Goda intentioner? Del 5 - Diskussion.

Vi tänker oss ofta att man väljer att jobba med psykologi för att man vill hjälpa människor. Vi psykologer verkar med utgångspunkt i etiska riktlinjer och jobbar med metoder som syftar till att hela. Med detta i åtanke kan det i efterhand vara svårt att förstå hur man kan kränka och förnedra människor i psykologins namn. I titeln för denna artikel ligger frågan om dessa psykologiska teorier och metoder verkligen utövats med goda intentioner. Detta verkar vara något som har varierat. I vissa citat avslöjas en illa dold, eller öppen, avsmak för homo- och bisexuella, medan andra genuint tycks vilja hjälpa av omsorg. Problemet är ju att även om intentionerna faktiskt är goda så kan de, som citatet i början antyder, göra mycket skada.

Att man orsakade lidande hos de homo- och bisexuella patienterna är inget självklart tecken på etiska övergrepp – trots allt innebär moderna psykologiska metoder ofta kortvarigt lidande, exempelvis exponeringsbehandling vid ångesttillstånd. Den stora skillnaden är dock att man i dessa fall baserar det på vetenskap – lidandet är ett pris som betalas för en vetenskapligt grundad behandling som för de flesta innebär en långsiktig lindring eller till och med bot. Forna tiders försök att behandla homo- och bisexuella baserades dock i stort sett uteslutande på teorier utan empiriskt stöd och på sådant som kliniker subjektivt tyckte sig se i terapisessionerna. De nutida reparativa terapierna är också kraftigt ideologiskt, och oftast religiöst, drivna, vilket leder till en mycket selektiv syn på kunskapsläget.

Ansvaret för att stå för vetenskapligt baserad psykologi har dock också samhälleliga implikationer. Det är vi psykologer som är den profession som i högst utsträckning representerar det psykologiska kunnandet i samhället. De officiella riktlinjer, kategoriseringar och teoribildningar som kommer ur det psykologiska kunnandet har inte bara inflytande över psykiatrin, utan även samhället i stort. Att ta ett etiskt ansvar innebär också att sprida vetenskapligt grundad kunskap i samhället och att ta stort ansvar för vad som patologiseras och normaliseras. Pseudovetenskap kan vara lika farlig på ett samhälleligt plan som i den direkta kliniska verksamheten. Psykologi kan guida allt från politiska beslut och formella riktlinjer till attityder bland befolkningen i stort, och därför har vi ett ansvar för att basera den kunskap vi representerar på fakta.

Lika viktigt är också att vara vaksam på ideologisk och religiös påverkan inom vården där ideologin riskerar att ibland gå före människors bästa. Exempelvis använder sig Scientologernas missbruksverksamhet Narconon av massiva doser vitaminer och bastubad, något som saknar vetenskapligt stöd. De har också ett kraftigt ideologiskt drivet motstånd mot psykofarmaka. LP-stiftelsen är en kristen verksamhet som säljer tjänster till ett stort antal kommuner och där religion öppet ingår som en obligatorisk del i behandlingen. Trots att endast ett fåtal är religiösa då de påbörjar behandlingen enligt uppgifter från LP-stiftelsen, uppger en majoritet av informanterna i den utvärdering som publicerades 2010 att tron ”har en stor betydelse i mitt liv idag” och samtliga återstående uppgav att tron ”har viss betydelse för mitt liv idag”. En risk med mer uttalat religiöst och ideologiskt drivna behandlingar tycks alltså också vara att man utsätts för religiös påverkan i ett tillstånd då man rimligen bör anses var mer sårbar än vanligt.

Frågan handlar dock inte bara om evidensbaserade behandlingar i stort utan också om normer och hur de styr våra bedömningar. Ideologier och värderingar handlar inte bara religiösa verksamheter utan är något som rör oss alla. Vi befinner oss alla, på ett eller annat plan, i någon form av ideologiskt paradigm där vi präglas av olika outtalade ”sanningar” och förutfattade meningar. Etik handlar inte bara om individuella psykologers handlingar utan också om mentaliteten i olika verksamheter, samhällen och tidsperioder. Frågan som väcks är om det finns något i 2000-talets psykiatri som framtidens psykologer kommer att se tillbaka på med upprördhet. Just att skilja fakta från tyckande och teorier anser jag är en viktig etisk fråga i syfte att undvika pseudovetenskap och kränkningar, samt att mer eller mindre farliga pseudovetenskapliga idéer sprids i samhället – såsom uppfattningen om den sjuke homo- och bisexuelle. Det går aldrig att helt freda sig från teoretiska skygglappar och det skulle också vara enkelt att använda sig av ett slappt postmodernistiskt synsätt och hävda att de föränderliga värderingarna innebär att det inte finns någon egentlig sanning och att vetenskap är en tandlös tiger. Jag hävdar dock tvärtom att en viktig grund i humana psykologiska principer är att man skiljer teoretiserande och subjektivt tyckande från fakta. Att det är svårt att se bortom sina teoretiska skygglappar innebär inte att man inte kan göra sitt bästa för att undvika förutfattade meningar och fördomar. Att det är lika bra att strunta i att hålla sig till verkligheten för att det troligtvis aldrig går att lyckas med det fullt ut är inget som främjar en god etik.

Den aktuella utvecklingen inom det psykologiska området har inneburit ett kraftigt ökat krav på evidensbaserade metoder. Detta har hos stora delar av psykologkåren väckt starka reaktioner och många tycks uppleva att man i och med detta berövar psykologin många djupa aspekter som är svårmätbara och komplexa och att något av det empatiska och humana går förlorat till förmån för det ”mekanistiska” och mätbara. Jag anser dock att kraven på vetenskapligt stöd är en grundläggande aspekt i en human psykologi. Historiskt sett har den kliniska psykologin haft något av ett ”get out of science free card” där icke belagda teorier fått styra, med den konsekvensen att man har gjort sig sårbar för ideologisk påverkan och subjektiva bedömningar. Det är också just de mycket teorityngda psykologiska inriktningarna som mest envist har bitit sig fast vid de pseudovetenskapliga ideologierna om homo- och bisexualitet. Jag hävdar ett en god ”människosyn” framför allt främjas av att man så långt som möjligt fokuserar på verkligheten och på faktiska konsekvenser.

