dock bara med en åttaprocentig marginal. Beslutet föregicks också av stora protester från psykoanalytikerkåren, där 200 skrev på ett upprop för att sjukdomsstämpeln skulle var kvar. Fram till DSM-III-R fanns en formulering där ”ego-dystonisk” homo- och bisexualitet kunde klassas som ett psykiatriskt tillstånd ifall det orsakade lidande eller funktionsnedsättning, vilket ändå var ett stort framsteg efter att det hade klassats som en sociopatisk personlighetsstörning i DSM-I och en sexuell avvikelse i DSM-II. Dock kvarstår ännu, i DSM-IV-TR, möjligheten att ställa en UNS-diagnos som innebär "persistent and marked distress about one’s sexual orientation.” Det var också så sent som 1993 som homosexualitet togs bort ur WHOs sjukdomsförteckning ICD.

Friskförklarandet blev en skjuts för kampen för HBT-personers rättigheter i och med minskad stigmatisering. Dock var motståndet fortfarande starkt framför allt inom de psykoanalytiska kretsarna, som däremot också fick allt mindre inflytande. På 1980-talet accepterade de flesta psykoanalytiska institut inte HBT-personer, dock infördes i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet antidiskrimineringsklausuler hos flera psykoanalytiska organisationer. Däremot skedde detta bitvis som ett svar på rena juridiska hot. Även i Sverige föregicks Socialstyrelsen borttagande av homosexualitet som diagnos 1979 av protester från HBT-aktivister, där den mest kända aktionen var ockupationen av Socialstyrelsen

I samband med att homo- och bisexualitet avpatologiserades började man se behovet av terapiinsatser riktade mot homo- och bisexuella i syfte att stötta, uppmuntra och öka acceptansen för den egna sexuella läggningen. Detta ledde till att HBT-”affirmative” terapier utvecklades som ett svar på just HBT-personers specifika livsvillkor och behov och APA har sammanställt riktlinjer kring vad man ska tänka på i terapi med homo- och bisexuella klienter. Här lyfter man bland annat vikten av att inte se homo- och bisexualitet som en psykisk sjukdom, söka kunskap vid behov och uppmärksamma hur samhällets, anhörigas och behandlarens egna, fördomar påverkar klienten och den terapeutiska processen. Även i den psykoanalytiska terapin har man drivit utvecklingen mot en positiv syn på dessa sexuella läggningar. Fokuset under slutet av 1980-talet blev mer beskrivande än förklarande när det gällde homo- och bisexualitet och patologiseringen försvann i de offentliga sammanhangen, samt de flesta accepterade dessa sexuella läggningar som normalvarianter.

I Sverige finns det, som tidigare nämnts, numera få som har en negativ syn på homo- och bisexualitet i sin kliniska verksamhet. Dock tyder mycket på att det hos många saknas tillräckliga kunskaper om patientgruppen och om vad man bör tänka på i bemötandet. Många homo- och bisexuella har haft negativa upplevelser i terapeutiska sammanhang och psykologstudenterna Sara Nilsson & Rebecka Stenberg skriver i sin examensuppsats att ett vanligt problem är att man anstränger sig för att ”behandla alla lika” och därigenom bortse från de specifika behov som kan finnas med anledning av personens sexuella läggning. Däremot kan det också bli onödigt fokus på läggningen trots att detta inte är något som patienten själv problematiserar och vissa upplever också att de har fått ”undervisa” sina terapeuter och att de ibland visat inadekvat fascination och intresse för egen del i terapirummet. En vanlig invändning är också en omedveten heteronormativ inställning hos terapeuten där man exempelvis automatiskt utgår från att patienten är heterosexuell innan motsatsen framkommit, samt generella kunskapsbrister. Behovet av HBT-kompetens har bl a lett till att RFSL erbjuder terapier hos egna behandlare men också att olika verksamheter blir ”HBT-certifierade” genom utbildning från RFSL.

Goda intentioner? Del 2 - Homosexproblemet.

2010-12-30T08:05:00.004+01:00

När fröet till den moderna psykiatrin växte fram under 1800-talet såg man homo- och bisexualitet framför allt som en avvikelse, som klumpades ihop med bl a pedofili och könsidentitetsaspekter, och man ansåg att det både kunde handla om ”genuin” homosexualitet och att man på olika sätt förleddes in i detta leverne. De genuint homosexuella sågs oftast som obotligt fördärvade och man hade bl a hypoteser om att föräldrarnas gener hade skadats av epilepsi, alkoholism eller andra trauman och ansågs vara en neurologisk degeneration. Detta synsätt innebar en patologisering av själva individen, inte bara personens handlingar som tidigare hade varit fallet, men gjorde också att den ”drabbade” i mindre utsträckning sågs som ansvarig för de handlingar som tidigare enbart hade uppfattats som synd eller brottslighet. Runt 1800-talets slut växte intresset för detta ”problem” och man lyfte bl a fram teorier kring avvikelser i den embryonala utvecklingen, där fostret har misslyckats med att gå vidare från en naturlig ”bisexuell” fas på grund av biologiska orsaker.

I början av 1900-talet gjorde psykoanalysen sitt intåg i mentalvården i USA och fick ett stort inflytande, även om den svenska psykiatrin till en början var mer skeptiskt inställd. Forskaren Jack Drescher sammanfattar tre huvudsakliga sätt att se på homo- och bisexuella i den psykoanalytiska teoribildningen:
- Som en normalvariation.
- Som en omogen sexualitet.
- Som en patologi.
Här gick utvecklingen i grova drag från Freuds syn på den omogna sexualiteten, över det patologiska till den moderna synen på homo- och bisexualitet som en normalvariant, även om det så klart har varierat även bland samtida kliniker och forskare.

Sigmund Freuds, något splittrade, teorier om homosexualitet är att detta är en avvikelse från den normala utvecklingen, där man fastnar i en tidigare utvecklingsfas med anledning av en alltför nära relation till modern och en frånvarande fader. Han hade teorier kring att det var ett uttryck för en kastrationsrädsla och en överdriven identifikation med modern som ledde till en (manlig) vändning av sexualdriften mot dem som liknar en själv. Han ansåg också att (åter igen manlig…) homo- och bisexualitet kunde vara ett uttryck för att man vände vreden mot fadern och samkönade syskon till attraktion mot dem som är av samma kön. Dock ansåg han också att alla var bisexuella i början av livet, en felaktig analogi till den då spridda uppfattningen att alla var hermafroditer innan födseln, och skrev som ett svar till en orolig mor att hennes homosexuelle son inte var mer sjuk än någon annan. Han beskrev det som en avvikelse från normalutvecklingen men var alltså inte heller alltför kritisk och såg det inte som en perversion.

Dock var många av hans samtida kollegor mindre förstående och i den efterföljande psykoanalytiska rörelsen fanns ett dominerande synsätt på homo- och bisexualitet som något patologiskt som enligt många var behandlingsbart med psykoterapi. Alfred Adler var tillsammans med bl a Freud en av grundarna av den psykoanalytiska rörelsen, och var betydligt mer ifrågasättande än sin kollega. Han författade en kort skrift som kallades ”The Homosexual Problem”, där han presenterade sin syn på samkönad attraktion. Han beskrev där en syn på homosexuella som perverterade och farliga, med en aggressiv inställning till samhället, och som var redo att offensivt attackera familjeideal och den normala sexualiteten. Manlig homosexualitet sågs som en flykt från kvinnor, jämfört med vilka den homosexuelle mannen såg sig underlägsen. Denna grupp hade, enligt Adler, låg självkänsla och inhiberingsförmåga samt uppvisade feghet och betedde sig oansvarigt. Andra hävdade att homosexualitet innebär att man var ”socially worthless”, där man dock debatterade i vilken mån de kunde räddas från detta. Diskussionen kring denna fråga förstärktes av det då pågående första världskriget, där behovet av starka män till krigsmaskineriet gjorde att den, enligt tidens synsätt, svage femininiserade homosexuelle mannen blev ett särskilt stort hot.

Den efterföljande psykoanalytiska rörelsen efter Freud kom att i hög grad konceptualisera homo- och bisexualitet som en psykologisk avvikelse. Problemet var oftast, enligt dessa, en avvikelse i den psykosexuella utvecklingen där det oidipala dramat inte löst på ett tillfredställande sätt, detta enligt den beskrivning som Freud presenterat. Ett återkommande tema i den mer patologiserande psykoanalysens syn på homo- och bisexuella var det underdåniga, kombinerat med det hotfulla. Psykoanalytikern Edmund Bergler beskrev på 50-talet den homosexuelle på detta sätt:

”Like all psychic masochists they are subservient when confronted with a
stronger person, merciless when in power, unscrupulous when trampling on a
weaker person.”

Många, bland annat psykoanalytikern Sandor Rado, hävdade att homosexualitet var ett uttryck för ett fobiskt undvikande av den heterosexuella sexualiteten – ett synsätt som fick stort inflytande i den post-freudianska eran. Man skiljde oftast inte heller på könsidentitetsaspekter och sexuella läggning utan såg homo- och bisexualitet som en slags könsidentitetsstörning. Ett annat återkommande tema, som till stor del även består hos nutidens utövare av ”reparativ terapi”, är att man fokuserar kraftigt på männen medan de homo- och bisexuella kvinnorna sällan uppmärksammades. Det var också inte förrän på slutet av 50-talet som man började dra en tydlig gräns mellan könsidentitet och sexuell läggning. Ett annat tema var att man kunde ”förledas” in i homo- och bisexualitet.

Man ansåg ofta att psykoanalys var det enda möjliga botemedlet för homo- och bisexualitet, dock var det också många, inklusive Freud, som hyste mycket små förhoppningar på möjligheterna att i praktiken förändra någons sexuella läggning.

Under mitten av 1900-talet började dock även behaviorismen få inflytande inom psykologin och lade ett större fokus på vetenskap än vad som tidigare hade varit fallet inom psykologin. För denna nya psykologiska rörelse var de inre psykosexuella konflikterna inte intressanta, utan främst de beteenden som personen uppvisade och den kontext som påverkade detta. Teoretiker och forskare som Skinner gav nytt hopp om möjligheter att förända oönskade beteenden med moderna metoder. Vad som ansågs som oönskat var dock en tolkningsfråga.

Parallellt med de psykoanalytiska tankegångarna så började behavioristiska principer användas som ett sätt att försöka göra människor heterosexuella – eller åtminstone förändra deras yttre beteenden. Med tanke på att det redan fanns ett samhälle och ett psykiatriskt paradigm som konceptualiserade homo- och bisexualitet som avvikande så blev utgångspunkten för många att detta var ett behandlingsbart beteende även i behavioristisk mening. Även om psykoanalysens bemötande av dessa ”patienter” hade varit allt annat än lämplig så innebar den homofobiska behaviorismens intåg metoder som närmade sig tortyr. Med hjälp beteendeterapins teorier som grundval började man experimentera med olika former av betingningsmetoder i syfte att skapa nya associationer och beteendemönster. Med hjälp av aversionsterapi skulle samkönad attraktion associeras med obehag. På samma sätt skulle sexuella tankar på det motsatta könet sammankopplas med behag eller avsaknad av obehag. Metoderna kunde inkludera elchocker, inducerade kräkningar och att släppa ett gummiband mot handleden när man tänkte ”olämpliga” sexuella tankar. Andra tekniker inkluderade skamaversion och systematisk desensitisering. Man jobbade också med utbildningsinsatser med inriktning mot bl a datingfärdigheter, samt självsäkerhetsträning. Kognitiva terapeuter arbetade med att omtolka begär, styra om tankar och hypnos.

Detta var vanligast i USA, dock utövades det även i Sverige, om än sannolikt i begränsad omfattning.

”Aversionsterapi är det som jag har hört mest om i Sverige och känner ett flertal bögar i, ja, 70-årsåldern är de väl nu, som har gått i sånhär terapi i yngre år. Ända in på sjuttiotalet så gavs de här terapiformerna i landstingets regi och då visades ju diabilder på nakna män och nakna kvinnor och så hade man någon form av… jag vet inte hur man kopplade elektriciteten, men den kopplades till underarmarna i alla fall. Och när det då visades bilder på vackra, nakna män så fick man en mild stöt. Och så fick man ju som patient själv reglera det där.

Uppgiften var att så länge som möjligt försöka uthärda smärtan så att associationen till den vackre nakna mannen skulle ge obehag. Och vissa var ju så ståndaktiga och duktiga på att uthärda smärtan så att de fick ju stora svarta brännmärken efter de här terapiformerna, men den terapiformen, liksom andra terapiformer som har använts för att förändra människors sexuella läggning har ju visat sig inte vara framgångsrik. I de flesta fall gav den inget förändrat resultat alls, i vissa fall så gav det en, vad ska man säga, sexuell neutralitet, en rädsla kring sexualiteten och impotens vid minsta tanke på attraktion, för det associerar man bara med smärta. Det gjorde inte människor heterosexuella men tog i vissa fall från människor deras sexualitet.”.

Det tycks inte ha förekommit formell tvångsvård i detta syfte, dock användes både psykoanalys och aversionsterapi, och den var på grund av det omfattande sociala trycket många gånger långt ifrån frivillig. Lars Gårdfeldt berättar:

”I Sverige känner jag inte till att det har skett något tvång i polisiär
mening eller tvångsvårdsmening, men det har ju funnits ett socialt tvång. De
äldre bögar som jag känner som har gått i sånhär terapi, de har ju levt gifta
heterosexuella liv, gifte sig unga och kände en väldig press att bli av med sin
homosexualitet. Och i ett fall var det ju hustrun som krävde det, och där var ju
rädslan, i skiftet 60-, 70-tal, att om man inte lyckades med detta så skulle det
bli skilsmässa och då, på den tiden, förlorade man ju som man kontakten med sina
barn. Det var ju väldigt svåra livssituationer, det handlade ju om rädslan att
minsta sina barn.”

Goda intentioner? Del 1 - Flatan i garderoben och elefanten i vardagsrummet.

2010-12-30T07:55:00.006+01:00

Synen på homo- och bisexualitet är något som har varierat mycket under historien. Antikens Grekland och Rom är ett ofta nämnt, om än överromantiserat, exempel på en tid då samkönade (manliga) sexuella relationer var accepterat och till och med önskvärt. Historiskt sett har det dock oftast, på de flesta platser i världen, krävts att man hemlighåller sin sexuella läggning och endast lever ut den på särskilda platser och situationer, avskilda från det ”vanliga” samhället. I boken ”Den hotfulla kärleken”, med den för sammanhanget talande undertiteln ”Homosexualitet och vanlighetens betydelse” beskriver idéhistorikern Svante Norrhem situationen för homo- och bisexuella i Västerbotten under 50- 60- och 70-talet. Det som framkom hos informanterna var att man vanligtvis hade dolt den sexuella läggningen för omgivningen, men att detta ofta skedde i en tyst överenskommelse med de anhöriga om att aldrig nämna elefanten i vardagsrummet. När två kvinnor bodde ihop kunde det exempelvis vara självklart att de var vänner och bara ville spara på bostadskostnaden – även om alla inblandade egentligen visste sanningen. För dem som valde att vara öppna fanns det ofta ett stort behov av just normalitet – att uppfattas som Vem Som Helst. Trots att detta troligtvis var ett förhållandevis hopplöst mål som öppet homosexuell i Västerbotten under denna tidsperiod.

Att överleva socialt – eller fysiskt – som homo- eller bisexuell innebär i många kulturer ett högt krav på att effektivt kunna styra hur man uppfattas av andra, en extrem variant av den intrycksstyrning som sociologen Erving Goffman beskriver att vi alla sysselsätter oss med på den sociala ”scen” vi ständigt befolkar. Detta i syfte att ställa oss själva i gott ljus i den aktuella kontexten för att kunna anpassa oss till de normer som styr hur vi bemöts av andra. För homo- och bisexuella har det ofta varit en fråga om liv och död att tillräckligt väl kunna spela rollen som heterosexuell i heterosexuella kontexter, då antydningar av motsatsen innebär att man kunde bli en social paria, arresteras eller till och med mista livet. Än i dag finns det ett stort antal länder i världen där samkönade sexuella handlingar kan leda till straff eller avrättning, och trots vad man kan förvänta sig går utvecklingen i vissa delar av världen bakåt.

I takt med att synen på samkönad attraktion förändrades och omtolkades har varierande professioner tagit ansvaret för det ”problem” som detta innebar. Andrew Abbott har i sin bok ”The System of Professions” skrivit om hur de olika yrkesgrupperna i samhället ofta deltar i gränsstrider över vem som har prejudikat över frågan, och han berättar också hur ”problem” skapas och/eller omtolkas i en social kontext. Detta illustreras väl av fenomenet homo- och bisexualitet, som alltid har existerat men som har setts på mycket olika sätt under historiens gång. Under större delen av den dokumenterade historien har detta uppfattats som ett problem i den mån det uppmärksammats. Initialt var det framför allt de religiösa ledarnas ansvar, då samkönade kontakter var uttryck för en synd, men snart började lagväsendet ta över då det i allt högre utsträckning snarare definierades som ett brott. Under mitten av 1800-talet gjorde dock vårdprofessionerna sitt intåg på detta område. Det var nu inte bara ett lagbrott utan också en psykisk störning, dock hade synden kommit i skymundan till fördel för de ökande förhoppningarna i modernismens anda på att vetenskapen skulle kunna kategorisera och bota både de privata och de samhälleliga problemen. Alla dessa tolkningar: det moraliska, det juridiska och det medicinska, har funnits parallellt under större delen av världshistorien även om en av dem vanligtvis har dominerat.

Foucault beskrev i sin bok ”Sexualitetens historia” hur de normbrytande minoritetsgrupper bidrar till ett ifrågasättande av de gränsdragningar för normalitet som majoritetsgruppen upprätthåller och han hävdar, något kontroversiellt, att all makt därför skapas underifrån. Om detta stämmer är det därför inte så konstigt att det ofta är just i minoritetsgruppers kamp för acceptans som motståndet blir som starkast, något som illustreras tydligt när det gäller homo- och bisexualitet. Prästen Lars Gårdfeldt har forskat om olika aspekter av samhällelig, religiös och pseudovetenskaplig homofobi, och beskriver hur det mest högljudda motståndet mot samkönade par framför allt har uppstått i brytpunkter där man på olika sätt har krävt ökade rättigheter, ett motstånd som ofta präglas av en stor dos historierevisionism där man målar upp en idealiserad bild av den forna tidens heterosexuella kärnfamilj som stämmer dåligt överens med dåtidens verklighet.

Goda intentioner? Om psykologins roll i det historiska motståndet mot homo- och bisexualitet.

2010-12-29T10:33:00.012+01:00

I Skeptikerpoddens HBT-avsnitt gjorde jag två intervjuer som handlade bland annat om psykologisk "behandling" av homo- och bisexualitet. Något som jag inte hade reflekterat över så mycket innan dess, men som slog mig när jag pratade med Peterson Toscano och Lars Gårdfeldt, var vilken smutsig roll psykologin och psykologiska behandlare hade spelat i inte bara bemötandet av HBT-personer inom psykiatrin och i terapisammanhang, men också för samhällsklimatet och patologiseringen av homo-och bisexualitet på ett större plan. Jag började så smått att sammanställa information om detta, men fick en ursäkt att fördjupa mig när jag som en del av min specialistutbildning skulle skriva en etikrapport.

Jag tror att det är viktigt att medvetandegöra att våra behandlingar inte alltid har varit alltför välvilliga, men också att man har skadat människor i psykologins namn trots goda intentioner. En stor bov i detta drama tror jag är att psykologin fram tills alldeles nyligen har haft ett slags undantag från att behöva befatta sig med fakta och evidens i större utsträckning. Många inom psykologins värld upprörs över de ökade evidenskraven på lite olika grunder, men jag ser det som en oumbärlig utgångspunkt för en human psykologi.

Att man har svårt att se bortom sitt eget kulturella paradigm kan tas som en ursäkt för ett postmodernistiskt subjektivt synsätt på att det inte finns någon sanning och att kraven på evidens är ett luftslott. Jag hävdar tvärtom att dessa svårigheter innebär ett större behov av adekvat vetenskap för att motverka ovetenskapliga ideologiskt grundade bedömningar som gör människor illa.

Del 1 - Flatan i garderoben och elefanten i vardagsrummet.
Del 2 - Homosexproblemet.
Del 3 - Ökad tolerans.
Del 4 - ...men religionen strikes back.
Del 5 - Diskussion.

Ladda ner den kompletta uppsatsen, med referenser, här (.doc). Och eftersom jag vet att många av mina läsare är akademiker - ja, jag vet att den inte är riktigt APA-kosher. So sue me.

Tidigare inlägg om ämnet:
- Normen skaver - psykisk ohälsa i gruppen HBT-personer.
- "Reparativ terapi" i syfte att göra homo- och bisexuella heterosexuella saknar vetenskapligt stöd.
- "One never knows when the homosexual is about. He may appear normal."
- Kvasipsykologi och logiska luckor i debatten kring samkönade äktenskap
- Ex-gayideer och etik

APAs rapport om terapi och sexuell läggning, som bl a sågar reparativ terapi vid fotknölarna, återfinns här (PDF-varning).

Ber för övrigt om ursäkt för avsaknaden av ett välbehövligt transperspektiv. Tyvärr hittade jag på den begränsade tid jag hade inget material på ämnet med transvinkling.

#prataomdet del 2 - Det andra könet.

2010-12-23T03:48:00.007+01:00

Våldtäkt och andra former av övergrepp och sexuella gränsfall är vanligt. Det är ett statistiskt faktum som har belysts i mycket mänsklig form i och med #prataomdet-debatten. Kvinnor är de som råkar värst ut. Så är det. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att man ofta lyfter behovet av riskmedvetenhet och vaksamhet. Att man är försiktig och tar hand om sig. Men problemet är att riskmedvetenhet ofta inte är utan konsekvenser.

För det första medför Berättelsen om den farliga mannen och den utsatta kvinnan en grav förenkling av de faktiska riskförhållandena. I skuggan av när kvinnors risker uppmärksammas faller oftast männens utsatthet i glömska. Då vi går med nycklarna i handen på belysta gångvägar och gärna tar taxi hem ignoreras det faktum att även om män sällan blir våldtagna så blir de t ex betydligt oftare än kvinnor misshandlade på offentliga platser. Jag blir ofta lite förvånad över att män verkar sakna Berättelsen om Faran när de rör sig fulla på stan mitt i natten. En berättelse som verkar följa de flesta kvinnor i hälarna på gator och torg som en enveten schnauzer. Eller så kanske de håller tyst för manlighetens skull?

Om det bara vore överfallsvåldtäkten som vore den stora faran så kanske det vore en konstruktiv strategi att huvudsakligen lägga fokus på att undvika farliga platser och situationer, men som tidigare diskuterats så är det oftast inte så som är fallet. Våldtäkter sker framför allt av någon vi känner. Och gränsfallssituationerna, de lagliga incidenterna som vi likafullt mår dåligt av, går inte heller att undvika med mindre än celibat och smärre eremitliv. Om det är något som #prataomdet har belyst på ett föredömligt sätt så är det att de obehagliga sexuella upplevelserna alltför ofta handlar om att inte våga/orka säga ifrån av olika orsaker. Av psykologiska påtryckningar från den andre/-a och/eller egna blockeringar, rädslor, skamkänslor, respekt, medömkan och alla de där andra känslorna som ibland får oss att bortse från rösten i bakhuvudet som säger oss att vi inte gillar det som pågår. Berättelsen om den utsatta kvinnan har också en annan baksida. Bilden som målas upp skapar alltför ofta otrygghet, rädsla och en känsla av hjälplöshet. Känslor som inte direkt främjar den styrka och inre trygghet som krävs för adekvat gränssättning.

Dessutom handlar Berättelsen om den utsatta kvinnan alltför ofta inte bara om risken för fysiska övergrepp. Det finns en ofta återkommande syn, inte minst när det gäller ungdomar, på den kvinnliga sexualiteten som en skör liten blomma som måste hanteras varsamt, samt en syn på att kvinnor vill ha relationer medan vi blir utnyttjade av män som vill knulla. För killar tänker bara på en sak, serru (vilket inte kvinnor gör, uppenbarligen). Man tänker sig att vi mår dåligt av att ha sex för tidigt eller för lättvindigt eller med män vi inte känner. När kvinnor fläker ut sig på internet i tveksamma partybilder gör vi oss själva illa. Men när män har sin snopp som ikon på diverse sajter och skickar felstavade frågor till kvinnor om vi vill suga deras kuk verkar ingen, INGEN se det som att de gör sig själva illa. Åter igen är det då vi som skadas i folks ögon av detta blottande. Och hur många gånger har vi inte sett rubriker som dessa: "Tjejerna hetsas till grova sprit- och sexlekar." Kvinnor har alltså inget eget val i detta, utan att supa och slampa sig är något de HETSAS till. Av män, vars beteende inte problematiseras i större utsträckning i dessa texter. Lika intressant är att det alltid är unga kvinnor som lyfts fram när man pratar om prostitution, trots att de unga männen som faktiskt dominerar enligt statistiken. Och varför är det alltid synd om kvinnorna i porrbranschen, men inte männen? Jag säger inte därmed att exempelvis prostitution är bra - men frågan är varför enbart kvinnorna lyfts fram som offer?

I förmaningarna vi möter ligger alltför ofta ett fult moraliserande inbyggt: Att ta hand om sig är att vara restriktiv med att säga ja. För säger man ja för ofta och i fel situationer gör man sig som kvinna, enligt ofta återkommande retorik, sårbar för kränkningar och uppvisar tecken på inre psykologiska sår. Tyvärr möter man ofta denna typ av moraliserande kring kvinnors sexualitet från vissa falanger av (påstådda) feminister. Kvinnor bör skyddas från sina egna handlingar, från sina egna val. Medan män har egen agens så förleds kvinnorna och utnyttjas. Själv har jag inget till övers för denna typ av påstådda feminism eftersom omsorgen har en moraliserande och normativ baksida där kvinnors sexuella beteende problematiseras. Och när man på detta sätt könsselektivt stigmatiserar beteenden så skapar man också skuld och skam som bidrar till att de kvinnor man försöker skydda (från sig själva) sannolikt mår sämre på grund av den björntjänstartade omtanken.

I ett mycket talande inlägg av Johannes Axner skriver han om hur han har insett att han innerst inne ser på sex som något man får. För att man är snäll. För att man spelar spelet. Och om det är något som jag tycker är genomgående i Berättelsen om Kvinnan som är det att sex är något som kvinnor ger bort. Som någon slags värdefull gåva som man inte bör sprida runt hur som helst. Något som männen i den heterosexuella Berättelsen ofta får utan att själv "bli av med" något.

Men vad har detta att göra med #prataomdet? Jo, den gemensamma nämnaren för både rätten att säga ja utan moraliserande pekfinger och rätten att säga nej och stå upp för sina gränser i den ofta rätt komplicerade djungel som sexualitet innebär är vikten av att lära känna sina egna behov, sin egen lust och sina egna gränser, samt att respektera andras behov, lust och gränser. Att känna sig trygg nog att säga ifrån och att ta för sig. Att inte hindras av varken normer eller sociala påtryckningar.

Och att #prataomdet.

Tidigare inlägg:
Intro.
#prataomdet del 1 - Berättelsen.

#prataomdet del 1 - Berättelsen.

2010-12-17T22:10:00.016+01:00

Som barn får vi lära oss att det finns fula gubbar, män som vill oss illa. När vi börjar komma in i tonåren får vi lära oss att vi ska vara försiktiga med killar - att de kanske vill utnyttja oss för sex, att vi kanske skulle göra saker vi sedan ångrar, att de skulle förnedra oss, bete sig illa mot oss, att vi kan råka illa ut - bli våldtagna, misshandlade, kränkta om vi hamnar med fel kille. Man utgår i katastrofscenariona oftast från att vi alla är heterosexuella, eller åtminstone att lesbiska alltid är snälla mot varandra. Och att män är fredade. Men så är det ju så klart inte - kvinnor kan våldta. Män kan våldtas. Men den bild av världen som vi bär med oss är ju inte en statistiskt korrekt beskrivning utan en berättelse.

När vi blir äldre krockar vi med den skrämmande statistiken, med våra vänners och bekantas upplevelser, med småskaliga incidenter med män som tjatar, händer som kommer tillbaka fast man flyttar på dem. Vi inser plötsligt hur vanligt det faktiskt är att råka illa ut. Och ännu värre - att när vi utsätts för sexualiserat våld så är det vanligtvis av människor vi känner - partners, vänner, bekantas bekanta. Vi inser att om vi någon gång kommer att bli våldtagna så kommer det inte att vara en skum snubbe som hoppar fram ur en buske, utan det kommer troligtvis att vara en kompis i ett gästrum på en fest eller en full och arg pojkvän i det gemensamma hemmet, på lakanen man just inhandlat på helgens tur till IKEA. Vi inser dessutom snart att de flesta av oss är fysiskt små och svaga i jämförelsen, att de flesta män har den faktiska möjligheten att fysiskt övermanna oss, samtidigt som det motsatta inte gäller. Problemet är att det inte går att o-veta detta när man väl vet. Och berättelsen biter sig fast, ivrigt påhetsad av de binära könsroller som vårt samhälle målar upp. En berättelse, som baserar sig på både förenklingar och sanningar, om den potentiella faran i kontakten med män.

Jag skulle nog se mig som förhållandevis orädd - på gott och ont. Det brukar vara efteråt som det slår mig att något skulle kunna ha hänt. När jag är packad och har gått hem i ottan i stället för att ta taxi och upprepade gånger fått avvisa en envis man på en tom gata. När jag klockan sju på morgonen varit på väg hem från en blöt efterfest med män jag inte känner. När jag vaknat en lördagsmorgon i en främlings säng. Medvetenheten finns alltid någonstans i bakhuvudet och ploppar upp då och då som en bekant påminnelse.

När jag gjorde intervjun med prästen och författaren Lars Gårdfeldt till Skeptikerpoddens HBT-avsnitt frågade jag i ett av de bortklippta delarna (valde att fokusera på pseudovetenskap och religion pga tidsbrist) varför han tror att manlig homosexualitet ses som så hotfull. Hans hypotes var att bögar gör att heterosexuella män påminns om att de faktiskt också kan våldtas, att de kommer i kontakt med sin egen våldtäktsrädsla som de aldrig i övrigt behöver befattas med. Men vad innebär det i så fall för oss (hetero- och bisexuella) kvinnor?

Alla våra berättelser är inte likadana, det går inte att skriva Historien om Kvinnan. Vissa saknar säkerligen helt den upplevelse som har beskrivits i texten. Men för många av oss, kanske de flesta, finns vetskapen om risken i mötet med det motsatta könet där i bakhuvudet, mer eller mindre medvetet. Delvis för att det i viss mån finns en realistisk orsak till oro.

Nej, Per Ström-trolls of the world, jag skriver inte det här för att jag hatar män eller för att jag tror att alla män är potentiella våldtäktsmän. Tvärtom. Det är därför jag vill skriva om de faktorer som komplicerar för oss. Om berättelsen.

FYI.

Övriga inlägg:
Intro.
#prataomdet del 2 - Det andra könet.

Länkar:
Twitterflödet för #prataomdet.
Hemsidan för #prataomdet, med längre berättelser och blogglänkar.

Några av alla som har skrivit om #prataomdet:
Hanna Fridén - "Varför blir folk kränkta av de övergrepp vi utsatts för?"
Roleplaying is so Gay - "Jag är inte en TV-film."
Opassande - "Vem har rätten att beklaga sig?"
We Fear Nothing - "Kim. This is a one way street."
Camilla Ström - "En natt som andra."
Mymlan - "#prataomdet"
Mymlan - "Knäpp upp offerkoftan – #prataomdet."
Metro - "Nu vill alla "prata om det" på Twitter."
Egentligt subjekt - "Törs knappt."
Skriet från kärnfamiljen - "Prata om det."
Lovisa Aldrin - "Sex."
Hemliga mammans blogg - "Titta ska du få se någonting spännande #prataomdet."
DN - "Dags att prata om det."
Niklas Hellgren - "Vi som säger nja till våldtäkt."
Niklas Hellgren - "Varför vi måste #prataomdet."
Martin Halldin i Bang - "Därför pratar vi inte om det."
Aftonbladet: "Sex eller övergrepp – nu vill vi #prataomdet."
Anonym - "Jag vill #prataomdet – efter 25 år."
Johannes Axner - "Jag är en schysst kille."
Maria Nyman - "Gudrun pratar om det: Men du ville ju."
Maria Nyman - "Jan pratar om det: I det där läget så vill man ju bara försvinna."
Sara Karlsson - "Att prata om det."
Vi som aldrig sa sexist - "Prata om det."
Ling - "Jag har inte vågat prata om det."
Ami Ottila - "Indie-dj:n jag aldrig slutat tala om."
Voltaire - "Ett nytt modersmål."
Sandra Gustafsson - "Pratar om det."
Anna Toss & Co - "Lyssna på det!"
Aftonbladet - "Blev utsatt för sexövergrepp."
Erik Wiklund -"Ett slags utnyttjande."
Trollhare - "#prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer."
Ivar Arpi - "Jämställdhet, manlighet och feminism (en översikt)."
Anna Svensson: ”När styrkan blir en svaghet."
Johannes Axner - "Jag är en schysst kille."
Ivar Arpi - "Prata om det: Killen som alltid vill."
Kommentar av Kent.

Dags att #prataomdet.

2010-12-17T20:22:00.007+01:00

För den som har missat det startades det på twitter härom dagen ett upprop att "berätta det som vi ofta inte pratar om – gråzonerna, erfarenheterna av sex som är mellan det ”fina” accepterade sexet och våldet, övergreppen. Vi behöver ett språk, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser, om respekt, vilja, lust och rädsla." Detta gjordes under twittertaggen #prataomdet och den samlade twitterskörden återfinns här.

Jag har inte twittrat på detta tema. Har inte blivit våldtagen, utsatt för övergrepp eller liknande. Gråzoner däremot har jag, som troligtvis de flesta andra, hamnat i. Gråzoner som kanske inte handlar om våld utan om att man inte respekterar sina egna behov, inte säger ifrån, inte sätter gränser. Pga osäkerhet, rädsla för att såra, en känsla av att man är skyldig att ställa upp, rädd att bli dumpad... ja det finns ett otal variationer på detta. Och för många handlar de också upplevelser man bär med sig inte om våld och formellt olagliga handlingar utan om psykologiska påtryckningar. Den mörka sidan av sex är en komplicerad fråga som handlar om allt från brott till dåliga val. Och den mörka sidan av sex är någon som påverkar oss alla på ett allmänmänskligt och kulturellt plan, skvalpar i våra bakhuvuden i våra möten med andra - inte minst för oss kvinnor. De feta rubrikerna, kyliga statistiska uppställningarna och våra vänners berättelser påverkar oundvikligen synen på den värld vi lever i.

Jag brukar vanligtvis, inte minst på twitter, prata om rätten att säga ja utan att mötas av skuldbeläggande och moralpanik. Nu kommer jag i stället blogga om rätten att säga nej. Men jag hävdar att det är två sidor av samma mynt - det handlar om att se till sin egen integritet, sin egen lust och sina egna behov, samtidigt som man i lika hög utsträckning respekterar andras. Det handlar om rätten att känna sig fri.

Del 1 - Berättelsen
Del 2 - Det andra könet.

OT: Den omedvetna humorn i tacky raggningsförsök.

2010-11-09T22:41:00.002+01:00

"Yeah!
I want a date with you to find out how well this attraction I got after seeing your picture works out. Where do you wanna take me? ;) Your stunning apperance takes my breath away! I want us to fun-wrestle, then afterwards, help eachother stretch our bodys while undressing eachothers with our brains. ;) I wonder what else you prefer in the wonderland of sex? ;) Because lick ass makes me hard no matter how much I allready came before, the ultimate rush for my brain and then spreads out to my whole body. I would worship all six of your lips and love everything concerning anal sex very much too. How about yourself?"

Eller inte, hörru.

Frågan är vilket uttryck som är bäst? "fun-wrestle" eller "undressing eachothers with our brains"? Nästa gång jag är på krogen tror jag också att jag ska köra med raggningsrepliken "I wonder what else you prefer in the wonderland of sex?"

I samtliga fall helt klar citat man skulle kunna trycka upp tröjor med. Eller kanske en lite korsstyngstavla i köket?

Skeptikerpub i Sthlm!

2010-11-04T01:15:00.002+01:00

Nu på lördag kommer det att vara en skeptikerpub i Stockholm till Carl Sagans ära. Man träffar ju mycket trevligt folk på Twitter, i bloggosfären, på forum etc, och vi är ju dåliga på att ses IRL. Men nu är det dags! Dyk upp på Soft Bar & Kök, Malmskillnadsgatan 40, nu på lördag kl. 19.30. Leta efter bordet med en "Folkvett."

Veckans citat #32

2010-10-24T02:23:00.005+02:00

Bild från The Sneer Review.

Behörighetsutredningen sviker kvaliteten och patientsäkerheten. Och börjar vackla när det gäller bl a kvacksalveri för barn.

2010-10-23T00:32:00.003+02:00

Introduktion.
Enligt lagen finns det i nuläget mycket få hinder för personer utan rimlig utbildning, och/eller som använder pseudovetenskapliga metoder, att behandla de flesta sjukdomstillstånd. I stort sett klarar man sig enligt Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS) så länge som man inte hävdar att man kan behandla tumörsjukdomar, anmälningspliktiga smittsamma sjukdomar, diabetes, epilepsi eller komplikation vid graviditet, använder sig av radiologiska metoder (och vilken naturläkare får för sig att köpa in en MR till den rökelsedoftande källarlokalen?), provar ut kontaktlinser, behandlar patienter under bedövning eller hypnos, alternativt behandlar barn under åtta år. Det är mycket sällsynt att någon döms för denna typ av brott:
Källa (PDF).
Tyvärr speglar detta, enligt min erfarenhet, på intet sätt att det inte begås brott mot LYHS, utan snarare att det sällan anmäls och att det är svårt att få detta att gå till åtal - något som de två polisanmälningar (1) (2) mot cancerkvacksalvare som jag gjorde för ett tag sedan visade.

Relevant för mig som psykolog är också att precis vem som helst får hålla på med behandling av vilka psykiatriska tillstånd som helst – schizofreni, djup depression, suicidala högriskpatienter, you name it, så länge som man inte behandlar barn under åtta år.

Många, bland annat Psykologförbundet, har hoppats på en ändring av detta, och det har under en tid varit på gång en statlig utredning av hur den framtida lagstiftningen rörande alternativmedicin bör se ut. Tyvärr flaggades det tidigt för att det skulle bli en otillräcklig lösning, något som nu har bekräftats när den sk Behörighetsrapporten publicerades för några dagar sedan.

Alternativmedicinskt register.
I stället för att begränsa kvacksalvares möjligheter att lura sina patienter valde de att föreslå ett register där alternativmedicinare frivilligt ska registreras, detta byggt på medlemskap i ideella organisationer. Föreningarna måste ha stadgar som ställer krav på viss utbildning samt möjlighet till uteslutning och klagomål. Konsumentverket ska godkänna de organisationer som uppfyller kraven för att få delta i registret och administrera registret över yrkesutövarna.

Man ställer krav på att personerna i registret har minst 20 timmars grundläggande basmedicinsk utbildning. Utbildning är ju i och för sig positivt, men denna korta kurs är en droppe i havet. Oftast är ju också alternativmedicinarna mycket övertygade om sin metods effektivitet, och jag tror att denna utbildning kommer att ha en mycket begränsad inverkan på deras verksamhet. Det hävdas visare att man vid särskilt allvarliga övertramp kan förbjudas att utöva alternativmedicinsk verksamhet, dock är det oklart om detta betyder något mer än att de helt enkel förbjuds att registreras i det statliga registret.

Utredningen föreslår att en informationsportal:

"Där ska objektiv och vetenskaplig information om de olika terapiformerna finnas tillgängliga för den som söker kunskap för att välja behandling."

Så det kommer alltså att framgå att större delen av av dessa behandlingar är placebo? Verkligen? De säger också, intressant nog, att:

"Utvecklingen går i den riktningen att de vetenskapliga kraven sätts lägre när det är fråga om metoder som inte kan antas riskera patientsäkerheten, än när det är fråga om metoder som innebär stora risker för patienten."

De säger också att man har:

"Skyldighet att bedriva verksamheten på ett betryggande sätt. I detta ligger bl.a. att följa den yrkesstandard som gäller inom en viss terapi eller inom ett visst branschområde. Det innebär också en skyldighet att följa gällande lagstiftning på området. I övrigt får en patient inte behandlas som i första hand bedöms vara i behov av vård inom hälso- och sjukvården."

Problemet är ju att den alternativmedicinsk "yrkesstandard" som utövarna kommer att förväntas följa till stor del handlar om ren pseudovetenskap. Exempelvis baseras ju homeopatisk yrkesstandard på att sälja vatten som påstås bota sjukdomar, så då bör ju detta vara en adekvat yrkesstandard att följa. Eller hur tänker de? Och vilka patienter skulle egentligen bedömas vara mer i behov av placebomedicin än riktig medicin? De fortsätter med att:

"Det innebär också en skyldighet att informera om i vilken grad behandlingen kan anses effektiv, eventuella biverkningar som finns, hur länge patienten kan antas behöva genomgå behandlingen och vad behandlingen kan beräknas kosta totalt sett."

Så om vi fortsätter med exemplet homeopati så kommer alltså homeopaterna att börja informera att deras behandling inte har någon effekt utöver placebo? I think not. Utredningen tar också upp att det skulle ställas krav på sekretess, dock troligtvis utan risk för annan konsekvens än att de utesluts från registret i värsta fall. Ett positivt förslag är dock att man vill strama åt möjligheten att använda sig av vilseledande titlar:

"Vi föreslår ett förbud mot att vid marknadsföring av verksamhet använda de yrkestitlar som skyddas i patientsäkerhetslagen eller titlar som kan förväxlas med dessa på ett sådant sätt att det oriktigt ger sken av att verksamheten utövas av någon som har legitimation för yrket."

Trots allt är marknaden bl a full av KBT-terapeuter och andra som missuppfattas av klienterna som psykoterapeuter och psykologer, och en uppstyrning av detta vore verkligen önskvärt.

Det är uppenbart i rapporten att etableringsrätt och efterfrågan är två stora faktorer i regeringens avvägningar. Registerförslaget tycks i stora drag också vara ett sätt att möta just efterfrågan av alternativ medicin, och hela idén verkar vara i det närmaste ett PR-koncept som underlättar för människor att söka sig till dessa behandlingar:

"Ett register ökar möjligheterna för den som söker vård och behandling att få tillgång till information för att kunna välja behandlare."

Visst, det finns vissa ytliga poänger med lagförslaget, men tyvärr kommer registret ju på intet sätt att innebära att färre drabbas av ovetenskapliga metoder, utan kanske till och med tvärt om. Snarare innebär det statlig legitimitet för kvacksalveri och de åtgärder som egentligen är vettiga kommer knappast att användas på ett adekvat sätt om man tar den obefintliga aktuella tillämpningen av LYHS i åtanke.

Psykologisk behandling.
Ingen begränsning kommer att finnas för behandling av psykiatriska tillstånd. Detta motiveras delvis med näringsfriheten, men även på följande sätt:

"Riskerna för att personer med psykisk sjukdom får behandling utanför hälso- och sjukvården har framförts i många sammanhang. Det finns emellertid inga studier som visar vilka metoder som är skadliga eller vilka tillstånd som det finns risker förenade med att behandla med alternativa metoder. Det innebär också stora svårigheter att ange och precisera vilka psykiska sjukdomar som skulle omfattas av ett behandlingsförbud. Detsamma gäller användning av psykoterapi. Under vårt arbete har det inte framkommit att en sådan behandling innebär särskilt påtagliga risker. "

Detta är dock ett ganska märkligt påstående med tanke på att man i flera fall har kunnat fastslå att vissa psykologiska metoder har en potentiellt skadlig effekt. Detta har bland annat undersökts av Scott Lilienfeld och en sammanfattning finns här. Dessutom påpekar Dan Katz på KBT-listan, att det ju faktiskt är samma problem med detta som med ineffektiva cancerbehandlingar – man riskerar att patienter inte erbjuds rätt hjälp eftersom de i stället använder sig av ineffektiva metoder alternativa.