Trots att man inom behaviorismen formellt har haft en mer uttalad vetenskaplig utgångspunkt jämfört med psykoanalysen har detta dock inte heller skyddat från pseudovetenskap. Det räcker inte att häva att man utgår från vetenskap, man måste också tillämpa de vetenskapliga principerna på rätt sätt. Ett av problemen i forna tiders ”behandlingar” med homo- och bisexuella är dels att man inte brytt sig om att titta på effektiviteten och uppmärksamma skadliga biverkningar men också att man inte har utgått från en adekvat beteendeanalys. Man har använt behavioristiska principer på ett ytligt sätt, men har inte ställt sig frågan om det man behandlar egentligen är ett problem. En sådan analys skulle nog hos många ha visa på att beteendet fick negativa konsekvenser i praktiken, men då kommer man till det andra steget – är det individen eller samhället som äger problemet? Vad är fakta och vad är tyckande, respektive konsekvenser av tyckande?

Det sägs att kunskap om historien krävs för att kunna undvika att åter göra samma misstag. Just därför tror jag att det är viktigt att belysa vilken roll psykologin historiskt har haft i dessa frågor. Och vår utmaning som psykologer blir att, med detta i åtanke, ständigt ställa oss frågan: vart leder våra goda intentioner?

Goda intentioner? Del 4 - ...men religionen strikes back.

Det psykologiska motståndet mot homo- och bisexualitet var däremot inte utdött utan kom att ta en ny vändning under -80-talet. I USA såg man nu en utveckling mot en ökad religiös fundamentalism och de framgångar som HBT-rörelsen hade rönt under de senaste årtiondena väckte ett nytt motstånd hos konservativa grupper. Här såg man nu ett nytt uppsving av den ”moraliska” konceptualiseringen av homo- och bisexualitet där detta inte bara för en fråga för vårdpersonal utan också för de religiösa professionerna. Trots att psykologin och psykiatrin inom mainstreamområdet nu såg homo- och bisexualitet som något normalt så växte parallellt mer extrema grupperingar fram som såg detta som en behandlingsbar sjukdom. Den största är National Association for Research and Treatment of Homosexuality (NARTH). Man kallar dessa behandlingar “reparativ terapi” och hävdar att behandlingarna syftar till att “läka” den psykologiska skada som man anser är orsaken till homo- och bisexualitet. Dessa är vanligtvis till stor del uttalat religiösa eller starkt religiöst influerade och utgår från uppfattningen att homo- och bisexualitet är en synd. Ofta drivs också patienterna av egna religiösa konflikter eller ett religiöst tryck från omgivningen när de går in i denna typ av behandlingsprogram. Exodus är en religiös organisation, huvudsakligen verksam i USA, som organiserar personer som försöker bli av med sin homo- och bisexualitet och som driver opinionsbildning erbjuder terapi i detta syfte. Det har också i allt större utsträckning börjat rikta sig till föräldrar och ungdomar i sin opinionsbildning i syfte att ”förebygga” framtida homo- och bisexualitet.

Behandlingen är en splittrad samling tekniker, men de huvudsakliga influenserna är en kombination av olika religiösa aspekter och de klassiska homo- och bikritiska psykodynamiska teorierna, med ”inympning” av de beteendeterapeutiska metoder som nämnts ovan. I en omfattande rapport om reparativa terapier som publicerades av American Psychological Association slås fast att dessa tekniker saknar vetenskapligt stöd och att det finns små möjligheter att genomföra reell förändring av den sexuella läggningen genom terapi. I den reparativa terapin sätter man ofta likhetstecken mellan homo-/bisexualitet och destruktivt leverne i form av ohälsosam promiskuitet, droganvändning, HIV och andra tragedier. Man använder sig här bl a av uppgifter från den konservativt kristna forskaren och psykologen Paul Cameron, vars forskning ratas i vanliga vetenskapliga tidskrifter på grund av hans ovetenskapliga metoder. Hans studier kommer oftast till slutsatsen att homo- och bisexuella lever ett fruktansvärt liv och har bland annat hävdat att homosexuella lever 20 år kortare än andra, har uppemot 1000 sexpartners om året och är dåliga föräldrar, bl a på grund av en mycket hög förekomst av pedofili. Dock har hans forskning visat sig vara helt utan vetenskapligt stöd. En annan tendens i denna terapi är att man lägger mycket fokus på könsroller och att patienterna ska lära sig att bete sig som ”vanliga” män och kvinnor. Man hävdar också ofta att det är fråga om val, inte om sexuell läggning. Bland de ”reparativa” terapeuter som inte har en uttalad religiös agenda dominerar psykodynamikerna stort.

I Sverige finns det sannolikt inga terapeuter eller verksamheter som öppet utövar denna typ av behandling, dock finns det enstaka behandlare som använder sig av liknande tekniker eller har en sådan syn på sexuell läggning. Bland annat har läkaren Karin Nilsson översatt ett par böcker av Leanne Payne, en frontfigur inom den reparativa terapin. Undertecknad har också varit i en mailkonversation med en psykolog och psykoterapeut efter att denna uttalade sig kritiskt i media om samkönade äktenskap i ett barnperspektiv. Hon tog då upp ett patientfall där hon hävdade att hon lyckades göra en homosexuell kvinna heterosexuell och skrev även bl a följande (felstavningarna är mailskrivarens egna):

”Mitt huvudargument är att om man anser att homosexualitet är likställt med
heterosexualitet så kan man ingripa i de ungas utveckling på ett sätt som inte
leder till vidareutveckling i heterosexualitens riktning om
förutsättningar för det finns.”

samt:

”Som svar på dina frågaor vill jag allmänmt säga att jag tror att om vi
likställer homosexuealitet med heterosexualitet så föreligger risk för att många
i en ungdomsförälskelse inte kämpar vidare med den långa och svåra utveckling
som vårt sexualiv behöver genomgå för att våga vilja bli självständiga och möta
en annan annorlunda än oss själva och vidare våga se oss själva gå vidare som de
bra eller dåliga på olika sätt som vi är som människor.”

Och

...”Det jag ville få fram var, som jag ovan redan beskrivit, att man inte bör se
det samkönade valet som en naturlig ordning, utan som ett val som av olika skäl
tvingar vissa av oss att behöva göra. Tex att testosteron tillförseln till
pojkfostret kraftigt minskat på grund av att enär modern varit deprimerad
under sin andra trimestern i graviditeten, vilket i sin tur medför i den
gravaste formen att det föds barn med helt kvinnlig utrustning men med
XYkromosomer och i den mildaste formen pojkar med många kvinnliga drag -
kvinnlig hjärna och /eller mer kvinnlig sexuell framtoning. Man får alltid
väga ont mot gott. Visst blir det svårare för barn med att man inte anser det
”normalt” att leva med två pappor eller två mammor, men å andra sidan misstänker jag att om man inte intar den hållningen så drabbas långt fler av att inte gå vidre i en gynnsam sexuell utveckling. Dettaär min farhåga, någon forskning finns ännu inte på området av mer kvalificerat slag, men jag har sett i min
praktik hur välgörande det har varit för många att lösa konflikter och känna att
de kommer vidare i en riktning som givit dem mycket mer att livskvalitet.” (personlig kommunikation 071126)

Även om det i Sverige inte finns någon terapiorganisation för utövare av reparativ terapi som finns det en religiös ideell förening som heter Medvandrarna, där personer som känner sig missnöjd med sin homo- eller bisexualitet träffas för att försöka motverka dessa begär.