En tredje aspekt som lätt glöms bort när man, som ofta sker, beskriver psykologisk behandling som nån slags paint by numbers, är att patientarbetet också innebär ett stort mått bedömningsarbete som kräver kompetens. I mitt jobb måste jag kunna bl a bedöma självmordsrisker, uppmärksamma tecken på om att patienten även har något annat psykiatriskt tillstånd än det man hittills känner till och göra kontinuerliga avvägningar av om behandlingen är lämplig. Dessutom måste jag kunna vara medveten om mina begränsningar och inse när jag måste söka hjälp av någon annan eller remittera patienten vidare. Tyvärr är det ett väl fastslaget faktum att ju mindre man vet, ju svårare har man att adekvat bedöma sina egna kunskaper, något som kallas Dunning-Kruger-effekten (PDF). Självsäkerheten är många gånger större ju mindre motiverad den är, och därmed även oförmågan att se sina egna brister.

Det är ju just healers, tankefältsterapeuter, NLP-terapeuter, och andra med ovetenskapliga verksamheter, som är i störst behov av att veta vart de ska dra gränsen – men de är också de som har minst kompetens att göra sådana avvägningar. Att titta på statistik kan potentiellt vara missvisande. Det kanske går bra nio fall av tio. Men den tionde? Jag brukar jämföra detta med medicinering – det är ju mestadels samma psykmediciner som patienterna får och dosering mm går att läsa sig till, men jag skulle trots det inte vilja ta på mig att skriva ut några läkemedel. Nästan alltid skulle det nog gå bra – lite Risperdal, Litium och Zoloft hit och dit ska väl inte vara några problem. Men den dag det uppstår någon mindre känd biverkan, när medicinen reagerar med någon annan medicinering, eller något annat går snett skulle jag inte ha tillräckliga bakgrundskunskaper för att hantera detta. Jag har i flera inlägg ifrågasatt den frekventa användningen av vårdpersonal med kort utbildning inom psykologi i samtalsbehandling, men dessa har (med undantag för vissa av mentalskötarna) en vårdutbildning och ofta en legitimation, och när de verkar inom hälso- och sjukvårdens område står de under Socialstyrelsens kontroll (detsamma gäller med legitimerade behandlare i privat verksamhet, men då ej icke-legitimerade). Det finns också vanligtvis mer välutbildade yrkesgrupper tillgängliga för stöd inom sjukvården. Däremot saknas dessa skyddsnät helt för alternativmedicinarna.

Barn, gravida och kvacksalveri inom sjukvården.
En av de mer oroväckande delarna i denna rapport är att de ännu inte har tagit ställning i frågan om alternativmedicinsk behandling för barn under åtta år och för gravida. Detsamma gäller vilka sjukdomar som ska vara förbjudna att behandla. De föreslår inga ändringar i nuläget, men bollar vidare frågan för fortsatt utredning:

"Vi har dock med hänsyn till vårt uppdrag och den tid som står till vårt förfogande inte haft möjlighet att ta upp den frågan närmare. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen får i uppdrag att se över de behandlingsförbjudna, somatiska sjukdomarna, åldersgränsen och möjligheterna att behandla gravida."

Även om ingen förändring i lagen kommer att ske just nu så är kampen för att skydda barn mot kvacksalveri alltså långt från vunnen. Dessutom tar de upp frågan förbudet för om hälso- och sjukvårdspersonal att använda sig av alternativa, ickevetenskapliga metoder:

"Med hänsyn till den, och att människor i stor omfattning efterfrågar metoder som idag finns utanför hälso- och sjukvården, finns det skäl att överväga regleringen av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonals möjligheter att använda alternativa behandlingsformer."

I dag finns det ett krav på att de som arbetar inom hälso- och sjukvården ska använda sig av metoder som stöds av vetenskap och beprövad erfarenhet. Här finns det alltså en möjlighet att detta kan ändras. Åter igen med hänsyn till efterfrågan.

För att sammanfatta: det finns en möjlighet att det blir tillåtet att behandla gravida och barn under åtta år med kvacksalveri, att sjukvårdspersonal får börja använda ovetenskapliga metoder och att personer utan vettig utbildning börjar få behandla även någon eller några av de allvarliga sjukdomstillstånd som lagen i dag förbjuder.

Upp till kamp!
Det framgår i rapporten att användningen av alternativmedicin ökar, och därmed också efterfrågan. Problemet med detta är dock att det innebär att allt fler betalar pengar för kvacksalveri. Om vuxna människor själva väljer detta, utan skattefinansiering, är en sak, en annan är när man utsätter barn för ovetenskapliga behandlingar och om hälso- och sjukvårdspersonal börjar mixtra med hittepåmedicin. Det finns flera drivna alternativmedicinska lobbyingorganisationer, inte minst Hela Barn, som kämpar för att alternativmedicinsk behandling av barn ska tillåtas, och det behövs att motkrafter mobiliseras. I nuläget är nätverket 10:23 de som tydligast kämpar för att åldersbegränsningen ska kvarstå, med sin namninsamling mot en lagändring. Om ni vill ta upp kampen - gå dit och skriv på uppropet, registrera er sedan på skeptikerforum.se och gå in på 10:23-delen på forumet för att planera vad man kan göra åt denna oroväckande utveckling.

När jag var på TAM London förre helgen gjorde jag för Skeptikerpoddens räkning en intervju med 15-årige Rhys Morgan (twitter, blogg), som på egen hand drog igång en kampanj mot ett hälsovådligt alternativmedicinskt preparat mot crohns sjukdom, och han har lyckats med att inte bara väcka medvetenhet hos crohnspatienter utan också till att The Food Standards Agency gått ut med varningar och att produkten dragits in från många butiker. Och om en 15-åring med hjälp av bara en blogg och Twitter kan, så kan vi. Eller hur?

Mer info:
Behörighetsrapporten
Psykologförbundets betänkande och kommentarer om behörighetsutredningen.
Vetenskap och Folkbildning: "Snart kommer behörighetsutredningen."

Tidigare blogginlägg:
Cancerkvacksalveri och falska läkare är a-okay för Västerorts åklagamyndighet.
Epic cancerkvacksalverifail, once more.
Patientsäkerhet och psykoterapi.
Mer om terapijungeln.

Veckans citat #31

2010-10-11T00:17:00.002+02:00

"Jag har väldigt sällan mött en aktiv ateist, alltså en evangeliserande ateist. Det är väldigt sällan som någon människa har försökt övertyga mig om deras ateism på något vis, när jag var religiösa också. Men däremot har jag försökt, som religiös, övertyga väldigt många människor. Och jag möter fortfarande, än i dag, en väldans massa religiösa som försöker på nåt vis tala om för mig att in världsbild är fel. Så som det har blivit i debatten nu i Sverige, och på andra ställen också, där alla som uttalar en ateistisk ståndpunkt, de är som att de är väldigt aggressiva och de är elaka på något vis, medan de religiösa är snälla och mjuka och så. Det är ju inte min upplevelse egentligen. Jag förstår inte varför religionskritik skulle vara så himla farligt."

Per Kornhall, ur en intervju för ett kommande avsnitt av Skeptikerpodden.

Anna Wahlgren, vacciner och pseudovetenskap som dödar.

2010-10-10T19:53:00.002+02:00

Vaccinmotstånd och källkritik.
Förra året fick författaren Anna Wahlgren, som är mest känd för att ha skrivit "Barnaboken", stora rubriker efter att ha lärt ut en suspekt sömnmetod och gav råd som ökade risken för plötslig spädbarnsdöd. Hennes kvalifikationer för att uttala sig om detta tycks, enligt hennes egen hemsida, främst verkar vara att hon är mor. Dessutom har hon gjort det mycket tveksamma valet att promota scientologorganisationen Kommittén för mänskliga rättigheter. Nu har Anna Wahlgren gjort ännu ett suspekt uttalande, denna gång i form av ett både ovetenskapligt och farligt ifrågasättande av barnvacciner med titeln "Sluta bespruta späda barn!" Hon inleder med detta påstående:

"Den här krönikan är ingen brandfackla. Den gör inte heller anspråk på någon fullständighet. Vaccinfrågan är lika omfattande som känslig."

Detta stämmer dock mycket illa med inläggets innehåll - och för den delen med titeln: vi ska sluta bespruta späda barn. Det som hon kort och gott hävdar är att barnvaccinering är livsfarlig:

"Hur kommer det sig att små barn kan dö efter att ha blivit vaccinerade?... Allt detta sprutas i massiva doser rakt in i blodomloppet på ett mycket litet barn, vars immunförsvar är under utveckling. Det går att förstå att den lilla kroppen kan klappa ihop fullständigt under en sådan cocktail."

Hon säger om inlägget att:

"Den är bara en redovisning av vissa förhållanden, som är faktiska och bevisbara. Med få undantag anger jag inte ens källorna, ity vem som helst kan finna dem på nätet."

Problemet med detta är att hon, som nämns nedan, till stora delar använder sig av påståenden som är helt tagna ur luften. Att tro sig kunna strunta i att ange källor för ytterst kontroversiella påståenden där barns liv står på spel, med hänvisning till att man kan googla, är också en anmärkningsvärd inställning till kunskap. Google är ingen källa, Google är en samling länkar till information som är sammanställd av allt från WHO till psykotiska människor med wall of text-hemsidor. Google. Är. Ingen. Källa:

Det tycks vara självklart för Anna att "etablissemanget", för att använda Annika Dahlqvist-lingo, inte går att lita på. Detta tar sig också uttryck i att föräldrar som litar på vården skuldbeläggs:

"Ty ansvaret är ditt som förälder. Skulle något gå fel, är ingen utom du ansvarig. Inte läkaren, inte sköterskan, inte barnavården, inte sjukvården. Bara ni föräldrar. Kanske visste du inte det i din allmänna goda tro?"

Vaccines will kill you dead?
Hon berättar i inlägget om en djupt tragisk händelse när hennes son avled i difteri efter en utlandsresa. Här kan man så klart inte göra annat än att beklaga hennes sorg. Men hon väljer också att ta detta som ett argument mot vaccinering av barn, trots att det framkommer i hennes berättelse att det inte var vaccineringen som inte fungerade, utan att läkaren gav felaktiga råd. Detta är så klart allvarligt, och det går aldrig att 100% försäkra sig om att läkare ger rätt råd, men säger inte något om vaccineringens egentliga effektivitet och om läkarkårens generella kompetens. Det framkommer dock här att dödsfallet inträffade just på grund av otillräcklig vaccinering - trots att det är just vaccinering hon motsätter sig.

"Tre år och tio månader gammal var han död. Hem kom jag med en liten vit kista. I chock, naturligtvis. Inte förrän då, när det verkligen var för sent, fick jag höra att det där skyddet, som trippelvaccineringen förmodas ge, bara räcker ett år. Visste inte vaccinationsläkaren det? Spelar det någon roll?"

Som argument för sin ståndpunkt att vaccinering av barn är ohälsosamt tar hon följande exempel:

"I Japan upphörde PSD så gott som helt - statistiken sjönk som en sten - sedan man slutat vaccinera barn under två år. (Efter påtryckningar från läkemedelsindustrin återgick man till "ordningen" och vaccinerar åter späda barn. Därmed har man också återfått plötslig spädbarnsdöd - som det kallas - till samma omfattning som förut.)"

Detta ger hon dock ingen källa för. Själv förespråkar hon frenetiskt magläge, trots att detta har visat sig öka risken, och hävdar, åter utan belägg, att barn som sover i ryggläge "lätt drar på sig hälsofarlig sömnbrist, plattskalle, motorikproblem och neurologiska bekymmer." Källa på det?

Nja, det verkar dåligt med den varan, därför får jag väl komma med min egen källa:

Sammanfattning av forskningen bakom rekommendationerna för ryggläget finns här.

Hon går vidare med att insinuera att vaccinering orsakar autism. Detta är en uppfattning som har drivits hårt i länder som USA och Storbritannien, men som baserar sig på teorier som blivit grundligt motbevisade. Misstanken om ett samband kommer från en studie som Andrew Wakefield m fl publicerade 1998 - en liten och mycket dåligt genomförd studie som sedan drogs tillbaka av tidskriften som publicerade den. Bevisen mot förekomsten av ett samband finns sammanställda här. Läs gärna mina tidigare inlägg i ämnet (1) (2) (3) (4) för mer info.

Dessutom kryddar hon det hela med konspirationsteorier (min fetning):

"WHO utfärdade rygglägesdekretet 1992. Just detta samma år tog vaccinindustrin bort det giftiga kvicksilvret som konserveringsmedel ur barnvaccinerna. Det var en händelse som kunnat se ut som en tanke, om den inte hade mörkats. I och med att WHO utlyste ryggläge för alla spädbarn drog man uppmärksamheten ifrån sambandet mellan vaccin och PSD. Imponerande lyckosamt fick man alla människor att tro att PSD berodde på sovposition. Det var inget sammanträffande. Det var en pr-kupp. WHO samarbetar med läkemedelsbolagen. WHO får stinna bidrag av dem. Ingen ska av namnet låta sig förledas att tro att världshälsoorganisationen är en oberoende organisation som arbetar för människors hälsa. Inte ens - eller allraminst? - nyfödda, späda och små barn kan räkna med skydd från högre ort eller ens välvilja. Profit och maktfullkomlighet styr."

Källa på det?

Och vad säger forskningen?
Om vi tittar på Läkemedelsverkets sammanställning av vaccinprogrammet så framkommer det att allvarliga biverkningar är extremt sällsynta. Och dödsfall, som plötslig spädbarnsdöd? Nja.

"Sedan 1982 har sammanlagt 946 biverkningsrapporter inkommit till Läkemedelsverket för MPR vacciner. De vanligaste rapporterade biverkningarna är:

feber (303 fall)
utslag (224)
feberkramper (125)
nässelutslag (66)
lokal reaktion på stickstället (55).
Beträffande dödsfall bland barn finns för MPR–vacciner under perioden 1983-1996 sammanlagt sju rapporter anmälda till biverkningsregistret. Expertbedömning utifrån journaluppgifter har inte i något av fallen visat att MPR-vaccinet kunnat knytas till dödsfallet som en direkt eller enskild orsak. Fyra barn bedömdes ha avlidit till följd av bakteriella infektioner. Ett barn dog till följd av trombocytopeni (brist på blodplättar) som inträffade mer än tre månader efter vaccinationen. Ett barn med allvarlig kromosomrubbning avled två dagar efter vaccinationen. En tidigare frisk flicka som vaccinerades med MPR och kikhostvaccin avled nio dagar senare i en bild som liknar plötslig oväntad spädbarnsdöd. Efter 1996 har inga rapporter om dödsfall efter MPR-vaccinationer inkommit."

Det Anna hävdar har alltså inte vetenskapligt stöd. Till skillnad från många typer av pseudovetenskap, där lindriga och ofarliga tillstånd i praktiken behandlas med placebo, är vaccinmotstånd något som faktiskt innebär att barn dör. Det är en pseudovetenskap med en body count. Vaccinmotståndet har inneburit att barn åter har börjat dö i sjukdomar som kan förhindras. Rapporter börjar komma om bl a mässlingsepidemier där barn i områden med låg vaccinationsgrad dör i onödan pga vaccinmotstånd.

Ibland stöter man på argumentet att dessa sjukdomar ändå är så sällsynta, så varför ska vi vaccinera - ett argument som baseras på en förbluffande historieblindhet. Amerikanska CDC skriver under överskriften "What Would Happen If We Stopped Vaccinations?" om den effekt som vaccineringen har haft i USA och ger här en tydlig bild av varför vaccination är en bra idé. Jag har också lagt till statistik på hur förekomsten av de olika sjukdomarna historiskt sett ut i Sverige, enligt Socialstyrelsens sammanställning.

Polio:

Polio är en sjukdom som ofta leder till förlamningar eller allvarliga handikapp. Vaccinationen innebar att antalet fall minskade från 350 000/år globalt till ca 2000. I Sverige har vi inte haft något poliofall sedan 1992 efter att det vissa år tidigare har varit uppemot 7000 fall/år.

Mässling:
Innan massvaccineringen dog 450 personer per år i USA, men antalet fall har sedan dess sjunkit med 99% I Sverige har förekomsten sjunkit från tiotusentals fall per år till att vara i jämförelsen nästan obefintlig.

Haemophilus influenzae typ b (Hib):
600 personer dog i USA varje år av Hib, andelen fall minskade efter vaccineringen med 98%. I Sverige inleddes vaccinationen i mitten av -90-talet, men kraftig minskning som följd.

Kikhosta:
Kikhosta är en sjukdom som kan innebära symtom som andningssvårigheter, hjärnskador och kramper. Innan vaccinationerna inleddes dog 9,000 personer varje år i USA av kikhosta. Mellan 2000 till 2008 dog endast 181 personer. I Sverige inleddes vaccineringen på 1950-talet, men avbröts 179 pga otillräcklig effekt. Efter man började om, med nytt kikhostevaccin, minskade andelen fall kraftigt.

Pneumokocker:
Pneumokocker kan innebära långsiktiga problem som dövhet och kramper. 6,100 dog varje år i USA, efter vaccinationen inleddes har andelen fall sjunkit med 75%

Röda hund:
När gravida smittas av röda hund kan detta medföra ett tillstånd hos barnet som kallas "congenital rubella syndrome". CDC beskriver hur detta tidigare tog sig uttryck i befolkningen:

"In 1964-1965, before rubella immunization was used routinely in the U.S., there was an epidemic of rubella that resulted in an estimated 20,000 infants born with CRS, with 2,100 neonatal deaths and 11,250 miscarriages. Of the 20,000 infants born with CRS, 11,600 were deaf, 3,580 were blind, and 1,800 were mentally retarded."

Sedan 1999 har endast 40 fall av gravida kvinnor som smittats med röda hund rapporterats i USA och statistiken för Sverige ovan talar sitt tydliga språk.

Difteri:
Difteri orsakas av en bakterie som medför symtom som t ex hjärt- och nervproblem. 1921 dog 15,520 barn i USA, 2001 endast två. Statistiken för andelen Svenska fall (förekomsten minskade initialt pga förbättrade levnadsvillkor, men har utrotats sedan vaccinationen inleddes på 1940-talet), samt sambandet mellan vaccinationsgrad och förekomst av difteri internationellt:

Stelkramp:
Stelkramp innebär exempelvis kramper, muskelstelhet och svårigheter att svälja och äta. Innan vaccinationerna inleddes dog 1,314 personer varje år i USA av denna sjukdom. 2000 rapporterades endast 41 fall.

Påssjuka:
Påssjuka är vanligtvis lindrigt, men kan i vissa fall leda till allvarliga konsekvenser som bl a hjärnhinneinflammation och missfall. Antalen fall har nu sjunkit från 300 000/år till 266 år 2001. I Sverige inträffar numera bara ett fåtal fall varje år.

Så om vi tittar på dessa vaccinationer och gör en (mycket) grov uppskattning så skulle sisådär 30 000 personer dö bara i USA varje år om de mest inbitna vaccinmotståndarna skulle få sin vilja igenom. Om vi faktiskt skulle sluta "bespruta små barn".

Logiska luckor.
Vaccinmotståndets retorik präglas ofta av flera allvarliga felslut. Det baseras ofta på en slags svart-vit uppfattning om att vacciner måste vara 100% säkra för att man ska använda dem. Problemet är ju bara att inga effektiva medel helt saknar biverkningar. Ofta tycks man utgå från en tanke om att man bör ta det säkra före det osäkra och undvika eventuella risker med vacciner. Problemet är då att man inte låtsas om att det finns risker med att inte ta vaccinet. Därför handlar det alltid om en avvägning av risker med läkemedlet mot risker med att inte ta läkemedlet. Och hur den ekvationen slår ut kan ni ju se ovan. Detta felslut illustreras väl av Penn & Teller i ett avsnitt av Bullshit där de tar upp just vacciner:

Ett annat återkommande tema är att "etablissemanget"/staten/patriarkatet/läkemedelsbolagen etc döljer sanningen och att man därför inte kan lita på de officiella riktlinjerna och bör googla runt för att ta reda på den riktiga sanningen. Problemet är ju bara att det som lekman är fruktansvärt svårt att ta ställning till information man hittar och att få någon uppfattning om hur pålitlig den är och hur väl den stämmer överens med det sammantagna kunskapsläget. Problemet är att det är lätt att hitta enstaka studier som talar för i stort sett vilken åsikt som helst - studier som är publicerade i "riktiga" vetenskapliga tidskrifter. Orsaken till detta är att det görs en hel den enklare pilotstudier som syftar till att guida senare, bättre kontrollerade studier, samt att det också i största allmänhet görs mycket rätt usel forskning. Man rapporterar ofta enstaka nya studier på ett sätt som gör att det framstår som att man nu har hittat sanningen, t ex "den kriminella genen funnen" men i själva verket handlar forskning vanligtvis om att under decennier göra studie efter studie för att sedan pussla ihop en helhetsbild och inse vika vetenskapliga metoder man faktiskt bör använda, och på vägen dit kan de enstaka studierna ofta vara motstridiga. Men är det inte så att myndigheterna kan ha fel? Eller vara påverkade av t ex läkemedelsindustrin? Jodå, men det är som sagt svårt att ta ställning till själv. Och ska man söka efter alternativ information - kolla i så fall efter om exempelvis organisationer för fackmän - läkarförbundet, psykologförbundet etc har en avvikande åsikt. Att lita på anspråksfulla lekmän, ensamma crackpot-utövare inom ett område eller gå efter vad man hittar på udda sidor och forum som vaken.se etc är inte det bästa sättet att hitta pålitlig information. Och om man hävdar att det finns en konspiration gäller det att kunna komma med belägg för detta. Att läkemedelsbolag tjänar pengar på vacciner är exempelvis inget bevis.

Ett återkommande argument är även: "Men vetenskapen ändrar sig ju hela tiden! Varför ska man i så fall lita på vetenskapen?" När man från vetenskapligt håll börjar sätta sig in i ett ämne är det ofta lite skakigt men ju mer man forskar, desto mindre blir risken att man kommer med felaktiga rekommendationer. Vacciner är ett väl beforskat område och det är osannolikt (om än inte omöjligt) att man t ex helt plötsligt upptäcker att barn dör som flugor av injektionerna. Trots att det är svårt att veta med hundraprocentig säkerhet vad som funkar/är farligt etc är det väl rimligen ett gott val att utgå från den bästa tillgängliga kunskapen, vilket är vad institutioner som Socialstyrelsen, Läkemedelsverket SBU, WHO och CDC gör.

Och här kommer vi in på ännu ett problem med vaccinmotståndarnas resonemang - det som rör instinkt, personliga upplevelser och anektoder. Det är ett känslomässigt mycket övertygande argument att "jag är mor, jag känner mitt eget barn", eller som vaccinmotståndaren Jenny McCarthy uttrycker sig: "My son Evan is all the science I need". Att gå efter subjektivt tyckande, anekdoter, egna erfarenheter etc innebär att man inte kontrollerar för alla de faktorer som gör att vi människor ofta felbedömer det vi upplever och feltolkar saker vi är med om. Detta har beskrivits bäst i inlägget "Why We Need Science: “I saw it with my own eyes” Is Not Enough" på Science-Based Medicine. Läs! Men sedan undrar jag också hur dessa mödrar ställer sig till alla de mödrar vars intuition säger att man ska vaccinera? Om nu en moders intuition är det som säger sanningen - vems intuition har fel? Eller är det en statistisk fråga om "flest modersintuitioner vinner"? Om moderns tro är det som avgör, lyssna i så fall på skådespelerskan och modern Amanda Peet:

Slutsats.
Pseudovetenskap är många gånger rätt harmlöst, förutom för plånboken. Att ta homeopati när man har hosta eller gå till en healer när man känner sig lite hängig behöver inte vara hela världen, även om det så klart är illa att människor luras. Vissa undrar varför vi skeptiker inte låter folk hållas, varför de inte får ha sina alternativmedicinska övertygelser i fred. Men problemet är ju däremot att pseudovetenskap kan innebära allvarliga hälsorisker och just vaccinmotståndet är det kanske bästa exemplet på det. För att läsa mer om konsekvenserna av vaccinmotstånd - läs What's the harm, en sida med berättelser om de faktiska konsekvenser olika former av kvacksalveri får för de människor som utsätts.

När denna ovetenskapliga farhågor om vacciner, som de som Anna Wahlgren skriver om, sprider sig så dör barn. Punkt. Så för guds skull - vaccinera!

Mer info.
- Impact of anti-vaccine movements on pertussis control: the untold story.
- Journalisten Biian Deers granskning av Andrew Wakefield och påståendena om ett samband mellan vacciner och autism.
- Vårdguiden: Varför är det viktigt att vaccinera sina barn?
- CDC: What Would Happen If We Stopped Vaccinations?
- Det svenska vaccinationsprogrammet. Information för föräldrar.
-WHOs sida om vacciner.
- Jenny McCarthy Body Count.
- Vaccine denial: What's the harm?

Mina tidigare blogginlägg:
Vaccinera.
Vacciner och "svenska sjukan". Andrew Wakefield strikes again.
Oprah, Jenny McCarthy och kognitiv dissonans.
Brittiska General Medical Council kritiserar etiken i Andrew Wakefields forskning om vaccin och autism.
Anna Wahlgren promotar scientologorganisation.
Kvasivetenskap och särartsfeminism.

Veckans citat #30

2010-10-09T13:17:00.003+02:00

"When we find ourselves believing that killing a man makes us more of a man but loving a man makes us less of a man, it’s probably time to re-examine our criteria for manhood."

Jay Smooth

Fundamentalistisk tro i backspegeln.

2010-10-06T20:52:00.005+02:00

I går var jag på en föreläsning med författaren Per Kornhall, som har skrivit böckerna Skapelsekonspirationen, om intelligent design, och Livets Ord, om sina upplevelser i trosrörelsen. Föreläsningen handlade huvudsakligen om om de 17 år han spenderade i Livets Ord. Det var en intressant föreläsning (och en intervju med Per kommer i ett senare avsnitt av Skeptikerpodden), men också en föreläsning som väckte en hel del känslor hos mig.

Jag var aldrig med i trosrörelsen, men däremot i Pingströrelsen, och valde på egen hand att gå en mycket fundamentalistisk väg som bitvis uppfattades som extrem även för vissa i den kyrka där jag var medlem. Jag minns många ögonblicksbilder av hur min världsbild såg ut och hur det påverkade mitt beteende. Som när jag skrek i tungotal vägg i vägg med mina chockade ateistiska föräldrar. Som när jag kastade all min icke-kristna musik för att det var "världsligt". Eller när jag försökte övertala min bästis om att hon skulle avstå från sex före äktenskapet i stället för att skaffa p-piller. En upplevelse som jag minns särskilt väl, just eftersom jag reagerade på det redan då, var när jag deltog i ett väckelsemöte och jag, tillsammans med halva församlingen, hade "fallit av andens kraft" och låg på golvet och sluddrade i tungor. När jag tittade upp stod en pojke och tittade på oss med chockad blick - ett halvt rum som betedde sig som galningar. Redan då tänkte jag att detta måste vara en traumatisk upplevelse, men jag tänkte inte långt nog för att reflektera över det grundläggande bisarra i allt det här.

När det gällde min världsbild så var den fundamentalistiska tron sann för att den var sann. Det var sanning för att det var Guds vilja, och ifrågasättande av om detta verkligen var Guds vilja var farligt eftersom man då var på väg från Guds vilja. Som sagt: det var sant för att det var sant, helt enkelt. Att man mycket selektivt plockade ut de läror man gillade och struntade i andra, alla motsägelser, och att det inte fanns någon som helst slags belägg för det som Bibeln hävdade var inget jag låtsades om. I själva verket krävdes det en ihärdig förnekelse för att inte befatta sig med de logiska luckorna och konfronteras med att jag baserade mina viktiga livsval och mina mest grundläggande värderingar på något som jag inte hade några som helst belägg för annat än att jag "kände det i mitt hjärta". En beskrivning av min väg ut ur religionen kan ni läsa här, men kort och gott så började jag stegvis ifrågasätta min tro, och till sist fick jag det inte längre att gå ihop.

När jag hade landat efter att jag lämnat kyrkan och började se tillbaka på mina upplevelser smög en slags stegrande chock över mig när jag tänkte på hur jag hade levt - jag insåg att jag hade baserat hela mitt liv på vad som i stort sannolikt var rena vanföreställningar. Detta var också startskottet för mitt engagemang i skeptikerrörelsen - min dyrköpta insikt i att kritiskt tänkande och en syn på tillvaron som baseras på verkligheten är oerhört viktigt. Att se saker så som de faktiskt är gör att man kan fatta informerade beslut och att inte förlita sig på tron på en högre makt, utan belägg för detta, innebär också att man faktiskt måste ta ansvar för sina val och sina värderingar. När människor uttrycker att religion är positivt även om det inte finns någon gud, blir jag arg. Jag blir arg för att man tycker att det är bra att människor ljuger för sig själv och andra och lever sina liv med fokus på hägringar och luftslott.

När jag lyssnade på föreläsningen med Per väcktes åter de känslor jag en gång känt när jag upptäckt de skygglappar som hade präglat mitt liv så länge. Jag känner ingen bitterhet, men däremot en upprördhet över hur jag hade stängt av mitt kritiska tänkande i ett decennium. Och sorg över alla dem som fortfarande gör detsamma.

Verkligheten är en bra utgångspunkt i livet. Jag önskar bara att jag hade insett det långt tidigare.

Om yttrandefrihet, demokrati, religion och Sverigedemokraterna.

2010-09-25T06:56:00.011+02:00

På senare tid har olika aspekter av de demokratiska principerna diskuterats vilt. Det började med islam och heltäckande slöjor. Och för en vecka sedan övergick det hastigt och lustig (eller kanske inte så lustigt) till att handla om Sverigedemokraterna. Förra helgen präglades av upprördhet, sorg, förtvivlan. Och avsky mot SD. På måndag kom motreaktionerna: inlägg om att det krävs dialog i stället för hat, kommentarer om att motståndet bara stärkte deras positioner och ökade deras popularitet.

Som jag ser det finns det tre delar i den här frågan:
- Demokratiska principer.
- Etik.
- Taktik.

Demokratiska principer.
Kort och gott: folk har rätt att vara idioter, men man har också rätt att kritisera folk som är idioter. Man har rätt att leva sitt liv som man vill så länge som man inte skadar andra (och då menar jag exempelvis våld, inte att andra tar illa upp). Staten ska inte diktera människors liv, men inte heller särbehandla.

När det gäller religion är detta en privatsak. Med det menar jag bl a att skolavslutningar ska vara sekulära, krisgrupper ska inte innehålla präster och exempelvis den missbruksbehandling och hjälp till hemlösa som erbjuds som standard ska inte vila på religiös grund. De religiösa alternativen ska vara något man aktivt väljer med utgångspunkt i egen tro, och det offentliga samhället ska kunna erbjuda fullgoda alternativ utan att förlita sig på ideella eller icke-ideella insatser från religiösa organisationer. Konfessionella skolor bör förbjudas. Det är inte en fråga om val- och religionsfrihet eftersom det är barn som tvingas in i en religiös miljö av sina föräldrar. Skolan är till för att lära ut kunskaper, inget annat. Däremot är det rimligt att man ska kunna välja religiösa gymnasium eftersom man då uppnått en ålder då det är lättare att göra egna val.

När det gäller förbud mot heltäckande slöjor är det enligt mig helt befängt att människors frihet ska begränsas av staten för deras eget bästa. Ingen separat religion ska heller särbehandlas. Exempelvis: om man får bygga kyrkor ska man få bygga moskéer. Punkt. Och tyvärr har kraven på inskränkningar och förbud främst på senare tid drabbat islam medan det ofta gullas med kristendomen. Sedan tycker jag också att alla livsåskådningsorganisationer ska behandlas lika - om religiösa samfund ska få bidrag så ska Humanisterna också få det. Och varför får just livsåskådningsorganisationer ett separat bidrag egentligen? Varför inte bara vanligt föreningsbidrag?

Däremot måste man i ett demokratiskt samhälle fritt få kritisera och häckla ideologier och idéer. Och man måste få uttrycka åsikter som andra blir kränkta av. Vikten av detta belyses av de hädelseförbud som instiftats i vissa andra länder, efter uppmuntran av FN. Och även i Sverige finns det röster som höjs för ett sådant förbud. Skrämmande. Det är inte en mänsklig rättighet att inte bli kränkt. Därför hade jag bl a önskat att jubelidioten Åke Green inte hade åtalats, trots att han sågar HBT-personer vid fotknölarna. Det är, som sagt, helt enkelt inte min rättighet att inte bli kränkt.

Detta belyses alldeles utmärkt av denna video från Center For Inquiry:

När det gäller Sverigedemokraterna så är det helt enkelt bara att gilla läget. 5,7% av befolkningen är uppenbarligen idioter och SD har blivit demokratiskt inröstade i riksdagen. Nej, de är inte odemokratiska nog för att "förbjudas" etc. Men det är min rättighet att kalla dem idioter. Jaha, ni blir mobbade av media, politiker och svenskar i stort? Buhu, era stora rasistbebisar. Deal with it. Och, ja, SD är rasistiska. Definition enligt SAOB: "(politisk, social) åskådning som (i enlighet med vissa utrerade rasteorier) kraftigt betonar rasens betydelse för samhället; strävan att hålla den egna rasen fri från främmande raselement." Nuff said.

Men är allt de står för rasism? Har de inga poänger alls? Finns det inga problem med flyktingpolitiken? Så är så klart inte fallet. Men partiet är tillräckligt solkigt för att jag inte skulle vilja ta i det med tång. Dels för deras ras- och kulturresonemang i de offentliga dokumenten och uttalanden, dels för den uppenbara dolda agendan. SD är ett parti som på förhållandevis kort tid har försökt lämna kopplingarna till den mer öppna högerextremismen i Bevara Sverige Svenskt, genom en frenetisk image-upprensning. Uniformer har förbjudits och man börjat köra koll i brottsregistret på kandidaterna. Att tro att det solkiga är utrensat även i de egentliga värderingarna hos medlemmarna är dock enligt mig mycket naivt. Inte minst eftersom undersökningar som Kalibers dolda inspelningar under partimöten och Expos genomgång av SDares dolda högerextremistiska kopplingar visar på att det bruna slaskar kvar i bakgrunden. Och outtalade gemensamma värderingar styr sannolikt lika mycket som offentliga partiprogram i vad man driver för politik.

Etik.
Är det ok att såga Sverigedemokraterna vid fotknölarna? Att dissa de som röstat på dem? Att avfrienda dem på Facebook? Att skriva upprörda inlägg med högt tonläge? En enligt mig inte helt enkel fråga. När folk beter sig illa eller uttrycker dumheter har man rätt att dissa dem. Man behöver inte umgås med idioter. Och om man tycker att SD-engagemang är illa nog har man rätt att vara arg och ta avstånd. För egen del tycker jag att man genom sin röst antingen uttrycker en obehaglig människosyn eller är dum nog för att strunta i om man röstar på ett osmakligt parti. I båda fallen är det för min del tillräckligt för att jag ska bli förbannad. Det är inte bara för de etniska minoriteternas skull som jag upprörs, utan även för egen del. Sannolikt har vi nu fått ett parti i riksdagen som kommer att lyckas med bedriften att utkonkurrera KD i homofobi. Det är talande att SD försöker sno begreppet "Verklighetens folk" från KD - trots allt passar vi inte i någon av partiernas världsbild. Men när KDs värsta homofober består av moraliserande kristen höger, består SDs värsta homofober av folk med smygnazistiska anknytningar. Om ni tror att jag gullar med ett parti som raggar invandrarväljare med homohat och raggar homos med islamrädsla så tror ni fel. Uttrycket att man ska "respektera människor, men inte ideologier" är bara delvis sant enligt mig. Alla har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. Men respekt är något man förtjänar.

Taktik.
Sedan är det ju det här med taktik, en fråga som påminner om skeptikerrörelsens dilemma. Är det verkligen taktiskt att högröstat "ta avstånd", att dumförklara de som röstat på SD, att demonstrera och avfreinda på Facebook? Nej, troligtvis inte. SD lever på sin outsiderstatus, att de "vågar säga sanningen" som inte etablissemanget vill kännas vid. De som röstar verkar ofta vara de som ser sig som förbigångna av samhället, som inte tycker att de har fått sin beskärda del, och anti-SD-kampanjerna har sannolikt bara stärkt deras ställningstagande för det enda partiet som värnar om underdogs. De är ju verklighetens folk, gubevars.

Men vad hjälper i så fall? Det är en bra fråga som jag inte har något enkelt svar på, och internationella exempel ger ingen tydlig riktlinje. Att ta debatten och smula sönder deras argument? Kanske. Men då måste nog debatten ske med människor som också uppfattas som "vanligt folk", på ett språk som inte uppfattas som von oben. Men utan att ta över SDs politik. Sedan behöver inte allt vara fråga om taktik. Om någon visa sig ha värderingar som jag avskyr vill jag kanske inte vara deras BFF för min egen skull.

Och religion? Tja, samma sak där. Finns det något som människor verkligen lyssnar på? Uppenbarligen, eftersom det finns de som har slutat tro. Som jag, till exempel. Men trots att taktik diskuteras livligt gång på gång verkar vi aldrig komma fram till någon slutsats. Att vi är inkapabla att ta reda på vad som faktiskt funkar och inte funkar är ganska förbluffande, med tanke på att vi är en rörelse som är fokuserad på vetenskap. Men jag skulle gissa att vi behöver bli bättre på att erbjuda alternativ som fyller liknande känslomässiga och sociala behov som religionen gör i dag. Sedan är det vissa behov som religionen fyller som jag inte vill att något annat ska fylla över huvud taget, som att lyssna på dogmer om rätt och fel i stället för att ta ansvar för sina egna beslut.

Min sammanfattning är att, visst, "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem." Men också, för att citera Vem i Helvete...? "Du har rätt till din åsikt, men jag skulle dö innan jag slutade uttrycka att jag inte delar den." Amen.

Och nu...?
Nu är SD invalda. Vad gör vi nu? Som jag twittrade på valnatten: "Detta helvetesval kan leda till att goda motkrafter mobiliseras eller till att SDs politik sprids. Det är upp till oss." Detta kan bli en väckarklocka för återstående 94,3% av befolkningen. I stället för att påpeka det negativa i SDs politik behöver vi mobilisera positiva motkrafter. Detta är vår stora utmaning inför framtiden.

För övrigt tycker jag att det är mycket underhållande hur Sverigedemokraterna som är med i klippen omedvetet driver med sig själva mer än vad någon parodi skulle kunna göra:

Problemet med "beprövad erfarenhet."

2010-09-15T18:19:00.009+02:00

Lagen begränsar som bekant bl a den verksamhet som legitimerade vårdutövare håller på med. Att vi inte får pyssla med vad som helst säger sig självt, och det ställs krav på att vi använder verksamma metoder. Men lagen säger inte att vi ska använda metoder som har stöd i "vetenskap" utan "vetenskap och beprövad erfarenhet". Det visar sig att detta är en avgörande skillnad som ger en carte blanche för lite av varje, inte minst inom det psykologiska området.

Jag har i dag påbörjat den så kallade "professionskursen" som ingår i specialistutbildningen för psykologer. Vi började med en heldag med juridik, och förbundsjuristen föreläste bland annat om vad som är tillåtet när det gäller metodutövning för legitimerad vårdpersonal. Detta regleras i Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Ett av kraven är att man ska utöva sin verksamhet "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet". När jag frågade juristen vad detta innebär i praktiken framkom att lagväsendet och Socialstyrelsen gör en intressant tolkning av denna formulering. I praktiken, åtminstone inom det psykologiska området, innebär detta att man använder sig av de metoder som en majoritet av utövarna inom området tycker är bra. Nån som ser ett problem med det? Med andra ord skulle regndans vara en acceptabel behandling vi psykos, depression eller för självmordsnära patienter om stora delar av psykologkåren tyckte att det var ok. Och i själva verket behöver vi inte ens välja hittepåexempel.

Det finns bitvis en uppfattning inom skeptikerkåren att psykodynamisk terapi (ursprungligen baserad på Freuds teorier) är fullständigt kvacksalveri utan vetenskapligt stöd. Även om vi bortser från att folk brukar må bra bara av att prata med folk i största allmänhet så finns det bland annat visst stöd för psykodynamisk terapi vid depression även i Socialstyrelsens mycket KBT-centrerade riktlinjer för ångest- och depressionsbehandling. Däremot saknas helt belägg vid exempelvis tvångssyndrom och många andra tillstånd, och trots detta behandlas bl a tvångssyndrom med just psykodynamisk terapi på vissa mottagningar. Dessutom finns behandlingar som visat sig vara rentutav skadliga som fortfarande används, t ex debriefing efter en traumatisk händelse.

Det visade sig att användningen av ovetenskapliga metoder vid psykologisk behandling, enligt juristen, aldrig har prövats. Jag upprepar: aldrig prövats. Som jag tidigare har konstaterat innebär sådant som inte stämmer med lagtexten på intet sätt att utövarna stoppas eller utsätts för påföljder. Och ni pratar vi dessutom bara om legitimerade behandlare och personal som jobbar på vårdinrättningar. Som jag också har skrivit om får man behandla precis vilka psykiatriska tillstånd som helst utan någon som helst utbildning, så länge som man inte använder sig av en skyddad yrkestitel eller behandlar barn under åtta år.

Men sedan är ju också frågan vilken skillnad det skulle göra om sådant faktiskt anmäldes. Juristen berättade om en läkare som fått upprepade varningar för att han behandlade cancer med någon form av salt. Patienter hade också avlidit efter att ha slutat med verksamma behandlingar. Han blev av med legitimationen. Efter flera år...

Ännu en gång konstaterar vi att kvacksalvare får hållas och vi kan också fastslå att "beprövad erfarenhet" innebär att en yrkeskår kan komma överens om att nästan vilket trams som helst är en gångbar behandling.

Facepalm.

Veckans citat #29

2010-09-15T17:00:00.000+02:00

"De alternativa utövarna har starka lobbyingorganisationer och mycket pengar. Man kan jämföra med läkemedelsindustrin."

Psykologförbundets jurist, angående nätverket Hela barns namninsamling för att även barn under åtta år ska kunna behandlas med metoder utan vetenskapligt stöd. Ett faktum som många inte förstår - istället uppfattas alternativmedicinare vanligtvis som maktlösa och fattiga underdogs.

Epic cancerkvacksalverifail, once more.

2010-09-01T20:40:00.005+02:00

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur min anmälan mot en utövare inom traditionell kinesisk medicin, som dessutom felaktigt kallade sig läkare, lades ner av åklagaren. Denne kunde inte heller ge någon rimlig förklaring för varför. Även min andra anmälan lades hastigt ner och jag ville därför ta reda på varför. Det visade sig att bedömningar inom polis- och rättsväsendet inte bara förefaller vara ganska godtyckliga utom dessutom smittsamma.

Fallet rörde denna gång en kinesolog som på en föreläsning jag deltog i på Harmoni-expo hävdade att han behandlade cancer och AIDS med magneter, vilket är direkt olagligt enligt lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Man förbjuds här att:

"Behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes,
epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap
eller förlossning"

Mer om detta föreläsningsbesök kan ni läsa i mitt inlägg om mässbesöket här. En tid senare tog jag reda på vad som hade hänt med anmälan och fick då veta att den hade lagts ner eftersom "ord stod mot ord" utan annan bevisning. Jag valde därför att spela in ett Skypesamtal där jag hävdade att jag hade cancer. Han sa då att han skulle kunna behandla mig för detta, samt nämnde en annan kvinna han hade behandlat för cancer i Sverige. Rätt självskrivet att detta är tillräcklig bevisning, skulle man kunna tro. Men, ännu en gång - not so much. När jag åter kontaktade polisen framkom det att man hade bedömt att det inte tillkommit några bevis som var tillräckliga för att fallet åter skulle tas upp.