Flertalet studier visar på att reparativ terapi kan ha en potentiellt skadlig effekt och APA nämner biverkningar som depression, ångest och suicidtankar, samt minskad förmåga till sexuell upphetsning. Ofta skylls misslyckanden på patienten, vilket medför en risk för skuldbeläggande, hopplöshetskänslor, skamkänslor och dålig självkänsla. APA lyfter i sin rapport fram att just ”minority stress”, en känsla av utsatthet i samhället, som en möjlig motiverande faktor till att man i dag söker sig till behandlingar som syftar till att förändra den sexuella läggningen, och påtalar att religion ofta är en starkt bidragande faktor. De sammanfattar också att:

”Studies indicate that experiences of felt stigma— such as self-stigma, shame,
isolation and rejection from relationships and valued communities, lack of
emotional support and accurate information, and conflicts between multiple
identities and between values and attractions—played a role in creating distress
in individuals. Many religious individuals’ desired to live their lives in a
manner consistent with their values (telic congruence); however, telic
congruence based on stigma and shame is unlikely to result in psychological
well-being.”

Peterson Toscano är en amerikansk artist som, efter att ha genomgått omfattande försök att
göra honom heterosexuell, har blivit en aktiv kämpe mot den reparativa terapin. Han berättar om sina erfarenheter så här:

”It constantly undermined my sense of self. It reinforced the idea thatthere was something fundamentally wrong with me that was abnormal, that was
out of the normal of nature. And it was spiritually wrong, but it was
naturally wrong, and they cited various studies that seemed to suggest that the
gay people were living horrible lives. … By 16 years into this treatment, I
guess that I was in my early 30s then, genuine questions arouse, and they arouse
because I saw the devastating effects it was having on me – the depression, the
confusion, the suicidal tendencies. and I realized that it wasn’t working out
and it was making my life unmanageable, and that I needed to look at some other
ways of addressing these situations.”

Men de patologiserande psykologiska förklaringsmodellerna har också ha haft en mer övergripande samhällelig effekt. Här har det funnits en dubbel påverkanseffekt där samhällets attityder påverkat psykologer och annan vårdpersonal, men där också den psykologiska synen i sin tur påverkat samhället. Synen på homo- och bisexuella bland geneme man har under långa perioder i historien präglats av den psykologiska och psykiatriska bilden av dessa individer som sjuka och mentalt störda. Detta hade en positiv bieffekt i att det bidrog till avkriminaliseringen eftersom det var onödigt att straffa de sjuka. Dock bidrog det också till utanförskapet, stigmatiseringen och uppfattningen att de inte var ”normala”. Att vara en stigmatiserad minoritet har också, inte helt oväntat, visat sig ha negativa hälsoeffekter. Pseudovetenskapliga teorier kring varför människor blir homo- och bisexuella har används för att försöka motverka ökade rättigheter för denna grupp. Ett exempel på detta är kampanjer där Exodus har använt argumentering kring att den icke-heterosexuella läggningen inte är medfödd utan ett val, och att homo- och bisexuella därför inte bör få ökade rättigheter i samhället. Detta med utgångspunkt i påstådda bevis som baseras på reparativ terapi, huvudsakligen grundad i psykoanalytiska och religiösa idéer. NARTH använder psykodynamiska resonemang för att hävda att ökade rättigheter skulle innebära att fler ungdomar lockades till homo- och bisexualitet och att kärnfamiljen, som samhällets grund, eroderas. Terapeuter från NARTH har också ställt upp som expertvittnen i domstolar då olika lagförslag som skulle innebära ökade rättigheter har behandlats.

Goda intentioner? Del 3 - Ökad tolerans.

Under mitten av 1950-talet gjorde sexologerna intåg på arenan. Där psykoanalytikerna hade försökt bota ”avvikande” sexuellt beteende fokuserade de i stället på att kategorisera, studera och förstå hur den mänskliga sexualiteten ser ut. Den mest inflytelserika av dessa var Alfred Kinsey, som redan under slutet av 1940-talet skrev den kontroversiella boken ”Sexual Behavior in the Human Male” som sedan följdes av motsvarande bok om kvinnor. Här beskrev han hur det fanns en omfattande gråskala i den mänskliga sexuella läggningen och att många, även de som inte betraktade sig själva som homosexuella, uppvisade samkönat sexuellt beteende. Han utarbetade också den sk ”kinseyskalan” där individer kunde beskrivas som mer eller mindre homo-/heterosexuella på en skala med flera steg. Efterföljande studier bekräftade att samkönad attraktion inte var ovanlig och att det också förekom i naturen. Dessa kunskaper bidrog till en ökad normalisering av homo- och bisexualitet.

Efter Stonewallupproret 1969 stärktes HBT-aktivismen I USA och man valde bland annat att rikta in sig mot psykiatrin, som man upplevde bidrog till stigmatiseringen genom sin patologiserande syn på homo- och bisexualitet. Detta lede till att man protesterade vid två konferenser som hälls av American Psychiatric Association, vilket väckte stor uppståndelse. Efter detta startade en översyn av frågan och 1973 röstande man för att ta bort homosexualitetsdiagnosen ur DSM, dock bara med en åttaprocentig marginal. Beslutet föregicks också av stora protester från psykoanalytikerkåren, där 200 skrev på ett upprop för att sjukdomsstämpeln skulle var kvar. Fram till DSM-III-R fanns en formulering där ”ego-dystonisk” homo- och bisexualitet kunde klassas som ett psykiatriskt tillstånd ifall det orsakade lidande eller funktionsnedsättning, vilket ändå var ett stort framsteg efter att det hade klassats som en sociopatisk personlighetsstörning i DSM-I och en sexuell avvikelse i DSM-II. Dock kvarstår ännu, i DSM-IV-TR, möjligheten att ställa en UNS-diagnos som innebär "persistent and marked distress about one’s sexual orientation.” Det var också så sent som 1993 som homosexualitet togs bort ur WHOs sjukdomsförteckning ICD.