För att få klarhet i varför denna bedömning gjorts kontaktade jag förundersökningsledaren. Det visade sig att hennes beslut baserades på att hon i databasen hade sett att jag hade gjort en liknade anmälan (dvs mot TCM-"läkaren") och att åklagaren hade lagt ner detta fall. Därför drog hon slutsatsen att även detta fall skulle gå samma öde till mötes om det skickades till åklagare.

Gensvaren på personer som på band erkänner lagbrott där svårt sjuka människor luras att använda placebo blev alltså en vag formulering om "omständigheter" respektive "what he said". Jag kommer att överklaga besluten, men uppenbarligen är detta ingen prioriterad fråga.

Epic fail, centrumpolisen.

Här kan ni lyssna på delar av telefonsamtalet:

Cancerkvacksalveri och falska läkare är a-okay för Västerorts åklagamyndighet.

2010-08-25T18:28:00.006+02:00

Jag nog har haft en något naiv inställning till hur lag och rättsväsende fungerar. Jag trodde att det var tillräckligt att ha bevis för ett brott för att väcka åtal och jag trodde att brottslingar straffades när de åkte fast. Not so much, visade det sig.

Som bloggande och podcastande skeptiker träffar man på de mest osmakliga varianter av kvacksalveri. I mindre officiella sammanhang lovar alternativmedicinare alltför ofta att bota både det ena och det andra, även sådant man inte får utge sig att behandla, och jag bestämde mig för ett par månader sedan därför för att wallraffa lite i syfte att avslöja dessa charlataner. Jag gick då bland annat till en utövare inom TCM (kinesisk medicin), vilket var ett intressant och skrämmande möte.

Jag satte mig i kö med min iPhone i inspelningsläge, och efter en stunds väntan blev jag framvinkad till en asiatisk man i (vilseledande) läkarrock och nästan obefintlig svenska. När jag satte mig ner började han känna på min handled och jag fick sträcka ut tungan. Han började, med stöttning av en assistent, att fråga mig olika frågor, som om jag var stressad eller stel i kroppen. Sedan påstod han att jag har problem med levern och att jag har dålig blodcirkulation i nacken. När han sedan frågade om jag har något annat problem drog jag på mig min bästa snyftmin och hävdade att jag nyligen blivit diagnostiserad med bröstcancer. Han plockade då fram en maskrosmedicin som han sa "hjälper mot bröstcancer" och han hävdade också att jag kan komma till hans mottagning och få någon form av specialblandad örtmix. Han och assistenten hasplade snart ur sig att behandlingarna "bara hjälper mot bröstcancer, inte botar" och att "man balanserar kroppen." Men dessa brasklappar handlade inte om insikt om metodens begränsningar utan det betonades att man helt enkelt inte får säga att man botar cancer med TCM i Sverige, även om det används mycket i Kina i dessa syften.

När jag efteråt gick in på deras hemsida visade det sig att TCM-utövaren, som är VD för företaget, där kallar sig "överläkare." Jag frågade under samtalet om han var svensk läkare, något som han nekade till. Även om han nu skulle ha missförstått min fråga så finner jag det mycket osannolikt att han skulle ha blivit godkänd för svensk legitimation, inte minst för att man måste genomgå ett språktest och för att jag inte tror att något som arbetar uteslutande med alternativmedicin skulle bry sig om att gå igenom den processen.

Lagen om yrkesverksamhet på hälso och sjukvårdens område säger i paragraf 4 att man inte får:

"behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes,
epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap
eller förlossning,"

Den säger också att:
"5 § En i 2 § angiven yrkestitel (skyddad yrkestitel) [därbland läkare, min anm.] får
användas endast av den som enligt nämnda paragraf antingen har
legitimation för yrket eller genomgår föreskriven praktisk
tjänstgöring. Lag (2006:50)."

Med andra ord får man inte behandla cancer eller falskeligen kalla sig läkare. Vilket han bevisligen gjorde. Med inspelningen i högsta hugg gick jag till polisen och lämnade in en anmälan. De lovade att jag skulle få ett meddelande om vad som hände med anmälan, men när jag inte hade hört något efter en månad så ringde jag och fick då veta att fallet var nedlagt. Efter visst detektivarbete lyckades jag få reda på att det hade skickats till en åklagare som hade beslutat att inte gå vidare med fallet.

För att få reda på varför ett sådant beslut hade fattats ringde jag till den ansvarige åklagaren, som på fem minuter lyckades allvarligt skada mitt förtroende för rättsstaten. Till en början var han trevlig och tillmötesgående, men blev snabbt allt grinigare när jag artigt frågade vad som var orsaken till att han inte hade väckt åtal och vad som hade krävts för att han skulle ha gjort det. Angående den skyddade yrkestiteln så pekade han på att "läkaren" hade varit ärlig under samtalet med mig och kunde inte förklara varför det inte var åtalbart att han uppgav sig vara läkare på sin egen hemsida. Allt han sa var att "det beror på omständigheterna".

När jag sedan tog upp mötet med TCM-läkaren, där han sagt sig kunna behandla min "cancer", och att det ju faktiskt är olagligt, hade han även där någon slags vag hänvisning till oklara "omständigheter" som han inte vidare ville förtydliga. Han hade under samtalet tagit fram hemsidan där "läkaren" beskrevs och lyfte fram att han enligt den är utbildad läkare i Kina som ett argument. Detta trots att han strax innan hade tagit upp att han avvisade påståendet att han var läkare i Sverige i samtalet med mig som ett argument mot att han borde åtalas för brott mot skyddad yrkestitel! Han hävdade också att det hade varit en annan situation om han "bedrägligen hade försökt lurat mig". Jag nämnde då att han sålt maskrosmedicin till mig för att behandla min "cancer", men detta verkade inte vara tillräckligt. Av oklar orsak. När jag påpekade att "läkaren" bevisligen hade brutit mot lagen och att lagbrott väl rimligen borde leda till straff hävdade han att "brott är en sak, att det åtalas är en annan". Han vägrade konsekvent att förtydliga sina ställningstaganden och ståndpunkter och blev allt mer irriterad. När jag frågade om vad som fattades i omständigheterna för att det skulle ha blivit åtal hävdade han att "det kan jag ju faktiskt inte svara på" och när jag försökte få någon klarhet i hur han resonerade möttes detta med irritation och att "jag har ju sagt att jag inte kan svara på det." Till sist bestämde han sig för att det var dags att avsluta samtalet.

Så vad lär vi oss av detta? Jo - att komma med bevis för ett brott har begåtts innebär på intet sätt automatiskt att brottslingarna straffas. Och att Västerorts åklagarmyndighet uppenbarligen inte tycker att det är så farligt med cancerkvacksalveri och att falskeligen utge sig för att vara läkare. Och vad hjälper det att ha en lag som ska förhindra att människor råkar ut för charlataner och som ska straffa de skyldiga om lagen görs tandlös av valhänta åklagare?

Jag kommer att överklaga beslutet och återkommer med info om hur det går. På måndag kommer den förundersökningsledare som lade ner en annan anmälan jag lämnat in tillbaka från sin semester. Den gällde en kinesolog som i ett inspelat telefonsamtal sa att han kunde behandla min påstådda cancer med magneter, samt berättade om en annan kvinna han hade gjort samma sak med. Lagligt? Not so much. Men som vi lärt oss har det inte nödvändigtvis någon betydelse. Som Tim Gunn i Project Runway skulle säga: carry on.

Ljudklippet:

Veckans bibelord #16.

2010-08-07T09:12:00.003+02:00

"Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig. Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern. Förbannelse över dina korgar och dina baktråg. Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm. Förbannelse över dig när du kommer och förbannelse över dig när du går. Herren ska själv sända förbannelse över dig. Du ska bli förvirrad och misslyckas i allt du gör, tills du slutligen går under därför att du har syndat och övergett honom. Han kommer att sända sjukdomar tills han har utrotat dig ur det land som du nu ska gå och ta i besittning: kroppslig svaghet, feber och inflammationer, förödande hetta och torka, mögel och pest. Himlen ovanför dig kommer att vara som koppar och jorden under dig som järn. Regnet ska förvandlas till dammoln som helt kommer att övertäcka dig tills du går under. Herren ska låta dina fiender besegra dig. Med segervisshet ska du dra ut i strid mot dem, men skingras åt sju olika håll. Alla riken på jorden kommer att betrakta dig med förskräckelse. Dina döda ska bli mat åt himlens fåglar och åt vilddjur, och ingen ska finnas som kan jaga bort dem. Herren ska låta bölder och bulnader, skabb och klåda från Egypten komma över dig, och det ska inte finnas någon bot. Han ska sända galenskap, blindhet och förvirring över dig. Du ska famla omkring mitt på ljusa dagen som en blind i sitt mörker. Du ska inte lyckas i något du gör utan ständigt vara förtryckt och utsugen. Ingen ska kunna rädda dig. Någon annan ska ta din fästmö och utnyttja henne. Någon annan ska bo i det hus du har byggt. Någon annan ska äta frukten från vingården du har planterat."

5 Moseboken 28:20-30

Tips från bloggen "Gud måste vara tokig".

Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff. Del 3 - Psykopati.

2010-08-03T19:33:00.006+02:00

Till skillnad från autistiska personer har psykopater oftast en god förmåga att förstå och uppfatta andras mentala tillstånd medan de däremot uppvisar omfattande brister i förmågan att ”känna med” andras smärtsamma känslor. Detta ger den olyckliga kombinationen att de har en förståelse för hur människor reagerar men inte upplever det som särskilt relevant att undvika att såra andra, vilket bl a tar sig uttryck i en ökad grad av vredesuttryck som används i syfte att medvetet uppnå något. Psykopater uppvisar mindre rädsloreaktioner och har mindre förmåga att upptäcka och reagera på rädslo- och sorgreaktioner hos andra.

Områden som samarbetar för att generera stressreaktioner, bl a orbitofrontalcortex och amygdala, tycks kommunicera i otillräcklig utsträckning, vilket bidrar tillför litet obehag när andra råkar illa ut och därmed minskad motivation att undvika att göra andra illa. Psykopater tros ha för mycket testosteronaktivering och för låg aktivering av stresshormonet cortisol, något som tar sig uttryck bl a i en överdriven dämpning av obehagliga känslor, samt ett ökat aggressivt och framfusigt beteende. Kommunikationen mellan hjärnhalvorna är också lägre, vilket enligt vissa teorier tros kunna innebära att funktioner som styrs i högre grad av vänster hjärnhalva, som närmandebeteenden, inte hämmas tillräckligt av höger hjärnhalva, som dominerar när det gäller förmågan att hantera känslor och hindra impulsiva handlingar. Däremot verkar det också som att de som klumpas in under begreppet "psykopater" inte nödvändigtvis har samma typ av brister. Vissa använder sig mer av kylig manipulation medan andra snarare är en grupp av aggressiva individer som impulsivt handlar först och tänker sedan.

I motsats till den vanliga synen på moraliskt och etiskt beteende som ett uttryck för osjälviskhet så tyder sammanfattningsvis mycket forskning på att omtanken om andra på ett plan tvärtom är uttryck för själviskhet – eller i vart fall känslomässig självbevarelsedrift i syfte att undvika eget obehag. Kanske är detta något att ha i åtanke med anledning av det allt större fokuset på ”positiv psykologi” i media under den senaste tiden – när det gäller utvecklandet av moral och medmänsklighet är smärta och sorg i viss mån vår, eller åtminstone våra medmänniskors, vän.

Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff. Del 2 - Autismspektrumtillstånd.

2010-08-03T19:31:00.010+02:00

När man pratar om autismspektrumtillstånd nämns brister i ”empati” ofta som ett kärnsymtom. Det som vanligtvis är fallet är däremot inte en grundläggande oförmåga att känna med andra, utan svårigheter att läsa av andras signaler samt att korrekt tolka de känslor som uttrycks. Som bloggaren Immanuel Brändemo, som själv har aspergers syndrom, uttrycker det:

”Detta är ett av de vanligaste missuppfattningarna av Aspergers syndrom; att man skulle vara medvetet nonchalant … Själv har jag två lägen när jag kommunicerar IRL: Det självupptagna och det upptagna. Antingen är jag självupptagen och lägger 90% av min energi på att göra mig förstådd, eller så är jag upptagen och lägger 90% på att förstå de andra. Jag har svårt att skicka ut och ta emot signaler samtidigt, och väldigt svårt att växla mellan lägena.”

Personer med autismspektrumtillstånd uppvisar olika grad av brister i ”theory of mind”, dvs förmågan att uppfatta och föreställa sig andras mentala tillstånd. Tolkningen av andras tankar och känslor försvåras av en bristfällig förmåga att tolka ansiktsuttryck, och talesättet att ”ögonen är själens spegel” är intressant i sammanhanget eftersom personer med autism inte i samma utsträckning som de flesta andra håller ögonkontakt och uppmärksammar de känslor som förmedlas i blicken. Flera områden som vanligtvis aktiveras när man tänker sig in i andras upplevelser och perspektiv är underaktiverade vid hos denna grupp när de tolkar ansiktsuttryck eller befinner sig i situationer som ställer krav på perspektivtagning.

Man misstänker att den bortgallring av synapser, "kommunikationspunkterna" mellan hjärnceller, som sker under tidig barndom är otillräcklig. Det förefaller som att hjärnan hos personer med autismspektrumtillstånd har en ökad lokal kommunikation, medan den långväga kommunikationen mellan olika delar i hjärnan, samt samordningen i integrerande områden och samspelet mellan hjärnhalvorna, inte är lika välfungerande. Detta får eventuellt till följd ett ökat ”brus” i sorteringen mellan stimuli, även sociala sådana.

Hjärnans utveckling under fosterstadiet och den tidiga barndomen tros förklara det annorlunda fungerandet hos personer med autismspektrumtillstånd. Bland annat Simon Baron Cohen har lyft fram teorin att ökad påverkan av testosteron kan vara kopplat till en ”extrem-manlig” hjärnfunktion hos båda könen med ökat detaljfokus och systematisering, men med mindre förmåga att tolka andras upplevelser. Trots sin aningen könsstereotypa syn sätter dock Baron Cohen här i förbifarten också fingret på en viktig poäng gällande genus och hjärnan - trots att biologi oftast används som ett medel för att hävda en binär syn på kvinnor och män finns det även på neurologisk nivå en ansenlig variation mellan olika individer avseende hur hjärnan fungerar.

Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff. Del 1 - Empati och hjärnans simulator.

2010-08-03T18:51:00.014+02:00

Tidigare trodde många att nyfödda spädbarn inte relaterade så mycket till omgivningen, något som inte minst återfinns i uppfattningen om att barn har en "normalt autistisk fas” tiden efter förlossningen som lanserades av Margaret Mahler. Senare forskning har dock visat att så inte är fallet utan att även mycket små barn relaterar till, och visar intresse för, andra människor. Redan barn som är några veckor gamla uppmärksammar de människor mer än för andra föremål eller rörelser och efter några månader läggs en av grunderna för att sätta sig in i andras upplevelser - de börjar så smått inse att andra kan ha egna intentioner. Ett annat namn för det som försiktigt börjar växa fram här är det som kallas "theory of mind", dvs förmågan att förstå att andra har tankar, känslor och målsättningar och kunna uppfatta vad som pågår inom andra med hjälp av mimik, kroppsspråk, språkliga antydningar och kunskap om hur andra brukar reagera i vissa situationer. Under den fortsatta uppväxten sker en snabb utveckling av den sociala förståelsen och de lär sig under de första åren även att uppfatta andras känslomässiga signaler som en del i den mellanmänskliga kommunikationen, och redan i femårsåldern är den grundläggande förmågan till theory of mind förhållandevis färdigutvecklad, medan förmågan till empati och etiskt beteende fortsätter att utvecklas under hela barndomen. Enligt utvecklingspsykologen Piaget saknar barn under ca 4 år egentligt moraliskt resonerande. Detta följs av en fas upp till ca sjuårsåldern av en rigid uppfattning av sociala regler som styrda av externa auktoriteter medan de mellan 8- till 11-årsåldern börjar inse att dessa sociala regler finns till för att skydda en själv och andra. Slutligen lär sig barn en moralisk flexibilitet där konsekvenser kan få styra interaktionen med andra och där det moraliska tänkandet även överförs till interaktionen med samhället på ett bredare och mer abstrakt plan. Denna process styrs delvis av hjärnans fysiska utveckling men också av ren beteendeinlärning som uppstår i interaktionen med anhöriga och samhället. Att bete sig omoraliskt innebär sociala straff i form av ogillande, men också genom att obehag uppstår då man sårar någon annan.

Man kan säga att hjärnan har ett ”spegelsystem” som bidrar till att imitera både affekter, handlingar och sensoriska upplevelser i vår egen hjärna genom att ungefär samma områden aktiveras när vi observerar andra som upplever detta som när vi själva upplever det. Detta möjliggör förmågan att känna med andra, som är central vid empati. Theory of mind kan ses som den "kognitiva" sättet att sätta sig in i andras upplevelser, dvs att helt enkelt skaffa sig kunskap om hur andra reagerar och upplever saker, medan empati i stället handlar om spegelsystemets paradnummer - just att känna med andra.

Argumentet att tron på Gud är i grunden nödvändig för ett moraliskt förhållningssätt och handlande är vanligt inte minst bland amerikanska kristna. Inte bara på ett epidemiologiskt, utan även neurologiskt och utvecklingspsykologiskt plan motsägs dock detta av människans utpräglade förmåga att redan i tidig ålder kunna ta andras perspektiv och känna med dem. Även om denna utveckling sker i samspel med det samhälle man befinner sig i så förefaller vi vara "hårdkodade" för att påverkas av andras smärta. I själva verket är det nog till stor del snarare våra spegelneuron, och andra neuronala strukturer, som vi bör tacka för våra (förhoppningsvis) sunda värderingar, inte Gud. Sedan kan ju gudlösa ateister lätt bortse från värderingar som i sig inte baseras på några konsekvenser för en själv eller andra andra, vilket i min åsikt inte direkt är någon förlust.

Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff.

2010-08-03T18:00:00.002+02:00

För ett tag sedan skrev jag en hemtenta i kognitiv neurovetenskap och jag har här skrivit om delar av den till en serie i tre delar om empati och förmågan att ta andras perspektiv, med mindre neurobabble. Jag debunkar här påståendet den omoraliska ateisten, benar upp missförstånd om autismspektrumstörningar och psykopater, samt lägger fram belägg för att det kan vara bra att må dåligt och för att vår godhet drivs av iskall själviskhet.

Del 1: Empati och hjärnans simulator.
Del 2: Autismspektrumtillstånd.
Del 3: Psykopati.

Pryltips #15

2010-07-23T15:58:00.008+02:00

Jag har haft besök Johanna och Joakim, och fick en present som de hade köpt på en tidigare semester. Uppenbarligen känner de mig väl:

Det är alltså inte bara så att armbandet underlättar astralprojektion och "psychism" samt förbättrar energier, ljuskrafter och "assists scrying abilities" (D&D?) - det botar också alla sjukdomar! Här kan man undra varför man i så fall behöver armbandet som Johanna köpte åt sig själv (enbart för att det var snyggt, ska tilläggas):

Sömnsvårigheter, benkramper, stress, smärta och kalciumnivåer borde ju alla botas, tillsammans med alla andra tillstånd, av det vita arbandet. Å andra sidan har den blå ju fördelen att det förbättrar tålamodet, förmågan att minnas drömmar, vredeshanteringen, samt ökar förmågan till "tact och subtelty (sic!)" och minskar "overly critical state of mind", så man kanske ska köra på båda.

Johanna berättade att det också fanns ett armband för "fidelity", men att det var det enda som var slut i affären - något som kanske var ganska talande eftersom armbanden såldes på den slampiga semesterorten Magaluf och man har ju hört av Orup hur det går till där.

"Offensive Ideas" - Campaign for Free Expression.

2010-07-23T15:48:00.005+02:00

2 in 1: Behandling och hjärntvätt för våra skattepengar.

2010-06-28T01:02:00.010+02:00

När man är psykiskt eller fysiskt sjuk, alternativt mitt inne i ett missbruk som man försöker sluta med, är man i ett känslomässigt sårbart tillstånd.

Är ni med mig än så länge?

När man är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är man mer mottaglig för påverkan.

Inte heller det ett särskilt kontroversiellt påstående, eller hur? Men vi fortsätter:

När man är i ett känslomässigt sårbart tillstånd bör den vård man får, som man är starkt beroende av, därför vara fri från ideologiska, religiösa och partipolitiska försök till påverkan.

Mhm, där tappade jag några. Men för resten av er - låter det inte rimligt att omvändelseförsök inte hör hemma i vård av allvarligt sjuka människor? För våra skattepengar? Flera verksamheter har de senaste åren fått sina fiskar varma av staten för att de missionerat för statliga medel - däribland ungdomsorganisationen Ny Generation och biståndsorganisationen Folk och språk. Men när det gäller missbruksvård - som rör människor som går igenom svåra vedermödor, både fysiskt och psykiskt, då är det ok. Jajjemensan, ni läste rätt - att inom ramen för samhälleligt bekostade vårdprogram omvända människor, som oftast är sårbara och utsatta på ett eller annat sätt pga sitt missbruk, är ok. Hur ska man annars tolka att ett 150-tal kommuner köper in missbruksvård av den kristna organisationen LP-stiftelsen, med rötterna djupt i pingstkyrkans mylla, trots att en av grundstenarna för deras behandling, enligt egna uppgifter, är "Tro- att presentera den kristna tron samt möjliggöra bearbetning av existentiella frågor." På frågan "LP:s behandling sker på kristen grund. Måste den sökande ha en kristen tro?" blir svaret "Nej, däremot är det viktigt att känna till det och att personen är villig att pröva ett kristet alternativ."