Friskförklarandet blev en skjuts för kampen för HBT-personers rättigheter i och med minskad stigmatisering. Dock var motståndet fortfarande starkt framför allt inom de psykoanalytiska kretsarna, som däremot också fick allt mindre inflytande. På 1980-talet accepterade de flesta psykoanalytiska institut inte HBT-personer, dock infördes i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet antidiskrimineringsklausuler hos flera psykoanalytiska organisationer. Däremot skedde detta bitvis som ett svar på rena juridiska hot. Även i Sverige föregicks Socialstyrelsen borttagande av homosexualitet som diagnos 1979 av protester från HBT-aktivister, där den mest kända aktionen var ockupationen av Socialstyrelsen

I samband med att homo- och bisexualitet avpatologiserades började man se behovet av terapiinsatser riktade mot homo- och bisexuella i syfte att stötta, uppmuntra och öka acceptansen för den egna sexuella läggningen. Detta ledde till att HBT-”affirmative” terapier utvecklades som ett svar på just HBT-personers specifika livsvillkor och behov och APA har sammanställt riktlinjer kring vad man ska tänka på i terapi med homo- och bisexuella klienter. Här lyfter man bland annat vikten av att inte se homo- och bisexualitet som en psykisk sjukdom, söka kunskap vid behov och uppmärksamma hur samhällets, anhörigas och behandlarens egna, fördomar påverkar klienten och den terapeutiska processen. Även i den psykoanalytiska terapin har man drivit utvecklingen mot en positiv syn på dessa sexuella läggningar. Fokuset under slutet av 1980-talet blev mer beskrivande än förklarande när det gällde homo- och bisexualitet och patologiseringen försvann i de offentliga sammanhangen, samt de flesta accepterade dessa sexuella läggningar som normalvarianter.

I Sverige finns det, som tidigare nämnts, numera få som har en negativ syn på homo- och bisexualitet i sin kliniska verksamhet. Dock tyder mycket på att det hos många saknas tillräckliga kunskaper om patientgruppen och om vad man bör tänka på i bemötandet. Många homo- och bisexuella har haft negativa upplevelser i terapeutiska sammanhang och psykologstudenterna Sara Nilsson & Rebecka Stenberg skriver i sin examensuppsats att ett vanligt problem är att man anstränger sig för att ”behandla alla lika” och därigenom bortse från de specifika behov som kan finnas med anledning av personens sexuella läggning. Däremot kan det också bli onödigt fokus på läggningen trots att detta inte är något som patienten själv problematiserar och vissa upplever också att de har fått ”undervisa” sina terapeuter och att de ibland visat inadekvat fascination och intresse för egen del i terapirummet. En vanlig invändning är också en omedveten heteronormativ inställning hos terapeuten där man exempelvis automatiskt utgår från att patienten är heterosexuell innan motsatsen framkommit, samt generella kunskapsbrister. Behovet av HBT-kompetens har bl a lett till att RFSL erbjuder terapier hos egna behandlare men också att olika verksamheter blir ”HBT-certifierade” genom utbildning från RFSL.

Goda intentioner? Del 2 - Homosexproblemet.

När fröet till den moderna psykiatrin växte fram under 1800-talet såg man homo- och bisexualitet framför allt som en avvikelse, som klumpades ihop med bl a pedofili och könsidentitetsaspekter, och man ansåg att det både kunde handla om ”genuin” homosexualitet och att man på olika sätt förleddes in i detta leverne. De genuint homosexuella sågs oftast som obotligt fördärvade och man hade bl a hypoteser om att föräldrarnas gener hade skadats av epilepsi, alkoholism eller andra trauman och ansågs vara en neurologisk degeneration. Detta synsätt innebar en patologisering av själva individen, inte bara personens handlingar som tidigare hade varit fallet, men gjorde också att den ”drabbade” i mindre utsträckning sågs som ansvarig för de handlingar som tidigare enbart hade uppfattats som synd eller brottslighet. Runt 1800-talets slut växte intresset för detta ”problem” och man lyfte bl a fram teorier kring avvikelser i den embryonala utvecklingen, där fostret har misslyckats med att gå vidare från en naturlig ”bisexuell” fas på grund av biologiska orsaker.

I början av 1900-talet gjorde psykoanalysen sitt intåg i mentalvården i USA och fick ett stort inflytande, även om den svenska psykiatrin till en början var mer skeptiskt inställd. Forskaren Jack Drescher sammanfattar tre huvudsakliga sätt att se på homo- och bisexuella i den psykoanalytiska teoribildningen:
- Som en normalvariation.
- Som en omogen sexualitet.
- Som en patologi.
Här gick utvecklingen i grova drag från Freuds syn på den omogna sexualiteten, över det patologiska till den moderna synen på homo- och bisexualitet som en normalvariant, även om det så klart har varierat även bland samtida kliniker och forskare.

Sigmund Freuds, något splittrade, teorier om homosexualitet är att detta är en avvikelse från den normala utvecklingen, där man fastnar i en tidigare utvecklingsfas med anledning av en alltför nära relation till modern och en frånvarande fader. Han hade teorier kring att det var ett uttryck för en kastrationsrädsla och en överdriven identifikation med modern som ledde till en (manlig) vändning av sexualdriften mot dem som liknar en själv. Han ansåg också att (åter igen manlig…) homo- och bisexualitet kunde vara ett uttryck för att man vände vreden mot fadern och samkönade syskon till attraktion mot dem som är av samma kön. Dock ansåg han också att alla var bisexuella i början av livet, en felaktig analogi till den då spridda uppfattningen att alla var hermafroditer innan födseln, och skrev som ett svar till en orolig mor att hennes homosexuelle son inte var mer sjuk än någon annan. Han beskrev det som en avvikelse från normalutvecklingen men var alltså inte heller alltför kritisk och såg det inte som en perversion.

Dock var många av hans samtida kollegor mindre förstående och i den efterföljande psykoanalytiska rörelsen fanns ett dominerande synsätt på homo- och bisexualitet som något patologiskt som enligt många var behandlingsbart med psykoterapi. Alfred Adler var tillsammans med bl a Freud en av grundarna av den psykoanalytiska rörelsen, och var betydligt mer ifrågasättande än sin kollega. Han författade en kort skrift som kallades ”The Homosexual Problem”, där han presenterade sin syn på samkönad attraktion. Han beskrev där en syn på homosexuella som perverterade och farliga, med en aggressiv inställning till samhället, och som var redo att offensivt attackera familjeideal och den normala sexualiteten. Manlig homosexualitet sågs som en flykt från kvinnor, jämfört med vilka den homosexuelle mannen såg sig underlägsen. Denna grupp hade, enligt Adler, låg självkänsla och inhiberingsförmåga samt uppvisade feghet och betedde sig oansvarigt. Andra hävdade att homosexualitet innebär att man var ”socially worthless”, där man dock debatterade i vilken mån de kunde räddas från detta. Diskussionen kring denna fråga förstärktes av det då pågående första världskriget, där behovet av starka män till krigsmaskineriet gjorde att den, enligt tidens synsätt, svage femininiserade homosexuelle mannen blev ett särskilt stort hot.

Den efterföljande psykoanalytiska rörelsen efter Freud kom att i hög grad konceptualisera homo- och bisexualitet som en psykologisk avvikelse. Problemet var oftast, enligt dessa, en avvikelse i den psykosexuella utvecklingen där det oidipala dramat inte löst på ett tillfredställande sätt, detta enligt den beskrivning som Freud presenterat. Ett återkommande tema i den mer patologiserande psykoanalysens syn på homo- och bisexuella var det underdåniga, kombinerat med det hotfulla. Psykoanalytikern Edmund Bergler beskrev på 50-talet den homosexuelle på detta sätt:

”Like all psychic masochists they are subservient when confronted with a
stronger person, merciless when in power, unscrupulous when trampling on a
weaker person.”

Många, bland annat psykoanalytikern Sandor Rado, hävdade att homosexualitet var ett uttryck för ett fobiskt undvikande av den heterosexuella sexualiteten – ett synsätt som fick stort inflytande i den post-freudianska eran. Man skiljde oftast inte heller på könsidentitetsaspekter och sexuella läggning utan såg homo- och bisexualitet som en slags könsidentitetsstörning. Ett annat återkommande tema, som till stor del även består hos nutidens utövare av ”reparativ terapi”, är att man fokuserar kraftigt på männen medan de homo- och bisexuella kvinnorna sällan uppmärksammades. Det var också inte förrän på slutet av 50-talet som man började dra en tydlig gräns mellan könsidentitet och sexuell läggning. Ett annat tema var att man kunde ”förledas” in i homo- och bisexualitet.

Man ansåg ofta att psykoanalys var det enda möjliga botemedlet för homo- och bisexualitet, dock var det också många, inklusive Freud, som hyste mycket små förhoppningar på möjligheterna att i praktiken förändra någons sexuella läggning.

Under mitten av 1900-talet började dock även behaviorismen få inflytande inom psykologin och lade ett större fokus på vetenskap än vad som tidigare hade varit fallet inom psykologin. För denna nya psykologiska rörelse var de inre psykosexuella konflikterna inte intressanta, utan främst de beteenden som personen uppvisade och den kontext som påverkade detta. Teoretiker och forskare som Skinner gav nytt hopp om möjligheter att förända oönskade beteenden med moderna metoder. Vad som ansågs som oönskat var dock en tolkningsfråga.

Parallellt med de psykoanalytiska tankegångarna så började behavioristiska principer användas som ett sätt att försöka göra människor heterosexuella – eller åtminstone förändra deras yttre beteenden. Med tanke på att det redan fanns ett samhälle och ett psykiatriskt paradigm som konceptualiserade homo- och bisexualitet som avvikande så blev utgångspunkten för många att detta var ett behandlingsbart beteende även i behavioristisk mening. Även om psykoanalysens bemötande av dessa ”patienter” hade varit allt annat än lämplig så innebar den homofobiska behaviorismens intåg metoder som närmade sig tortyr. Med hjälp beteendeterapins teorier som grundval började man experimentera med olika former av betingningsmetoder i syfte att skapa nya associationer och beteendemönster. Med hjälp av aversionsterapi skulle samkönad attraktion associeras med obehag. På samma sätt skulle sexuella tankar på det motsatta könet sammankopplas med behag eller avsaknad av obehag. Metoderna kunde inkludera elchocker, inducerade kräkningar och att släppa ett gummiband mot handleden när man tänkte ”olämpliga” sexuella tankar. Andra tekniker inkluderade skamaversion och systematisk desensitisering. Man jobbade också med utbildningsinsatser med inriktning mot bl a datingfärdigheter, samt självsäkerhetsträning. Kognitiva terapeuter arbetade med att omtolka begär, styra om tankar och hypnos.

Detta var vanligast i USA, dock utövades det även i Sverige, om än sannolikt i begränsad omfattning.

”Aversionsterapi är det som jag har hört mest om i Sverige och känner ett flertal bögar i, ja, 70-årsåldern är de väl nu, som har gått i sånhär terapi i yngre år. Ända in på sjuttiotalet så gavs de här terapiformerna i landstingets regi och då visades ju diabilder på nakna män och nakna kvinnor och så hade man någon form av… jag vet inte hur man kopplade elektriciteten, men den kopplades till underarmarna i alla fall. Och när det då visades bilder på vackra, nakna män så fick man en mild stöt. Och så fick man ju som patient själv reglera det där.

Uppgiften var att så länge som möjligt försöka uthärda smärtan så att associationen till den vackre nakna mannen skulle ge obehag. Och vissa var ju så ståndaktiga och duktiga på att uthärda smärtan så att de fick ju stora svarta brännmärken efter de här terapiformerna, men den terapiformen, liksom andra terapiformer som har använts för att förändra människors sexuella läggning har ju visat sig inte vara framgångsrik. I de flesta fall gav den inget förändrat resultat alls, i vissa fall så gav det en, vad ska man säga, sexuell neutralitet, en rädsla kring sexualiteten och impotens vid minsta tanke på attraktion, för det associerar man bara med smärta. Det gjorde inte människor heterosexuella men tog i vissa fall från människor deras sexualitet.”.

Det tycks inte ha förekommit formell tvångsvård i detta syfte, dock användes både psykoanalys och aversionsterapi, och den var på grund av det omfattande sociala trycket många gånger långt ifrån frivillig. Lars Gårdfeldt berättar:

”I Sverige känner jag inte till att det har skett något tvång i polisiär
mening eller tvångsvårdsmening, men det har ju funnits ett socialt tvång. De
äldre bögar som jag känner som har gått i sånhär terapi, de har ju levt gifta
heterosexuella liv, gifte sig unga och kände en väldig press att bli av med sin
homosexualitet. Och i ett fall var det ju hustrun som krävde det, och där var ju
rädslan, i skiftet 60-, 70-tal, att om man inte lyckades med detta så skulle det
bli skilsmässa och då, på den tiden, förlorade man ju som man kontakten med sina
barn. Det var ju väldigt svåra livssituationer, det handlade ju om rädslan att
minsta sina barn.”

Goda intentioner? Del 1 - Flatan i garderoben och elefanten i vardagsrummet.