Med anledning av en artikel i Dagen, där det hävdades att LP-stiftelsen uppvisar förbluffande effektivitet i sina behandlingar, kontaktade jag dem. Det verkar mycket tveksamt om studien har utsatts för peer review, utan den ter sig snarare som en utvärdering "beställd" av LP-stiftelsen och som kommer att tryckas upp av dem själva, även om den är gjord av en filosofie doktor i socialt arbete vid Umeå Universitet - Owe Grape. Men studiens kvalitet är inte den egentliga orsaken till mitt inlägg, utan påståendet att undersökningen kommer till slutsatsen att "uppemot 70 procent anser att en kristen tro har stor betydelse för deras liv i dag" (dvs efter avslutad behandling). Jag ställde frågan om hur många som är kristna när de påbörjar behandlingen. Representant Åsa Danielsson svarar att: "det är en väldigt låg andel som utrycker (sic!) att de är kristna när de kommer till oss, de flesta vet inget om Gud överhuvudtaget. Några tror att det finns en högre makt men har inte funderat djupare..."

Låt oss sammanfatta: I en miljö där man "presenterar den kristna tron" och där man måste vara "villig att pröva ett kristet alternativ" blir resultatet att den lilla andelen troende förvandlas till en överväldigande majoritet som "anser att kristen tro har en stor betydelse för deras liv idag." Med andra ord har vi här en verksamhet som för kommunernas pengar missionerar - effektivt - för utsatta människor som är beroende av deras tjänster för att åter fungera i livet eller till och med kunna överleva i längden. För oberoende av livssituation är ingen särskilt stabil och harmonisk när man är mitt inne i ett missbruk - eller i att försöka bryta det.

Är det någon mer än jag som ser ett gigantiskt problem med att religiösa företrädare får omvända sköra människor med hjälp av skattepengar?

Missionsfri missbruksvård nu!

Veckans citat #28

2010-06-22T00:20:00.001+02:00

“In a pluralistic society, you can't claim to have been harmed when the state declines to impose your religious norms on those who don't share them.”

Ledare i The Economist.

Religion och kvacksalveri i ohelig allians - Arkens helandecenter granskas.

2010-06-19T12:21:00.010+02:00

Jag har tidigare skrivit om problemen med icke-legitimerade personer som utövar psykologisk behandling och om Rapports inslag om siten Terapisnack som bland annat sysselsätter sig med brottslig behandling av barn. Men en faktor som är sju resor värre är när psykologiskt kvacksalveri kombineras med religion.

Församlingen
Arken är en karismatisk församling i Kungsängen utanför Stockholm som hör till trosrörelsen. De har inte en lika hård och aggressiv framtoning som Livets Ord, men är likafullt en ganska extremistisk frikyrka med mirakelförväntningar, tungotal och profetior som frekventa inslag, samt en i huvudsak bokstavstroende inställning där de "tror på Bibeln som Guds ofelbara Ord. Men det speciella med Arken är att de i stor utsträckning har nischat sig mot "helande" och riktar sig specifikt till delvis de som har fysiska sjukdomar, men framför allt de som har psykiska problem. Per Kornhall skriver i sin bok "Livets Ord", som baseras på egna upplevelser i trosrörelsen, att:

"Därefter gick jag på en bibelskola som den fd Livets Ordpredikanten Linda Bergling hade och fortfarande har i Kungsängen. Det var en ganska tragisk upplevelse. Med en lite mjukare framtoning lockade hon till sig trasiga människor, som inte riktigt klarade av kraven från Livets Ord men som ändå inte förmådde lämna läran. Det byggde mycket på hennes personlighet och påstådda förmåga till profetiskt tal och helande."

Helandecentret
De har däremot inte bara vanliga församlingsaktiviteter utan driver ett sk "helandecenter" som erbjuder olika aktiviteter - och betaltjänster - huvudsakligen med fokus på "behandling" av psykologiska och psykosociala problem:

"Helandecentret är Arkens hjärta – en plats beredd för dig som har något behov som skulle behöva mötas av Jesus. Här finns möjlighet att ta emot Jesu helande kraft på alla områden i ditt liv, både enskilt och i relationer. Du kan ta emot på flera olika sätt genom förbönssamtal, bearbetningssamtal, helandedagar, helandemöten, förbönstelefon, barn- och ungdomssjälavård, samt inför och i äktenskapet."

Även om alla kyrkor har någon form av stödjande eller diakonal verksamhet så går Arken ett steg längre och erbjuder religiöst genomsyrade samtalsbehandlingar och stödjande kontakter. Att prata med medlemmar i kris brukar ju vara en självklar del av tjänsten för representanter inom kyrkan, men i detta fall är det bitvis fråga om rena betaltjänster. "Enskild förbön" Kostar 150 kr per samtal + 50 kr för "förberedelsematerial" - en CD med en predikning om helande, samt ett kort där man ska fylla i vilka problem man har och skicka in. Enskild förbön innebär att":

"möta Jesus och bli helad och upprättad av Honom. Hos oss får du förbön med handpåläggning i Jesu namn för befrielse och förnyelse för både själsliga och fysiska behov. Ett förbönssamtal pågår i två timmar och under den tiden är första delen till för dig och det du tycker är viktigt att prata om, och den andra delen är till för förbön. Under samtalet finns det stort utrymme för dig att öppna ditt hjärta och berätta om vad du går igenom och hur du mår. " ... " I förbönen sedan ber vi Gud om hans helande kraft, visdom och lösningar för just ditt liv. Allt sker på ett värdigt och kärleksfullt sätt."

Med andra ord ett stödjande/terapeutiskt samtal där lösningen som erbjuds är magi genom övernaturliga ritualer (aka bön). Mot betalning. För den som fortfarande har problem efter avslutande kontakt kan man boka in "bearbetningssamtal:

"Dessa samtal syftar till att ge dig en djupare insikt om hur saker hänger ihop i ditt liv så att du kan ta positiva och konstruktiva steg tillsammans med Herren för framtiden." ... "Om Du upplever under bearbetningssamtalen att det fortfarande finns smärta inom Dig bereds möjlighet till att få ett nytt förbönssamtal. Detta samtal läggs efter genomförd samtalsserie. Är behovet akut kan serien avbrytas för förbönssamtal. Samtalsserien går sedan vidare."

Vad dessa samtal går ut på beskrivs på följande sätt:

"Här är några av de delmål som är uppsatta för en bearbetningsomgång:
- Du förstår och kan bearbeta orsakerna till Ditt problem och se hur det har påverkat och format Din personlighet.
- Du förstår hur Dina egna val och handlingar påverkat Ditt liv.
- Du förstår hur omständigheter, andra människor, mörkrets makter styrt Ditt liv · - Du kan arbeta med att förändra beteendemönster i Ditt liv t.ex. egen skuld, oförlåtelse
- Du blir generös och barmhärtig, öppen men med integritet. Du får lättare att kommunicera med och förstå andra människor."

De har en intressant definition av utan kostnad:

"Själva samtalet kostar ingenting utan Du kan frivilligt ge en kärleksgåva till Arkens helandecenter. Emellertid finns en administrativ avgift/anmälningsavgift på 150 kr/samtal."

En annan tjänst är "rådgivnings- och bearbetningssamtal i relationer."

"Att komma för samtal behöver inte innebära att man har en allvarlig kris i sitt äktenskap. Tider av sjukdom, ekonomiska svårigheter eller intensiva barnår kan ibland medföra att negativa mönster utvecklas i ett äktenskap.Vi önskar vara ett "bollplank" och finnas till hands för att hjälpa par att hitta vidare i sin relation. " ... "Vi använder oss av ett material med frågeställningar som berör de flesta områden, såsom; ekonomi, sex, barn, kallelse och arbetsfördelning i hemmet."

Vad som är särskilt oroväckande är att de bedriver "barnsjälavård" som beskrivs på detta sätt:

"Barnsjälavården är en plats där Jesus genom oss berör barnen med sin kärlek till både själsligt och kroppsligt helande. Vi samtalar och ber för barn upp till 12 år samt ger råd och stöd till föräldrar."

Här tassar Arken in på juridiskt farlig mark, beroende på vad denna tjänst i praktiken innehåller. De erbjuder träffar med barn som syftar till "själsligt och kroppsligt helande", där man kan ifrågasätta om de i sin verksamhet bryter mot Lagen om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område:

"3 § Den som utövar verksamhet som avses i 1 § (dvs inte är hälso- och sjukvårdspersonal, min anmärkning) får inte undersöka eller behandla barn under åtta år."

Som en ytterligare påminnelse om att det är fråga om magibaserade behandlingar säljer de "bönedukar":

"Vi ber även för bönedukar som vi kan skicka direkt hem till dig (administrativ kostnad 25 kr). Böneduken kan du sedan bära på din kropp och ta emot helande på det sättet. Vi ber i tro på Jesus och låter helandekraften förmedlas till dig, liksom man på Bibelns tid tog klädstycken som hade varit i kontakt med Paulus och lade på de sjuka - och de blev friska. (Apg 19:11-12)."

De har på sin sida vittnesmål från personer som har deltagit i förbönen och bearbetningssamtalen, där allt från social fobi och nedstämdhet till låg självkänsla och inre tomhet uppges ha försvunnit. Men vilka är det som jobbar med den här behandlingen egentligen? Jo, det är privatpersoner, troligtvis i de flesta tillfällen utan vårdutbildning, som har gått en kurs hos Arken av oklar omfattning. Det förefaller ju inte direkt heller som om de använder sin av evidensbaserade metoder. De hävdar på sidan att de har tystnadsplikt, något som mig veterligt inte stämmer i juridisk mening eftersom de (sannolikt) inte är legitimerade, inte är verksamma inom hälso- och sjukvårdens område och troligtvis inte omfattas av Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan där prästers tystnadsplikt regleras.

Synen på jobbiga känslor och psykisk ohälsa.
Men vad har de för syn på känslor och psykisk ohälsa? Linda Bergling berättar att känslor av alla slag är något naturligt och att tränga undan dem kan ha negativa konsekvenser. Men:

"I den första människans liv fanns inte känslor som skuld, ångest, självömkan, bitterhet, hat, svartsjuka, otacksamhet, smärta, ångest, ensamhet, självisk lust, girighet och begär efter andras ägodelar. Genom synden kom mörker och ondska in i tankar och handlingar. Självklart finns känslorna med i denna nedbrytande process. Skamliga lidelser var syndens resultat."

Inadekvata "negativa" känslor verkar alltså vara ett resultat av synd enligt Linda. Lösningen är:

"Vad skall jag då göra när mitt känsloliv är motsägelsefullt och uppblandat? Ena minuten älskar vi Gud och nästa känner vi avundsjuka och hat. Känslornas helande och upprättelse kommer bara på ett sätt: genom kärleksrelationen med Jesus och en rätt förståelse av ordet."

Botemedlet när man mår dåligt är alltså Jesus. Och inte nog med det - Jesus är den enda effektiva behandlingen! Detta är något som utvecklas vidare i texten "6 saker som bara Jesus kan göra", en lista som inkluderar "Ge hälsa till ande, själ och kropp", "Ge dig verklig mening i livet", och att "Han kan förlåta dig". Psykisk ohälsa kan orsakas av att lämna Gud: "Om vi självmant i vrede, besvikelse och missmod vänder oss bort från Gud så kan mörkret verka med full kraft och destruktivitet i våra liv", och att be Gud om förlåtelse för saker man gjort kan leda till att man blir frisk.

"Biblisk själavård" - religion som sjukvård.
Linda Graf Bergling har dock större ambitioner än att endast påverka sina kyrkomedlemmar. Hon skrev 2007 en motion till kristdemokraternas riksting med krav på "innehållsdeklaration av andlig grund i alternativ- och komplementärmedicin". Förbluffande nog finns det här vissa poänger som även många skeptiker skulle hålla med om: alternativmedicinen präglas ofta av mer eller mindre dold mysticism som smyger sig in i de metoder och tankesätt man förmedlar. Hon nämner här bland annat antroposofi, men även mindfulness. Som tidigare framgått ser jag mindfulness som en effektiv (del)metod vid flera psykiatriska tillstånd, men ibland tillåts den buddhistiska rötterna att skina igenom, bl a genom att mera uttalat andlig litteratur rekommenderas. Även om jag och Arken är överens om att andlighet ska hållas utanför vården pga att patienter är sårbara för påverkan då de är fysiskt eller psykiskt sjuka är det troligt att Linda också oroar sig för mer andliga faktorer då trosrörelsen ofta upplever det som att närkontakt med andra religioner kan innebära påverkan från onda makter och det är uppenbart att det är själva ursprunget som är viktigt, inte bara den aktuella användningen.

Ambitionen är däremot inte en helt och hållet värdeneutral vård - tvärt om. Arken driver ett kristet vårdbolag vid namn hälsolövet. Bolaget...

..."erbjuder rehabiliterings - och friskvårdstjänster på biblisk grund. Tjänsterna kan köpas av myndigheter och arbetsgivare" och "är en profetisk röst som vill bana väg för kristna hälsoalternativ i samhället."

De har följande tjänster:
"• Hämta kraft helg (sic!) – en helgretreat av återhämtning och vila.
• Temahelandedag - en designad helandedag som man kan beställa t ex till sin arbetsgrupp.
• Kort hälsoprogram - ett tre veckors program som ger helande och styrka till både ande, själ och kropp.
• Hälsosteget - ett nio månaders rehabiliteringsprogram."

Erbjudandena baseras huvudsakligen på kristen själavård och de hävdar att även landsting och organisationer köper in tjänsterna. Vad verksamheten mer konkret går ut på, och vilka som faktiskt köper tjänsterna är inte helt enkelt att utröna eftersom Hälsolövets hemsida har legat nere sedan jag började researcha detta ämne för en vecka sedan. Detta är något som jag kanske återkommer till längre fram om jag lyckas få reda på mer information om deras verksamhet, men det som framkommer är sammanfattningsvis att de har ett vårdbolag, med ambitioner att slå sig in in den vanlig vården, som baserar sin vård nästan uteslutande på religiösa idéer, inte forskning.

Bibelskolan
En viktig verksamhet för Arken är bibelskolan. Förutom vanliga kurser har de även en sk "upprättelselinje" som riktar sig mer specifikt mot personer som bl a behöver "ta emot helande" och "samla kraft." Linjen syftar bland annat till att man ska:

"upprättas till hela personligheten: ande, själ, kropp", "få hjälp att lämna det förflutna och hitta fram till det nya livet i Kristus", "få hjälp att utveckla starka och positiva relationer till andra" och "få hjälp att upprätta ordningar och rutiner i livet."

Man får ändå ha respekt för att de uttryckligen säger att: "Om du använder medicin så uppmanar vi dig att inte göra någon förändring utan att rådgöra med din läkare," men verksamheten framstår i det närmaste som någon form av intensiv kvasipsykoterapeutisk behandling. Inte minst eftersom man, genom att betala 1000 kronor extra per månad, kan delta i ett utvidgat program med gruppverksamheter samt "personliga samtal":

"Varje vecka får du personlighetsutvecklande samtal med personal från Bibelskolan. I dessa samtal får du möjlighet att ta upp det som Du önskar tala om. Varje vecka har du stöd- eller bearbetningssamtal. Dessa samtal är strukturerade och här får du stöd och hjälp att bearbeta ett område utifrån ditt specifika behov."

De hävdar på sidan att man kan få rehabilitering med stöd av Försäkringskassan genom Arken och troligtvis är "arbetsprogrammet", som också erbjuds av församlingen, arbetsträning betald av försäkringskassan. Personerna arbetar då i Arkens verksamhet - billig arbetskraft om man får vara cynisk, och deltar i vissa andra aktiviteter. Även här kan man köpa till tjänsterna "personlighetsutvecklande samtal" och "stödsamtal" för 500-1000 kr/mån. Som kuriosa kan man i anmälan till bibelskolan läsa följande:

Bland "problemområden" nämns alltså homosexualitet i samma andetag som narkotika och brottslighet. Det är ju knappast sympatiskt, men frågan är ju också om de utövar "reparativ terapi", dvs tänker sig att de kan bota homo- och bisexuella? Min erfarenhet av trosrörelsen säger mig att så troligtvis är fallet.

Sammanfattningsvis är Arkens verksamhet en blandning av religion, pseudovetenskaplig terapi, "faith healing" och religiöst drivna vårdpolitiska initiativ med tjänster som riktar sig mot sköra individer, delvis mot betalning. Detta i en verksamhet som präglas av udda religiösa idéer, magiska ritualer och en syn på psykisk ohälsa som kopplad till synd och en dålig relation till Gud. Även om att få prata med andra om hur man mår nog är positivt så uppvägs den vinsten i mina ögon av den bitvis skuldbeläggande läran och de fullständigt verklighetsfrånvända och förvirrade idéerna som ligger bakom "behandlingen". De har ju dessutom formellt valt att skapa ett vårdbolag med syfte av att konkurrera inom vårdbranschen. Att i det läget basera vården man erbjuder på idéer om övernaturliga varelser (Gud) och magiska ritualer (bön) är ganska osmakligt. De hävdar de ju att det inte är den sociala kontakten, utan Guds kraft, som ska orsaka helandet. Och problemet med det är ju så klart att forskningen visar på att bön helt saknar effekt när det gäller att bota sjukdomar. Knappast evidensbaserad vård, eller hur?

Sällan har kvacksalveri tagit så obehagliga former. Vård ska baseras på vetenskap, inte vanföreställningar. Punkt.

Randi och Houdi i Nyhetsmorgon om pseudovetenskap.

2010-06-18T12:28:00.000+02:00

Jag hade tisdags en helt fantastisk kväll där jag, tillsammans med mina Skeptikerpodden-kollegor John och CJ först deltog på James Randis föreläsning (fick också en autograf, så klart!), satt med under Johns intervju med Randi och spenderade sedan kvällen med Randi, hans assistent Brandon, och ett gäng andra skeptiker på magirestaurangen Magic Bar. Jag kände mig som en total fangirl, lite som en fjortis som träffade Back Street Boys på den tiden det begav sig. Det sägs ju att man aldrig ska träffa sina hjältar eftersom man lätt blir besviken, men Randi var trevlig, intressant och oerhört rolig. Han spontantrollade lite vid bordet och delade med sig av sina erfarenheter. Det är också rätt imponerande att han, som är 82 år och nyligen återhämtat sig från en cancersjukdom, orkar flänga runt jorden och delta i allt möjligt.

Sedan var även Brandon riktigt trevlig och har nyligen blivit uppmärksammad för att han varit med i avslöjandet av antigayaktivisten George Reekers Europasemester med en manlig prostituerad.

Tyvärr har jag ännu inte kunnat lägga upp bilderna pga lite kamerasladdsstrul, men kommer att göra det så fort jag har möjlighet. Tills vidare får ni nöja er med att se klippet där John Houdi och Randi besöker Nyhetsmorgon - och nämner Skeptikerpodden:

Att dejta en skeptiker.

2010-06-02T21:32:00.000+02:00

Mer om terapijungeln.

2010-05-28T20:07:00.004+02:00

Jag skrev för några dagar sedan om riskerna med att anlita privata behandlare utan legitimation och grundläggande psykoterapiutbildning, samt att det då saknas egentliga etiska riktlinjer och lagliga krav på vetenskapliga metoder.

Nu har Rapport granskat detta ämne, med fokus på sidan Terapisnack, där olegitimerade personer uttalar sig lättvindigt om allvarliga psykiska problem och där de behandlar små barn, något som bryter mot lagen. När så socialminister Göran Hägglund intervjuas om terapijungeln visar det sig att det pågår en översikt av området, med eventuella lagändringar på gång. Och det är ju bra, men tyvärr verkar det luta åt en lösning där icke-legitimerade behandlare anmäls till ett register och som innebär några kosmetiska åtgärder. Varför inte i stället ställa högre krav på vilka som ska behandla psykiska sjukdomar? Hur kommer det sig att allvarliga psykiatriska tillstånd tas på mindre allvar än allvarliga kroppsliga tillstånd, trots påtagliga risker vid felaktig användning? Eller hur ska man tolka det hela? Är det ok att jag skriver ut mediciner om jag går en kurs?

Nej, i stället för register med människor med alla möjliga utbildningar, eller brist därav - kräv psykologlegitimation eller åtminstone legitimation+grundläggande psykoterapiutbildning (steg 1) som lägsta krav för att få behandla psykiska sjukdomar! Tyvärr är detta en kontroversiell fråga med anledning av att det finns många icke-legitimerade behandlare, och när ämnet har tagits upp har det bland annat hävdats att det är en fråga om en "häxprocess" mot privata behandlare utan legitimation. Men legitimationen innebär juridiskt skydd för patienten och psykologlegitimationen, och i något mindre utsträckning den grundläggande psykoterapiutbildningen, borgar för utbildning i psykologi - vilket i annat fall kan vara i det närmaste obefintlig trots legitimation.

"Laglöst i terapidjungel på nätet."

"Kvacksalveri i terapisajt." (Om behandling av barn via Terapisnack.se)

"Socialstyrelsen i Aktuellts studio."

"Man ska ha utbildning" (Göran Hägglund kommenterar frågan)

Mitt tidigare inlägg "Patientsäkerhet och psykoterapi."

Dagens medicin: "Psykologförbundet fördömer sajt som ger små barn terapi."
Dagens medicin: "Terapisnack kan polisanmälas."
Aftonbladet: "Terapisajt behandlar småbarn."
Jonas Mosskin: "Tjockholmen, Terapisnack, Comunicera och andra kvacksalvare."
Wemind: "Oetiska terapeuter i blåsväder."

Missuppfattningar om att ha ett öppet sinne.

2010-05-24T22:53:00.003+02:00

Se även Vem i helvetes "Topp 10 argument från alternativförespråkarna."

Mitt försenade bidrag till Everybody Draw Mohammed Day.

2010-05-23T22:58:00.001+02:00

Om Everybody Draw Mohammed Day.

Minoriteter hetsas mot varandra i sverigedemokratiska värvningsförsök.

2010-05-22T20:06:00.009+02:00

Bland annat Antigayretorik har uppmärksammat att Sverigedemokraterna på senare tid har raggat medlemmar bland oväntade grupper. Nader Helawi är en kristen kaldé med irakiskt ursprung som i Sydsvenskan stoltserar med att han är sverigedemokrat. På bildtexten håller han i en gammal tidning med en annons där Socialdemokraterna uttrycker sitt stöd för könsneutrala äktenskap.

"– Fint va? Så fint!

Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro. Bilden han visar upp föreställer två glada kvinnor som omfamnar varandra vid ett altare. En regnbågsfärgad socialdemokratisk ros markerar avsändaren. Annonsen publicerades i samband med kyrkovalet.

Tidningen är skrynklig och sliten. Helawi har använt den mycket de senaste månaderna. Han går runt i Södertälje och visar det förälskade kvinnoparet för troende människor, kristna och muslimer.

– Vill ni ha det så här? frågar Nader Helawi dem han möter.

– I så fall, fortsätt rösta på Socialdemokraterna. Annars rösta SD.

Det funkar. Bilden har hjälpt honom att värva massor med anhängare till SD. Nästan alla är religiöst konservativa, nästan alla har invandrarbakgrund"

I artikeln sammanfattas också att:

"I Södertälje är Sverigedemokraterna till stor del ett invandrarparti. Fem av åtta namn på SD:s lista till höstens kommunval har utländsk bakgrund. Tre av dem har, liksom Nader Helawi, flytt från Irak.
Förutom SD:s konservativa syn på äktenskapet är det partiets antimuslimska profil som lockar de kristna i Södertälje."

Däremot framgår också att flörten med invandrarna inte alls är populär bland många medlemmar. Trots allt är det ju inte bara islam som SD har issues med, utan även invandring i stort. Niklas Orrenius skriver i samma tidning om det motstridiga i detta.

Det motsvarande fenomenet återfinns bland HBT-personer. Tidningen Kom ut skrev i förra numret (PDF) om "extremhögerns nya kelgrisar". Trots att främlingsfientliga partier nästan alltid är djupt konservativa i HBT-frågor finns det även bland oss sympatisörer för extremhögern. Ett exempel de tar upp är Nederländerna, där den öppet homosexuelle Pim Fortuyn ledde det invandlingskritiska partiet LPF. Även den högerpopulistiske partiledaren Jörg Haider, som avled -08, visade sig vara homo- eller åtminstone bisexuell trots att han vid upprepade tillfällen uttalat sig negativt i HBT-frågor och bland annat röstade mot att sänka lovlighetsåldern för homosexuella män.

I en webbundersökning på HBTsiten QX hävdades det att 9% skulle rösta på SD. Undersökningen var gravt ovetenskaplig och långt ifrån alla på QX är homo eller bi, men omröstningen väckte en hel del uppståndelse kring HBT-personers förmodade SD-vänlighet. Detta följdes av en debattartikel med den förbluffande överskriften "SD – ett parti för hbt-personer", där Jimmy Åkesson och Carina Herrstedt skriver om detta och hävdar att:

"Det är också en tydlig indikation på den starka oro som många homosexuella känner inför massinvandringen och det homohat som den tilltagande islamiseringen medför.

Just att islam vanligtvis har en negativ syn på homo- och bisexualitet tycks vara det främsta försäljningsargumentet. Men vad har då SD för åsikter i HBT-frågor? Kom ut sammanfattar att:

"Sverigedemokraterna anser att äktenskapet ska vara förbehållet par bestående av en man och en kvinna. Lesbiska ska inte ha rätt till insemination och samkönade par ska inte ha rätt att adoptera."

Men i själva verket är de i stort sett konsekvent motståndare till de flesta reformer som förbättrar situationen för HBT-personer. Inför förra årets EU-val gjorde Bengt Held en undersökning av partiets inställning till följande frågor:

"1. Är ditt parti för att den fria rörligheten även ska gälla i praktiken för samkönade par likaväl som olikkönade par?
2. Är ditt parti för EU-kommissionens förslag om att alla länder i unionen ska ha lagar som förbjuder diskriminering p.g.a. sexuell läggning inom alla samhällsområden?
3. Är ditt parti för att EU ska föreslå att alla länder inom unionen ska ha förbud mot diskriminering p.g.a. könsidentitet (alltså skydd för transpersoner)?
och
4. Menar ditt parti att det är viktigt att EU-parlamentet offentligt och tydligt kritiserar de medlemsländer som inte respekterar sådana rättigheter och att EU-parlamentet jobbar för att alla medlemsländer som har den typen av diskriminerande lagar ändrar dem?"

SD svarade nekande på samtliga frågor. Även RFSL gjorde en undersökning innan EU-valet, där det ställdes liknande frågor, och man sammanställde en totalpoäng för i vilken utsträckning de tillfrågade politikerna var positiva till olika HBT-reformer. Medelpoängen för alla svarande uppgick till 17,7, men SD får en medelpoäng på 7,8, vilket är sämst i undersökningen. RFSL gör i rapporten bedömningen att:

"RFSL avråder alla som önskar att EU ska värna om alla människors lika värde och rättigheter, inklusive hbt-personers rättigheter, att rösta på Sverigedemokraterna. Partiet har hbt-fientliga ställningstaganden och är, förutom detta, nationalistiskt med tydliga inslag av främlingsfientlighet och rasism."

Och vad har partiet för syn på invandrare, som Nader Helawi?

"Sverigedemokraterna betraktar nationalitetspolitik, biståndspolitik, flyktingpolitik och invandringspolitik som en helhet. Inom detta område finner vi att en alltför stor invandring på ett allvarligt sätt har kommit att hota den svenska nationella identiteten och sammanhållningen i landet. Dessutom har den omfattande invandringen fört med sig sociala problem i form av utanförskap, gruppmotsättningar och kriminalitet, samt stora ekonomiska kostnader, som ofrånkomligen haft en negativ inverkan på svensk ekonomi och som därmed satt det generella välfärdssystemet på svåra prov."

Invandringen är alltså enligt SD inte bara en belastning, utan även ett hot. På grund av denna inställning vill de, enligt sin invandringspolitiska program, bland annat ha:
- En restriktiv invandringspolitik
- Ett stärkande av den svenska kulturen
- En öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället
- Alla uppehållstillstånd som tilldelas nytillkomna utlänningar skall vara tillfälliga och kraven för att få svenskt medborgarskap skall skärpas kraftigt.
- Det offentliga stödet till invandrarföreningar och alla andra verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in.
- Då det finns en överhängande risk för att religiösa friskolor, med en religiös inriktning utan koppling till den svenska historien och kulturen, ökar segregationen och motverkar assimilering, skall statligt och kommunalt stöd endast utgå till religiösa friskolor som vilar på judeo-kristen grund och som följer angivna regler.
- Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition, främmande arkitektur, skall få byggas.
- Iögonfallande religiösa eller politiska symboler, som till exempel slöja eller turban, skall inte vara tillåtna att bäras i yrkesutövningen av offentliganställd personal, då det riskerar att skada medborgarnas tilltro till den offentliga verksamhetens objektivitet.

I principprogrammet säger de att:

”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen. Av det följer att den nationalistiska principen – principen om en stat, en nation – är grundläggande för sverigedemokraternas politik.”

”Sverige har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor. Främst har det rört sig om ett begränsat antal invandrare från närliggande områden. Tendensen i modern tid har dock varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder. Ett uttalat mål att skapa ett pluralistiskt samhälle har medfört ett allvarligt hot mot den svenska nationen och dess homogena sammansättning. Det råder ingen tvekan om att en sådan politik utgör en elakartad kränkning av den nationalistiska principen.”

Sverigedemokraterna är, officiellt, positiva till andra kulturer och etniciteter så länge som man bevarar Sverige svenskt. Helst ska människor från andra länder inte hit, och om de nu nödvändigtvis kommer hit ska de radera ut sin forna kultur. Alla andra religioner än den judeo-kristna ska kraftigt marginaliseras.

De inofficiella åsikterna bland medlemmarna är däremot många gånger betydligt burdusare. Radioprogrammet Kaliber gjorde förra året en granskning av Sverigedemokraterna genom att, med dold inspelningsutrustning, delta i olika möten. Det var inte en vacker bild som framkom i dessa inspelningar. Bland annat uttalade sig folk om att:

"Det kommer bara mer och mer invandrare till staden. Och vi vill inte ha hit dom jävla kossorna när de kommer hit med åtta barn i släptåg."

"De är inte solidariska med oss. De vill inte betala skatt. De är här för att bedriva svarta verksamheter."

"Titta på de här somalierna. De har redan tio barn. Och alla de här ungarna ska ha tio–tolv ungar de också. Fy fan, alltså."

"Det här med burka kan man ju förstå. När gubbarna får slå kärringarna som de gör och det blir blåtiror och fläskläppar så är det klart att de måste ha en burka på sig."

"Man undrar varför de inte äter gris. Det var någon som sa att de har haft dem som älskarinnor, och då kan man ju inte äta upp dem sen, för fan."

Men även ledande personer i partiet uttrycker åsikter som inte passar alltför väl in i den finslipade yta som SD vill visa upp utåt, inte minst partisekreteraren Björn Söder:

"Kännetecknande för ett samhälle i upplösning är hyllandet av perversioner och dekadens. Så har det varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land. Perversa tillställningar hyllas av etablissemanget som om de vore vilka nöjestillställningar som helst. Perversa och onaturliga läggningar lyfts fram av massmedierna och politikerna som normaliteter och de nästan slåss om att vara den som skriker högst till försvar av dessa sjukliga jippon.

Igår inleddes homojippot Pride i vår anrika huvudstad. Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa att känna avsky och få kväljningar är idag helt plötsligt normala beteenden, enligt massmedierna och våra politiker." (källa)

Och:

"Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare. Och mig veterligen är detta något som sker mellan en vuxen man och en vuxen kvinna – inte mellan två män eller mellan två kvinnor eller mellan några andra konstellationer. Däremot kanske man kan säga att homosexualitet är naturligt eftersom det förekommer i naturen, men med det resonemanget skulle även pedofili vara naturligt, vilket jag knappast håller med om." (källa)

Summan av kardemumman är att invandrare och HBT-personer hetsas mot varandra av rädsla för det hotfulla som den andre upplevs stå för och bortser från att "fiendens fiende", i detta fall SD, är långt från en vän. Det finns ett talesätt som säger att "fear is a bad advisor", och detta är inte minst fallet när det gäller politik. I stället för att låta rädslan styra - se över vad partiet ni tänker rösta på faktiskt står för och om deras mål är ett Sverige ni verkligen vill bo i. För egen del är utopin ett Sverige utan homo-/transfobi och främlingsfientlighet, där alla har lika rättigheter oberoende av sexuell läggning, könsidentitet och etnicitet/kultur. Och som inte präglas av direkt 50-talsmässiga värderingar och normer. Med andra ord - jag röstar inte på SD i det kommande valet, och hoppas att ni gör detsamma.

(För övrigt är bilden i början av texten klistermärken som SD tryckte upp under 90-talet. för att citera Nader Helawi: "Fint va? Så fint!")

Lyssna på ljudklippen från Kaliber här.
Mer om Sverigedemokraterna på sverigedemokraterna.de.

Andra som bloggar om ämnet:
Bengt Held.
Christian Valtersson.
Jakob Lundgren.
Trollhare.
Antigayretorik.
Aquerette.
HBT-sossen.
Nicklas Berggren.
Adam Cwejman.
FI/Johan Göthner.
Johannes blogg.
Stardusts blogg.

Patientsäkerhet och psykoterapi.

2010-05-15T14:04:00.002+02:00

I mitt arbete inom psykiatrin stöter jag ofta på begreppsförvirring kring olika yrken, både hos patienter och personal. Man blandar exempelvis ihop psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer, har svårt att skilja på sjukgymnaster och arbetsterapeuter, och - vanligast av allt - uppfattar att personer som jobbar med samtalsbehandling per default är psykologer. Men det är inom den privata sektorn som den riktiga djungeln återfinns. När man bläddrar genom annonser i tidningar eller gör en sökning på nätet hittar man psykoterapeuter, livscoacher, KBT-terapeuter, samtalsterapeuter, psykoanalytiker, psykosyntesterapeuter, samtalscoacher, mentorer och ett stort antal andra behandlare som utlovar hjälp med dina livskriser och psykiska problem. Men hur vet man egentligen vilka kvalifikationer personerna har som man berättar sina innersta tankar för? Och vad finns det för lagligt skydd för patienterna? Här kommer jag att reda ut begreppen.

Alla som jobbar inom den offentliga vården eller inom privatiserade mottagningar, t ex öppenvårdsmottagningar och den psykiatriska slutenvården, lyder under lagen om Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Det innebär bland annat att man måste följa vetenskap och beprövad erfarenhet, att man har tystnadsplikt, att man måste journalföra, att man har plikt att anmäla misstankar om att barn far illa och att krav ställs på ett etiskt bemötande och att man inte har sexuella relationer med sina patienter. Det innebär också att man kan straffas med varning eller erinran, alternativt få sin (eventuella) legitimation indragen om man inte håller sig till lagen. För legitimerade behandlare vet man också vilken utbildning de har fått och att de har godkänts av socialstyrelsen. De utbildningar som de genomgått står också under högskoleverkets översikt.

När det gäller behandlare som har egen privat mottagning är det däremot andra föreskrifter som gäller. För de som är legitimerade gäller samma regler, men för de som inte är det (däribland även skötare) är det en helt annan femma. Bland de privata utövarna finns det förutom psykoterapeuter, psykologer och andra legitimerade behandlare en bred flora av olika livscoacher, samtalsterapeuter, psykosyntesterapeuter etc som varken är legitimerade eller har en grundläggande psykoterapiutbildning. I själva verket kan dessa behandlare helt sakna relevanta studier. Ofta finns det olika utbildningar och föreningar som utfärdar "diplomeringar", som Humanova och Psykosyntesinstitutet, men dessa utbildningar står inte under översikt från Högskoleverket och inga krav ställs från staten på det vetenskapliga innehållet. Om man skulle bli utesluten från en av dessa organisationer finns inga hinder för att fortsätta utöva sin verksamhet och att kalla sig exempelvis "psykosyntesterapeut" eftersom det inte är fråga om skyddade yrkestitlar, dvs de titlar som legitimerade utövare har och som det är ett lagbrott att använda utan korrekt utbildning. Förutom att vem som helst kan skaffa sig ett samtalsrum och ett hittepådiplom och hålla på med lite vadsomhelst under terapeutisk täckmantel så finns det flera allvarliga punkter att överväga. Dessa personer lyder inte under LYHS, och för att påminna om konsekvenserna utifrån den information som nämnes tidigare så innebär det, lagligt sett, att de bl a:
- Inte har tystnadsplikt.
- Inte behöver hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet.
- Inte behöver journalföra.
- Inte behöver anmäla misstanke om att barn far illa.
- Inte kan straffas med några diciplinära åtgärder av Socialstyrelsen vid kränkande bemötande eller olika former av övergrepp.
- Inte kan straffas för att som behandlare exempelvis göra närmanden eller inleda en relation med en patient.

De kan med andra ord helt sakna kvalifikationer och bete sig nästan hur som helst. I de fall då LYHS blir aktuell är de främst då man felaktigt använder sig av en skyddad yrkestitel, som "psykologen" i Skellefteå som visade sig inte vara psykolog. I övriga fall är det främst Konsumentverket som kan straffa dessa behandlare, och då för falsk marknadsföring. Ett exempel på detta är "samtalsterapeuten" Stina Bengs som erbjöd terapi i syfte att bota synfel och fick smäll på fingrarna för sin reklam. (1) (2) Den finns också en möjlighet att använda sig av brottsbalken, men då krävs det handlingar som skulle vara brottsliga även i alla andra situationer, t ex olaga hot eller våldtäkt.

Jag har varit i kontakt med Socialstyrelsen för att bena upp några av dessa frågor och sakkunnig psykiatriker Mårten Gärle berättar att det just nu pågår en stor översyn, i Socialstyrelsens regi, av samtalsbehandling och liknande verksamheter som utövas privat av icke-legitimerade behandlare och att det troligtvis kommer att resultera i hårdare restriktioner i någon form.

Så om ni söker er till en privat terapeut, ta först reda på vem det är ni anlitar:
- Vilken grund- och vidareutbildning har behandlaren?
- Är han/hon legitimerad?

Icke-legitimerade behandlare kan nog många gånger göra ett bra jobb, men man bör vara medveten om att de "skyddsnät" för patientsäkerhet som vanligtvis finns då helt saknas. Som Sanna Lundell skriver i en utmärkt krönika i Aftonbladet:

"Men att plugga upp gymnasiebetygen, alternativt prestera 2,0 på högskoleprovet för att komma in på psykologprogrammet, gå där i fem år och sedan orka sig igenom en steg två-utbildning i psykoterapi är inget dessa business-orienterade personer orkar göra. Nej, här ska det gå snabbt. Man köper sig helt enkelt en titel: diplomerad samtalsterapeut. Langa fram typ 100 000 kronor så får du en i många fall helt ovetenskapligt förankrad utbildning till diplomerad samtalsterapeut, psykosyntesare, KBT:are eller coach. ... diplomet betyder inte ett jota. Det kan i princip vara terapeutens moster Agda som har printat ut det på datorn. Och terapeuten kan om han eller hon har lust dagen efter ringa till exempel den här tidningen, din partner, morsa eller bästis och berätta smaskiga detaljer ur ditt krisartade liv. Det finns nämligen ingen statlig instans att anmäla terapikvacksalvare som bryter tystnadsplikten till. Det finns ingen legitimation som kan dras in. Diplomet är ett tomt löfte."

_____________________________________________________________

Liten terapilathund:
Grundutbildning
Vanliga legitimerade grundutbildningar/skyddade yrkestitlar i terapisammanhang är psykolog, läkare, sjukgymnast, psykiatriker/psykiater, arbetsterapeut och ibland logoped. Om behandlaren inte använder sig av någon av dessa exakta titlar eller av titeln "psykoterapeut", bör varningsklockorna ringa, även (eller kanske särskilt) när titeln liknar någon av dessa. Dock brasklapp för att kombinationer av dessa exakta titlar, som "överläkare", KBT-psykolog också är skyddade yrkestitlar. Variationer av "terapeut" utan tillägget "psyko-", som exempelvis "KBT-terapeut", är däremot inte skyddade yrkestitlar! Präster, socionomer/kruatorer och skötare är exempel på etablerade yrken som man återfinner på steg-1-utbildningar, men där utövarna inte har någon yrkeslegitimation. Däremot gäller vissa speciella förordningar för präster enligt kyrkolagen, exempelvis absolut tystnadsplikt.

Vidareutbildning
Behandlaren ska ha åtminstone en "grundläggande psykoterapiutbildning"/"steg 1", eftersom de annars nästan helt kan sakna utbildning i psykologi trots att de är legitimerade i något vårdyrke. Man studerar på deltid under flera terminer, jobbar parallellt med terapi, under handledning, i sina vanliga yrken, samt går i egen terapi. Utbildningen är på (ca) 45 högskolepoäng. Det finns flera olika inriktningar, varav KBT och psykodynamisk terapi är de vanligaste, och i stort sett alla som jobbar med människovårdande yrken kan ansöka, även om kraven varierar mellan de olika utbildningsanordnarna. OBS! För psykologer ingår den grundläggande psykoterapiutbildningen i grundutbildningen. En psykiatriker/psykiater är en läkare som har gått en specialistutbildning på fem år med inriktning mot psykiatri, och som under denna tid arbetat inom flertalet olika områden under handledning. Överläkare inom psykiatri är psykiatriker och under tiden som de går utbildningen kallas de ST-läkare. I specialistutbildningen ingår också att de går en grundläggande psykoterapiutbildning, men de arbetar sällan med psykologisk behandling.

Ännu bättre är det när behandlaren är "psykoterapeut", dvs har gått vad som tidigare kallades "steg 2". Detta är en (ca) treårig fortsättningsutbildning på deltid där man ytterligare specialiserar sig inom området psykoterapi inom sin valda inriktning under handledning. Vid godkänd examen får man yrkeslegitimation som psykoterapeut. Viktigt är dock att påpeka att psykoterapeuter, som nämnts ovan, kan ha mycket olika grundutbildning och därmed bitvis olika kompetensområden. Fråga efter båda!

Övriga kurser är så klart positiva, men ersätter inte en psykoterapiutbildning.

Lagen
- Lagen om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område (LYHS)
- Lista med alla 21 legitimationsyrken i Sverige.
- Information om vad legitimation och skyddad yrkestitel innebär.
- Skillnaden mellan psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer.

Epic design fail.

2010-05-09T11:57:00.002+02:00

Ok, så bloggen ser förjävlig ut, men jag blev akut less på min gamla, som jag slängde ihop helt utan tanke, och orkar inte komma på nåt annat än det här just nu, så ni får leva med det tills jag hittar på nåt nytt.

Update: Bättre, va?

Apotekskedjor försiktigt positiva till kvacksalveri.

2010-05-08T18:29:00.001+02:00

Akademisk frihet rapporterar om den skrämmande nyheten att flera svenska apotekskedjor är försiktigt positiva till att sälja homeopatiska preparat. I en undersökning som publiceras i senaste avsnittet av Farmacevtisk revy avslöjas att Apotekskedjorna Apotek 1, Åhléns och Doc Morris kan tänka sig sälja dessa medel ifall det finns en efterfrågan, medan Apoteksgruppen inte fattat beslut i frågan. ICA:s Cura och Kronans Droghandel kommer inte att sälja preparaten - men på grund av bristande kunskap hos personalen, inte på grund av att det saknas vetenskapligt stöd.

Men dessa apoteksföretag är inte de enda svenska institutionerna som stryker homeopatin medhårs. Vad som många inte vet är att Läkemedelsverket registrerar homeopatiska produkter. De har en speciell kategori för homeopatika och det speciella är att preparaten, till skillnad från både läkemedel och naturläkemedel, inte behöver ha någon som helst bevisad effekt för att få Läkemedelsverkets stamp of approval:

"Homeopatiska läkemedel behöver inte ha bevisad lindrande eller botande effekt. Däremot ska de vara säkra, det vill säga inte skadliga. Homeopatiska läkemedel som säljs i Sverige ska vara registrerade hos Läkemedelsverket."