Synen på homo- och bisexualitet är något som har varierat mycket under historien. Antikens Grekland och Rom är ett ofta nämnt, om än överromantiserat, exempel på en tid då samkönade (manliga) sexuella relationer var accepterat och till och med önskvärt. Historiskt sett har det dock oftast, på de flesta platser i världen, krävts att man hemlighåller sin sexuella läggning och endast lever ut den på särskilda platser och situationer, avskilda från det ”vanliga” samhället. I boken ”Den hotfulla kärleken”, med den för sammanhanget talande undertiteln ”Homosexualitet och vanlighetens betydelse” beskriver idéhistorikern Svante Norrhem situationen för homo- och bisexuella i Västerbotten under 50- 60- och 70-talet. Det som framkom hos informanterna var att man vanligtvis hade dolt den sexuella läggningen för omgivningen, men att detta ofta skedde i en tyst överenskommelse med de anhöriga om att aldrig nämna elefanten i vardagsrummet. När två kvinnor bodde ihop kunde det exempelvis vara självklart att de var vänner och bara ville spara på bostadskostnaden – även om alla inblandade egentligen visste sanningen. För dem som valde att vara öppna fanns det ofta ett stort behov av just normalitet – att uppfattas som Vem Som Helst. Trots att detta troligtvis var ett förhållandevis hopplöst mål som öppet homosexuell i Västerbotten under denna tidsperiod.

Att överleva socialt – eller fysiskt – som homo- eller bisexuell innebär i många kulturer ett högt krav på att effektivt kunna styra hur man uppfattas av andra, en extrem variant av den intrycksstyrning som sociologen Erving Goffman beskriver att vi alla sysselsätter oss med på den sociala ”scen” vi ständigt befolkar. Detta i syfte att ställa oss själva i gott ljus i den aktuella kontexten för att kunna anpassa oss till de normer som styr hur vi bemöts av andra. För homo- och bisexuella har det ofta varit en fråga om liv och död att tillräckligt väl kunna spela rollen som heterosexuell i heterosexuella kontexter, då antydningar av motsatsen innebär att man kunde bli en social paria, arresteras eller till och med mista livet. Än i dag finns det ett stort antal länder i världen där samkönade sexuella handlingar kan leda till straff eller avrättning, och trots vad man kan förvänta sig går utvecklingen i vissa delar av världen bakåt.

I takt med att synen på samkönad attraktion förändrades och omtolkades har varierande professioner tagit ansvaret för det ”problem” som detta innebar. Andrew Abbott har i sin bok ”The System of Professions” skrivit om hur de olika yrkesgrupperna i samhället ofta deltar i gränsstrider över vem som har prejudikat över frågan, och han berättar också hur ”problem” skapas och/eller omtolkas i en social kontext. Detta illustreras väl av fenomenet homo- och bisexualitet, som alltid har existerat men som har setts på mycket olika sätt under historiens gång. Under större delen av den dokumenterade historien har detta uppfattats som ett problem i den mån det uppmärksammats. Initialt var det framför allt de religiösa ledarnas ansvar, då samkönade kontakter var uttryck för en synd, men snart började lagväsendet ta över då det i allt högre utsträckning snarare definierades som ett brott. Under mitten av 1800-talet gjorde dock vårdprofessionerna sitt intåg på detta område. Det var nu inte bara ett lagbrott utan också en psykisk störning, dock hade synden kommit i skymundan till fördel för de ökande förhoppningarna i modernismens anda på att vetenskapen skulle kunna kategorisera och bota både de privata och de samhälleliga problemen. Alla dessa tolkningar: det moraliska, det juridiska och det medicinska, har funnits parallellt under större delen av världshistorien även om en av dem vanligtvis har dominerat.

Foucault beskrev i sin bok ”Sexualitetens historia” hur de normbrytande minoritetsgrupper bidrar till ett ifrågasättande av de gränsdragningar för normalitet som majoritetsgruppen upprätthåller och han hävdar, något kontroversiellt, att all makt därför skapas underifrån. Om detta stämmer är det därför inte så konstigt att det ofta är just i minoritetsgruppers kamp för acceptans som motståndet blir som starkast, något som illustreras tydligt när det gäller homo- och bisexualitet. Prästen Lars Gårdfeldt har forskat om olika aspekter av samhällelig, religiös och pseudovetenskaplig homofobi, och beskriver hur det mest högljudda motståndet mot samkönade par framför allt har uppstått i brytpunkter där man på olika sätt har krävt ökade rättigheter, ett motstånd som ofta präglas av en stor dos historierevisionism där man målar upp en idealiserad bild av den forna tidens heterosexuella kärnfamilj som stämmer dåligt överens med dåtidens verklighet.

Goda intentioner? Om psykologins roll i det historiska motståndet mot homo- och bisexualitet.

I Skeptikerpoddens HBT-avsnitt gjorde jag två intervjuer som handlade bland annat om psykologisk "behandling" av homo- och bisexualitet. Något som jag inte hade reflekterat över så mycket innan dess, men som slog mig när jag pratade med Peterson Toscano och Lars Gårdfeldt, var vilken smutsig roll psykologin och psykologiska behandlare hade spelat i inte bara bemötandet av HBT-personer inom psykiatrin och i terapisammanhang, men också för samhällsklimatet och patologiseringen av homo-och bisexualitet på ett större plan. Jag började så smått att sammanställa information om detta, men fick en ursäkt att fördjupa mig när jag som en del av min specialistutbildning skulle skriva en etikrapport.

Jag tror att det är viktigt att medvetandegöra att våra behandlingar inte alltid har varit alltför välvilliga, men också att man har skadat människor i psykologins namn trots goda intentioner. En stor bov i detta drama tror jag är att psykologin fram tills alldeles nyligen har haft ett slags undantag från att behöva befatta sig med fakta och evidens i större utsträckning. Många inom psykologins värld upprörs över de ökade evidenskraven på lite olika grunder, men jag ser det som en oumbärlig utgångspunkt för en human psykologi.

Att man har svårt att se bortom sitt eget kulturella paradigm kan tas som en ursäkt för ett postmodernistiskt subjektivt synsätt på att det inte finns någon sanning och att kraven på evidens är ett luftslott. Jag hävdar tvärtom att dessa svårigheter innebär ett större behov av adekvat vetenskap för att motverka ovetenskapliga ideologiskt grundade bedömningar som gör människor illa.



Del 1 - Flatan i garderoben och elefanten i vardagsrummet.
Del 2 - Homosexproblemet.
Del 3 - Ökad tolerans.
Del 4 - ...men religionen strikes back.
Del 5 - Diskussion.

Ladda ner den kompletta uppsatsen, med referenser, här (.doc). Och eftersom jag vet att många av mina läsare är akademiker - ja, jag vet att den inte är riktigt APA-kosher. So sue me.