Men varför är detta ett problem? Jo, homeopatiska preparat har i upprepade studier fastslagits vara helt verkningslösa utöver placeboeffekten. Med andra ord är det frågan om rent och skärt kvacksalveri. För en lättläst sammanfattning av forskningen kan ni läsa denna sammanställning på The Skeptic's Dictionary eller skaffa boken "Salvekvick eller kvacksalveri", där Ernzt och Singh gör en mycket objektiv genomgång av olika former av alternativmedicin. De fastslår att flera metoder har en fastställd effekt, men att homeopati har visat sig vara helt verkningslöst.

Att dessa behandlingar inte fungerar är knappast underligt med tanke på de homeopatiska principerna och framställningsmetoderna:
- Lika botar lika. Om man har huvudvärk ska man alltså exempelvis ta ett ämne som orsakar huvudvärk.
- Ju mer man späder ut ett ämne desto effektivare blir medlet. En vanlig utspädningsgrad är 30C. I en lösning med spädningsgraden 1C har man spätt ut en del av medlet i 100 delar vatten. 2C innebär en del av medlet utspätt med 10 000 delar vatten. Och så vidare. 30C är en vanlig spädningsgrad - vilket innebär att det troligtvis inte finns kvar en enda molekyl av medlet kvar i lösningen. Men hur kan det då vara effektivt?
- Jo, de hävdar att vatten har ett minne! Det minns det medel som funnits i lösningen, något som så klart inte har gått att påvisa med vetenskapliga metoder. Vattnet verkar ju ha ett mycket selektivt minne eftersom det inte minns allt det ohälsosamma som vattnet blandats med under sin "livshistoria". Som någon smart person påpekat:
I själva verket är inte homeopati bara overksamt, utan också ett koncept som har mer gemensamt med Dungeons & Dragons-magi än läkemedel. Låt oss jämföra:
D&D Cure Light Wounds-potion: "When laying your hand upon a living creature, you channel positive energy that cures 1d8 points of damage +1 point per caster level."

Homeopati: "Like cures like - For example, if the symptoms of your cold are similar to poisoning by mercury, then mercury would be your homeopathic remedy. Minimal Dose - The remedy is taken in an extremely dilute form; normally one part of the remedy to around 1,000,000,000,000 parts of water. The Single Remedy - No matter how many symptoms are experienced, only one remedy is taken, and that remedy will be aimed at all those symptoms."

Det är inte rimligt att apotek säljer trolldrycker och magiska sockerpiller, oavsett om det finns en efterfrågan! Det innebär att de skulle ta emot pengar för kvacksalveriprodukter och dessutom ge en kvalitetsstämpel i och med sitt val att erbjuda dessa medel. Magi som magi, skulle jag hävda. Och apoteksföretag ska inte sälja magiska trolldrycker. Eller blir Cure Light Wounds nästa produkt på deras hyllor?

Vacciner och "svenska sjukan". Andrew Wakefield strikes again.

2010-05-07T18:40:00.004+02:00

Som jag har skrivit om tidigare har vissa, framför allt i USA och Storbritannien, uppfattningen att barnvacciner orsakar autism. Detta kommer sig ursprungligen av en liten, och dåligt genomförd, studie med forskaren Andrew Wakefield i spetsen som publicerades -98 i ansedda Lancet. De ansåg sig se ett möjligt samband mellan MPR (mässling, påssjuka och röda hund)-vaccinet och autism, men sedan dess har de flesta artikelförfattarna backat, Lancet har fattat det mycket ovanliga beslutet att dra tillbaka artikeln, och Wakefield har både straffats för bristande forskningsetik och anklagats för fusk. Mer om Wakefield här. Vad som dock är ännu viktigare att veta är att upprepade, väl genomförda studier (se avsnittet "Forskningsresultat kring MPR-vaccinet" i referensen) inte har kunnat visa något som helst samband mellan autism och vacciner.

Tyvärr har dessa slutsatser inte gått hem i alla kretsar, och i vissa länder har vaccineringen minskat, delvis en följd av kampanjer som drivs av olika kändisar men också av oansvarig mediarapportering. Konsekvensen av detta är att vaccinationsgraden i vissa regioner har sjunkit under den nivå som krävs för sk flockimmunitet, dvs när nog många är vaccinerade för att man ska kunna förebygga att sjukdomen börjar spridas i samhället och att de som av olika orsaker inte kan eller har hunnit vaccinera sig ska vara förhållandevis skyddade. Detta har orsakat fläckvisa epidemier i områden där vaccinationsgraden är låg, vilket även har orsakat dödsfall. Sverige har i stort varit förskonat från större spridning av dessa vaccinationsmyter, men även här finns det områden där denna missuppfattning fått fäste.

Bland personer med somalisk bakgrund, boende i Sverige, har det visat sig att autismfrekvensen är 3-4 gånger högre än i befolkningen i stort. Detta är något som tros vara uttryck för den faktiska förekomsten snarare än en diagnostisk bias eller psykosociala faktorer, även om dessa faktorer troligtvis inte heller helt kan uteslutas. Den högre frekvensen märks framför allt i Rinkeby och Tensta - områden som har en stor svensk-somalisk befolkning. Autism kallas pga detta av vissa "den svenska sjukan". En liknande överrepresentation har inte observerats i andra etniska grupper i Sverige och det finns bristfällig diagnostisk statistik tillgänglig som skulle kunna visa på ifall en förhöjd autismfrekvens förekommer i Somalia.

Orsaken till överrepresentationen är ännu oklart och flera olika hypoteser har lyfts fram - påverkan av skadliga ämnen, katanvändning som påverkar spermiekvaliteten, bristtillstånd samt eventuella genetiska skillnader. En hypotes som har fått mycket uppmärksamhet är misstanken om att d-vitaminbrist skulle vara orsaken till fenomenet. Detta bristtillstånd har visat sig kunna orsaka skador på fosters hjärna och öka risken för skadliga mutationer under fostertillväxten.

Människor får tillskott av d-vitamin dels genom att man är ute i solen och genom den kost man äter. Solexponering är den effektivaste metoden för att tillföra d-vitamin. Olyckligtvis har personer med mörkare hud svårare att syntetisera d-vitamin, många somaliska kvinnor bär heltäckande slöjor och den traditionella somaliska kosten är d-vitaminfattig. Preliminära data från en pågående studie att utredarna bl a rekommenderar specifika kosttillskott till blivande svensk-somaliska mödrar.

Som sagt är orsakerna till överrepresentationen ännu inte klarlagda. Däremot har ju vacciner, som tidigare nämnts, inte visat sig orsaka autism. Trots detta har just denna uppfattning spridits i förhållandevis hög utsträckning i gruppen svenskar med somaliskt ursprung. Detta har bidragit till en ansenlig sänkning av vaccinationsgraden, som nu i Rinkeby och Tensta är nere på 75% - betydligt mindre än de 90% som krävs för flockimmunitet.
Statistiken ser ut på detta sätt:

Den konkreta konsekvensen av detta är att det finns risk för en lokal epidemi. Även om inget vaccin är helt fritt från biverkningar som innebär sjukdomarna i sig en betydligt högre risk, vilket illustreras av tabellen nedan:
Tyvärr är det ofta betydligt lättare att skaffa sig en uppfattning än att ändra den när uppfattningen motsägs av fakta och ett upplevt samband mellan två företeelser, i detta fall vaccinering och autismsymtom, väger ofta tyngre för de drabbade än vad forskningen säger.

Och i detta fall sätter ännu en gång Andrew Wakefields hittepåforskning barn i fara.

Referens:
"Rapport från informations- och samrådsmöte om MPR vaccination, vitamin D och autism." (Socialstyrelsen)

Mer om de potentiella farorna med vaccinkritisk pseudovetenskap på Whatstheharm.net.

Tidigare inlägg:
"Oprah, Jenny McCarthy och kognitiv dissonans."
"Vaccinera!"
"Brittiska General Medical Council kritiserar etiken i Andrew Wakefields forskning om vaccin och autism."

Quiz Show (Bible Contradictions)

2010-05-07T06:46:00.001+02:00

James Randi testar slagruteanvändare.

2010-05-06T00:24:00.003+02:00

Se gärna hela inslaget från del 1.

Richard Dawkins: If Science Worked Like Religion.

2010-05-06T00:00:00.002+02:00

När psykologi blir pseudovetenskap.

2010-05-01T00:25:00.000+02:00

En uppfattning som jag mycket ofta träffar på hos både vårdpersonal och patienter är att det alltid är bra att prata av sig när man mår dåligt. En uppfattning som inte stämmer överens med verkligheten. Samtal kan ibland snarare utmynna i ältande och att lägga energin på att göra det bästa av sin aktuella situation kan då vara bättre. Det finns också en "ideologisk" skillnad i synen på pratande. Traditionellt är man inom den psykodynamiska terapin mer inriktad på att prata. Däremot går behandlingarna inom KBT ofta ut på exempelvis exponering, färdighetsträning och andra handlingsfokuserade approacher. Beteendeaktivering, som numera är den vanligaste KBT-metoden vid depression, är kanske det bästa exemplet på detta. Här arbetar man mycket med att få patienterna att ta itu med konkreta saker i stället för att vara passiv och undvikande, samt börja göra mer positiva aktiviteter. Interventionerna kan syfta till t ex att patienterna ska gå ut och ta promenader, hitta på saker med kompisar och ta itu med försummade räkningar i stället för att prata ut om sitt lidande.

En annan psykologifördom, som även psykologer faller i, är uppfattningen att det bara är psykofarmaka som har biverkningar, inte psykoterapi. Tyvärr finns det i dag begränsat med strukturerade insatser för att kartlägga just psykoterapeutiska biverkningar och faror, något som är olyckligt eftersom dessa metoder också kan ha negativa effekter. Inte minst när det är frågan om dåliga metoder eller när metoderna används på ett felaktigt sätt eller vid fel tillstånd. Detta är något som tas upp på bloggen Psychotherapy Brown Bag, där de diskuterar en artikel av Scott Lilienfield där han bland annat granskar psykologiska behandlingar med potentiella skadeverkningar. Kriterierna han använder är:

"They have exhibited harmful psychological or physical effects in clients or others (e.g., relatives)
The harmful effects are enduring and do not merely reflect a short-term exacerbation of symptoms during treatment
The harmful effects have been replicated by independent research teams"

Han kommer fram till att flertalet behandlingar har vetenskapligt belagda skadeverkningar:

"Level 1 (probably harmful for some individuals)
Critical incident stress debriefing: Heightened risk for PTSD symptoms
Scared Straight interventions: Exacerbation of conduct problems
Facilitated communication: False accusations of child abuse against family members
Attachment therapies (e.g., rebirthing): Death and serious injury to children
Recovered-memory techniques: Production of false memories of traumas
Dissociative identity disorder-oriented therapy: Induction of "alter" personalities
Grief counseling for individuals with normal bereavement reactions: Increases depressive symptoms
Expressive-experiential therapies (e.g., Gestalt): Exacerbation of painful emotions
Boot-camp interventions for conduct disorder: Exacerbation of conduct problems
DARE programs: Increased intake of alcohol and other substances

Level 2 (possibly harmful for some individuals)
Peer-group interventions for conduct disorder: Exacerbation of conduct problems
Relaxation treatments for panic-prone patient: Induction of panic attacks"

Alla verksamma behandlingar har potentiella biverkningar, så även psykoterapi. Det är något som jag anser lätt glöms bort i diskussionen kring evidens och krav på forskningsstöd för de metoder som används inom psykiatrin. Allt för ofta landar fokuset på att vissa behandlare känner sig kränkta och överkörda för att deras metod inte bedöms som lika effektiv som andra, och även om det alltför ofta blir ett ganska okonstruktivt käbbel inom psykologkåren så präglas debatten också ofta av en ovilja att ta ställning och att man gärna håller fast vid uppfattningen att metoderna som man diskuterar nog alla är bra, fast på olika sätt och för olika personer, även när forskningen säger något annat. Till skillnad från många psykologer tycker jag att de tilltagande evidenskraven är bland de mest positiva utvecklingarna i psykologins historia. Vi måste inte bara kunna belägga att vi gör nytta utan också att vi inte skadar våra patienter. Och för att göra det krävs vetenskap, inte bara teorier och behandlarnas subjektiva upplevelser. Ett påstående som man nog knappast ens skulle behövas nämna om det gällde mediciner, men som tyvärr är kontroversiellt inom psykologvärlden.

Patientsäkerhet åt folket!

Att ha vetenskapen på sin sida - ett ankare runt foten?

2010-04-26T21:31:00.011+02:00

Att forskares slutsatser på intet sätt behöver göra människor mindre övertygade om den motsatta uppfattningen är ingen nyhet, men nu har det kommit en studie som, tvärt emot forskarnas hypoteser, tyder på att övertygelser eventuellt kan stärkas när det vetenskapliga etablissemanget hävdar motsatsen.

Studien gjordes av forskarna Heather Ridolfo, Amy Baxter och Jeffrey W. Lucas vid The University of Maryland, och rörde synen på extrasensorisk perception (ESP), dvs vissa paranormala förmågor. De delade upp försökspersonerna i fyra grupper.
- Den första gruppen fick veta att 25% av befolkningen tror på ESP, men att de flesta vetenskapsmännen förnekar det.
- Den andra gruppen fick veta att mer än 90% av befolkningen tror på ESP, men att de flesta vetenskapsmännen förnekar det.
- Den tredje gruppen fick veta att 25% av befolkningen tror på ESP, och att vetenskapsmännen håller på att bli allt mer positivt inställda.
- Den fjärde gruppen fick veta att mer än 90% av befolkningen tror på ESP och att vetenskapsmännen håller på att bli allt mer positivt inställda.

Försökspersonerna var mer benägna att hålla med när en majoritet av befolkningen påstods tro på ESP, men visade sig också vara mer benägna att tro på det när vetenskapsmännen i hög utsträckning uppgavs inte tro på fenomenet.

Artikelförfattarnas hypotes är att detta kan spegla att befolkningen i allt mindre grad har förtroende för vetenskap och forskare. De lägger också fram teorier kring att:

"These findings may be due to individuals seeing paranormal belief as a
matter of faith rather than evidence and therefore reacting against science. Alternatively, perhaps endorsement from peers provides a stronger source of legitimacy for paranormal beliefs than authorization from a higher authority."

Sedan finns ju så klart även möjligheten att resultaten är uttryck för någon artefakt svarare än en spegling av verkligheten.

Just att ämnet handlar om tro och personliga övertygelser kan nog också lätt trigga vi-dem-tänkande. Det är sannolikt lätt hänt att kognitiv dissonans, som kan uppstå när man stöter på vetenskapliga bevis mot en tro som man värderar högt, leder till att konflikten undanröjs genom att övertygelserna stärks.

Här finns studien (PDF).

Via Discoblog.

Crush of the Week #11 - Rebecca Watson

2010-04-24T22:03:00.005+02:00

Rebecca Watson är mest känd som skribent på bloggen Skepchick och som panelmedlem i podcasten The Skeptics Guide to the Universe. Hon är en hardoreskeptiker med en vass tunga och en träffsäker humor som deltar i den årliga Skepchick-pinupkalendern. Simply awesome.

Nedan pratar hon om bröst som orsakar jordbävningar:

South Park - en följd av taskig astrologisk tajming.

2010-04-24T20:20:00.008+02:00

Som jag skrev tidigare i dag har South Park, i och med sitt häcklande av Muhammed i senaste avsnittet, råkat ut för både hot och censurering. Nu har Siwert på bloggen Siderska siktet, kommit med en, ehm, fascinerande teori kring fenomenet South Park. Det visar sig att South Parks provocerande teman är en följd av att stjärnorna och planeterna stod i dåliga positioner då Trey Parker och Matt Stone föddes. Jag gillar speciellt det fetade kvasipsykologiska avsnittet:

"Att Parker har någon slags högutvecklad intelligens för smådetaljer och vassa tillmälen syns dock i Jungfruns tecken, där kommunikationen (av idéer), Merkurius, spetsas av Jupiter som bringar tur och framgång för dem som fångas av dess nådiga blick.

Olyckligtvis är han född i Vågen så att hans allmänna intelligens ("g") till del påverkas av hur Solens disponent (Vågens härskare) fungerar. Den anses debil och problematisk i sin kärlek i Jungfrun, och visar sin vilja till identifikation genom att kritisera. Börjar vi se mönstret på en riktig häcklare, här?

Stone torde stå för merparten av kiss-och-bajs-humorn, givet hans solida spänning mellan orala Oxen och anala Skorpionen. Se den perverterade fotografen och koprofilen Robert Mapplethorpe (nytt fönster) för en mer ingående diskussion av zodiakens "sataniska axel".

Den intressanta minsta gemensamma nämnaren för dessa herrar är att båda i hög utsträckning definieras av EGENMÄKTIGHETSSYNDROMET. I båda fallen är såväl det egocentriska barnet Väduren aktiv som den auktoritativa (eller bara auktoritära) föräldragestalten Stenbocken. Är det konstigt att serien (fult och klantigt tecknad) bygger på motsättningen mellan barn och vuxenvärlden?

Stones horoskop har flera helvetiska indikationer och hans angrepp från Mars i Stenbocken mot barnet/Väduren måste rimligen innebära att han är ett misshandlat barn som nu tar revansch på detta sätt."

Även humanistprofilen Patrik Lindenfors får sig en känga:

"Mars i Stenbocken och Månen i Fiskarna som hos Stone, men därtill en Mars som sprider agg över såväl Solen som Saturnus i Stenbocken. Här saknas komponenten i Väduren men den visa människan ser en auktoritetsproblematik redan i det sagda."

Trots att han kritiserar South Park för dess låga och elaka nivå avslutar han intressant nog inlägget med att rekommendera - Family Guy (!)

Han har också sammanställt horoskopen för Anna Nicole Smith (eventuellt besatt), Jocke Berg ("järnarbetaren Mars + och blytunga underklassplaneten Saturnus lamslår varandra i egohävdelsens tecken Väduren") och många, många andra. Här är ett tidigare inlägg om siderska siktet.

South Park skämtar med islam, och heeelt oväntat, freakar folk ut.

2010-04-24T16:50:00.005+02:00

South Park firade sitt tvåhundrade avsnitt med att häckla så många som möjligt, däribland de stora religionerna. De dolde Mohammed bakom en svart fyrkant och i en björnmaskotdräkt, men hänvisning till att man inte får visa bilder av honom enligt Islam. Naturligtvis i en anda som drev med själva silkenvanteapproachen till religion. Som förväntat orsakade det en massa drama och dunkla hot, och tragiskt nog så böjde sig Comedy Central och censurerade en del av det uppföljande avsnittet.

Inget är heligt! Alla ideologier, även religion, måste kunna kritiseras och skämtas med. De extrema företrädarna ska inte få undgå kritik eller tvinga fram censurering av rädsla! Dessutom gör de sig till företrädare för muslimer som är funtade, vilket också är tragiskt.

Till skillnad från vissa skeptiker hävdar jag bestämt att religion, liksom andra ovetenskapliga områden, är något som skeptiker bör granska. I själva verket har religion ett mycket större inflytande över människors liv än medium, vaccinationsmotstånd och allt det där som skeptikerrörelsen ifrågasätter. Min åsikt är att hittepå utan vetenskapligt stöd är hittepå, oberoende av om det handlar om homeopati, medium eller Gud.

I videoklippet nedan pratar Ayaan Hirsi Ali om Comedy Centrals beslut:

Aftonbladet: "South Park” hotas efter Muhammed-satir.
Expressen: "South Park" censureras efter hot.
DN: ”South Park” retar muslimer.
SVD: ""South Park" censureras efter hot.

Ghost in the Machine #4 - Andlighet genom hjärnskada.

2010-04-24T06:40:00.007+02:00

Som jag har skrivit tidigare kan stimulering av olika områden i hjärnan, framför allt delar av temporalloben och gränsområdet mellan temporal- och parietalloben, orsaka olika typer av andliga upplevelser. Forskningen visa också på att hjärnskador i ett par områden i höger och väster parietallob kan orsaka upplevelser av transcendens - att man är ett med världen runtomkring sig och att man inte är helt och hållet begränsad av kroppens avgränsningar.

I studien i fråga har de undersökt ett antal patienter som genomgick hjärnkirurgi i dessa områden. Upplevelsen av transcendens ökades omedelbart efter operationen och hade bestående effekt. Många av patienterna blev också mer religiöst aktiva än de hade varit innan. Att just parietalloberna är inblandade är kanske inte så konstigt eftersom dessa områden i hjärnan är del av ett nätverk som bearbetar rumslig information, bland annat om var kroppen befinner sig i relation till omgivningen.

Som många tidigare neurovetenskapliga studier visar detta på att känslor av andlighet troligtvis inte behöver handla om faktiska övernaturliga företeelser, utan i stället vara en fråga om just känslor och processer i hjärnan.

Referenser:
Urgesi, C., Aglioti, S., Skrap, M., & Fabbro, F. (2010). The Spiritual Brain: Selective Cortical Lesions Modulate Human Self-Transcendence Neuron, 65 (3), 309-319 DOI: 10.1016/j.neuron.2010.01.026

Brick Johnstone, Bret A Glass (2008). Support for a neuropsychological model of spirituality in persons with traumatic brain injury Zygon, 43 (4), 861-874

Att debunka terapeutisk beröring är en barnlek.

2010-04-23T20:06:00.003+02:00

Emily Rosa var en nioåring som skulle göra ett vetenskapligt experiment som en skoluppgift. Hon valde då att debunka terapeutisk beröring. Detta är en metod som syftar till att underlätta läkeprocesser med hjälp av handrörelser nära, men inte på, kroppen. De hävdar ett de känner kraften med sina händer och bearbetar den. Emily bad ett antal utövare att testa detta genom att hålla sina händer genom hål i en skärm och sedan gissa vilken hand Emily håller sin egen hand över. Försökspersonerna lyckades endast gissa rätt i, föga imponerade, 44% av försöken. Emily Rosa är en kändis i skeptikerkretsar, inte minst eftersom hon, med lite hjälp, fick sin studie publicerad i ansedda journalen JAMA. Coolaste. Ungen. Nånsin. Eller, ja, numera är hon vuxen, men ändå.

Här finns artikeln i JAMA.

I videoklippet nedan får man se Emily när hon testar TT-utövare:

Läkaren Ben Goldacre om placebo- och noceboeffekten.

2010-04-18T15:49:00.004+02:00

Via Bad Science, så klart.