Tidigare inlägg om ämnet:
- Normen skaver - psykisk ohälsa i gruppen HBT-personer.
- "Reparativ terapi" i syfte att göra homo- och bisexuella heterosexuella saknar vetenskapligt stöd.
- "One never knows when the homosexual is about. He may appear normal."
- Kvasipsykologi och logiska luckor i debatten kring samkönade äktenskap
- Ex-gayideer och etik

APAs rapport om terapi och sexuell läggning, som bl a sågar reparativ terapi vid fotknölarna, återfinns här (PDF-varning).

Ber för övrigt om ursäkt för avsaknaden av ett välbehövligt transperspektiv. Tyvärr hittade jag på den begränsade tid jag hade inget material på ämnet med transvinkling.

#prataomdet del 2 - Det andra könet.

Våldtäkt och andra former av övergrepp och sexuella gränsfall är vanligt. Det är ett statistiskt faktum som har belysts i mycket mänsklig form i och med #prataomdet-debatten. Kvinnor är de som råkar värst ut. Så är det. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att man ofta lyfter behovet av riskmedvetenhet och vaksamhet. Att man är försiktig och tar hand om sig. Men problemet är att riskmedvetenhet ofta inte är utan konsekvenser.

För det första medför Berättelsen om den farliga mannen och den utsatta kvinnan en grav förenkling av de faktiska riskförhållandena. I skuggan av när kvinnors risker uppmärksammas faller oftast männens utsatthet i glömska. Då vi går med nycklarna i handen på belysta gångvägar och gärna tar taxi hem ignoreras det faktum att även om män sällan blir våldtagna så blir de t ex betydligt oftare än kvinnor misshandlade på offentliga platser. Jag blir ofta lite förvånad över att män verkar sakna Berättelsen om Faran när de rör sig fulla på stan mitt i natten. En berättelse som verkar följa de flesta kvinnor i hälarna på gator och torg som en enveten schnauzer. Eller så kanske de håller tyst för manlighetens skull?

Om det bara vore överfallsvåldtäkten som vore den stora faran så kanske det vore en konstruktiv strategi att huvudsakligen lägga fokus på att undvika farliga platser och situationer, men som tidigare diskuterats så är det oftast inte så som är fallet. Våldtäkter sker framför allt av någon vi känner. Och gränsfallssituationerna, de lagliga incidenterna som vi likafullt mår dåligt av, går inte heller att undvika med mindre än celibat och smärre eremitliv. Om det är något som #prataomdet har belyst på ett föredömligt sätt så är det att de obehagliga sexuella upplevelserna alltför ofta handlar om att inte våga/orka säga ifrån av olika orsaker. Av psykologiska påtryckningar från den andre/-a och/eller egna blockeringar, rädslor, skamkänslor, respekt, medömkan och alla de där andra känslorna som ibland får oss att bortse från rösten i bakhuvudet som säger oss att vi inte gillar det som pågår. Berättelsen om den utsatta kvinnan har också en annan baksida. Bilden som målas upp skapar alltför ofta otrygghet, rädsla och en känsla av hjälplöshet. Känslor som inte direkt främjar den styrka och inre trygghet som krävs för adekvat gränssättning.

Dessutom handlar Berättelsen om den utsatta kvinnan alltför ofta inte bara om risken för fysiska övergrepp. Det finns en ofta återkommande syn, inte minst när det gäller ungdomar, på den kvinnliga sexualiteten som en skör liten blomma som måste hanteras varsamt, samt en syn på att kvinnor vill ha relationer medan vi blir utnyttjade av män som vill knulla. För killar tänker bara på en sak, serru (vilket inte kvinnor gör, uppenbarligen). Man tänker sig att vi mår dåligt av att ha sex för tidigt eller för lättvindigt eller med män vi inte känner. När kvinnor fläker ut sig på internet i tveksamma partybilder gör vi oss själva illa. Men när män har sin snopp som ikon på diverse sajter och skickar felstavade frågor till kvinnor om vi vill suga deras kuk verkar ingen, INGEN se det som att de gör sig själva illa. Åter igen är det då vi som skadas i folks ögon av detta blottande. Och hur många gånger har vi inte sett rubriker som dessa: "Tjejerna hetsas till grova sprit- och sexlekar." Kvinnor har alltså inget eget val i detta, utan att supa och slampa sig är något de HETSAS till. Av män, vars beteende inte problematiseras i större utsträckning i dessa texter. Lika intressant är att det alltid är unga kvinnor som lyfts fram när man pratar om prostitution, trots att de unga männen som faktiskt dominerar enligt statistiken. Och varför är det alltid synd om kvinnorna i porrbranschen, men inte männen? Jag säger inte därmed att exempelvis prostitution är bra - men frågan är varför enbart kvinnorna lyfts fram som offer?

I förmaningarna vi möter ligger alltför ofta ett fult moraliserande inbyggt: Att ta hand om sig är att vara restriktiv med att säga ja. För säger man ja för ofta och i fel situationer gör man sig som kvinna, enligt ofta återkommande retorik, sårbar för kränkningar och uppvisar tecken på inre psykologiska sår. Tyvärr möter man ofta denna typ av moraliserande kring kvinnors sexualitet från vissa falanger av (påstådda) feminister. Kvinnor bör skyddas från sina egna handlingar, från sina egna val. Medan män har egen agens så förleds kvinnorna och utnyttjas. Själv har jag inget till övers för denna typ av påstådda feminism eftersom omsorgen har en moraliserande och normativ baksida där kvinnors sexuella beteende problematiseras. Och när man på detta sätt könsselektivt stigmatiserar beteenden så skapar man också skuld och skam som bidrar till att de kvinnor man försöker skydda (från sig själva) sannolikt mår sämre på grund av den björntjänstartade omtanken.

I ett mycket talande inlägg av Johannes Axner skriver han om hur han har insett att han innerst inne ser på sex som något man får. För att man är snäll. För att man spelar spelet. Och om det är något som jag tycker är genomgående i Berättelsen om Kvinnan som är det att sex är något som kvinnor ger bort. Som någon slags värdefull gåva som man inte bör sprida runt hur som helst. Något som männen i den heterosexuella Berättelsen ofta får utan att själv "bli av med" något.

Men vad har detta att göra med #prataomdet? Jo, den gemensamma nämnaren för både rätten att säga ja utan moraliserande pekfinger och rätten att säga nej och stå upp för sina gränser i den ofta rätt komplicerade djungel som sexualitet innebär är vikten av att lära känna sina egna behov, sin egen lust och sina egna gränser, samt att respektera andras behov, lust och gränser. Att känna sig trygg nog att säga ifrån och att ta för sig. Att inte hindras av varken normer eller sociala påtryckningar.

Och att #prataomdet.

Tidigare inlägg:
Intro.
#prataomdet del 1 - Berättelsen.

#prataomdet del 1 - Berättelsen.

Som barn får vi lära oss att det finns fula gubbar, män som vill oss illa. När vi börjar komma in i tonåren får vi lära oss att vi ska vara försiktiga med killar - att de kanske vill utnyttja oss för sex, att vi kanske skulle göra saker vi sedan ångrar, att de skulle förnedra oss, bete sig illa mot oss, att vi kan råka illa ut - bli våldtagna, misshandlade, kränkta om vi hamnar med fel kille. Man utgår i katastrofscenariona oftast från att vi alla är heterosexuella, eller åtminstone att lesbiska alltid är snälla mot varandra. Och att män är fredade. Men så är det ju så klart inte - kvinnor kan våldta. Män kan våldtas. Men den bild av världen som vi bär med oss är ju inte en statistiskt korrekt beskrivning utan en berättelse.

När vi blir äldre krockar vi med den skrämmande statistiken, med våra vänners och bekantas upplevelser, med småskaliga incidenter med män som tjatar, händer som kommer tillbaka fast man flyttar på dem. Vi inser plötsligt hur vanligt det faktiskt är att råka illa ut. Och ännu värre - att när vi utsätts för sexualiserat våld så är det vanligtvis av människor vi känner - partners, vänner, bekantas bekanta. Vi inser att om vi någon gång kommer att bli våldtagna så kommer det inte att vara en skum snubbe som hoppar fram ur en buske, utan det kommer troligtvis att vara en kompis i ett gästrum på en fest eller en full och arg pojkvän i det gemensamma hemmet, på lakanen man just inhandlat på helgens tur till IKEA. Vi inser dessutom snart att de flesta av oss är fysiskt små och svaga i jämförelsen, att de flesta män har den faktiska möjligheten att fysiskt övermanna oss, samtidigt som det motsatta inte gäller. Problemet är att det inte går att o-veta detta när man väl vet. Och berättelsen biter sig fast, ivrigt påhetsad av de binära könsroller som vårt samhälle målar upp. En berättelse, som baserar sig på både förenklingar och sanningar, om den potentiella faran i kontakten med män.

Jag skulle nog se mig som förhållandevis orädd - på gott och ont. Det brukar vara efteråt som det slår mig att något skulle kunna ha hänt. När jag är packad och har gått hem i ottan i stället för att ta taxi och upprepade gånger fått avvisa en envis man på en tom gata. När jag klockan sju på morgonen varit på väg hem från en blöt efterfest med män jag inte känner. När jag vaknat en lördagsmorgon i en främlings säng. Medvetenheten finns alltid någonstans i bakhuvudet och ploppar upp då och då som en bekant påminnelse.

När jag gjorde intervjun med prästen och författaren Lars Gårdfeldt till Skeptikerpoddens HBT-avsnitt frågade jag i ett av de bortklippta delarna (valde att fokusera på pseudovetenskap och religion pga tidsbrist) varför han tror att manlig homosexualitet ses som så hotfull. Hans hypotes var att bögar gör att heterosexuella män påminns om att de faktiskt också kan våldtas, att de kommer i kontakt med sin egen våldtäktsrädsla som de aldrig i övrigt behöver befattas med. Men vad innebär det i så fall för oss (hetero- och bisexuella) kvinnor?

Alla våra berättelser är inte likadana, det går inte att skriva Historien om Kvinnan. Vissa saknar säkerligen helt den upplevelse som har beskrivits i texten. Men för många av oss, kanske de flesta, finns vetskapen om risken i mötet med det motsatta könet där i bakhuvudet, mer eller mindre medvetet. Delvis för att det i viss mån finns en realistisk orsak till oro.

Nej, Per Ström-trolls of the world, jag skriver inte det här för att jag hatar män eller för att jag tror att alla män är potentiella våldtäktsmän. Tvärtom. Det är därför jag vill skriva om de faktorer som komplicerar för oss. Om berättelsen.

FYI.

Övriga inlägg:
Intro.
#prataomdet del 2 - Det andra könet.


Länkar:
Twitterflödet för #prataomdet.
Hemsidan för #prataomdet, med längre berättelser och blogglänkar.

Några av alla som har skrivit om #prataomdet:
Hanna Fridén - "Varför blir folk kränkta av de övergrepp vi utsatts för?"
Roleplaying is so Gay - "Jag är inte en TV-film."
Opassande - "Vem har rätten att beklaga sig?"
We Fear Nothing - "Kim. This is a one way street."
Camilla Ström - "En natt som andra."
Mymlan - "#prataomdet"
Mymlan - "Knäpp upp offerkoftan – #prataomdet."
Metro - "Nu vill alla "prata om det" på Twitter."
Egentligt subjekt - "Törs knappt."
Skriet från kärnfamiljen - "Prata om det."
Lovisa Aldrin - "Sex."
Hemliga mammans blogg - "Titta ska du få se någonting spännande #prataomdet."
DN - "Dags att prata om det."
Niklas Hellgren - "Vi som säger nja till våldtäkt."
Niklas Hellgren - "Varför vi måste #prataomdet."
Martin Halldin i Bang - "Därför pratar vi inte om det."
Aftonbladet: "Sex eller övergrepp – nu vill vi #prataomdet."
Anonym - "Jag vill #prataomdet – efter 25 år."
Johannes Axner - "Jag är en schysst kille."
Maria Nyman - "Gudrun pratar om det: Men du ville ju."
Maria Nyman - "Jan pratar om det: I det där läget så vill man ju bara försvinna."
Sara Karlsson - "Att prata om det."
Vi som aldrig sa sexist - "Prata om det."
Ling - "Jag har inte vågat prata om det."
Ami Ottila - "Indie-dj:n jag aldrig slutat tala om."
Voltaire - "Ett nytt modersmål."
Sandra Gustafsson - "Pratar om det."
Anna Toss & Co - "Lyssna på det!"
Aftonbladet - "Blev utsatt för sexövergrepp."
Erik Wiklund -"Ett slags utnyttjande."
Trollhare - "#prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer."
Ivar Arpi - "Jämställdhet, manlighet och feminism (en översikt)."
Anna Svensson: ”När styrkan blir en svaghet."
Johannes Axner - "Jag är en schysst kille."
Ivar Arpi - "Prata om det: Killen som alltid vill."
Kommentar av Kent.

Dags att #prataomdet.

För den som har missat det startades det på twitter härom dagen ett upprop att "berätta det som vi ofta inte pratar om – gråzonerna, erfarenheterna av sex som är mellan det ”fina” accepterade sexet och våldet, övergreppen. Vi behöver ett språk, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser, om respekt, vilja, lust och rädsla." Detta gjordes under twittertaggen #prataomdet och den samlade twitterskörden återfinns här.

Jag har inte twittrat på detta tema. Har inte blivit våldtagen, utsatt för övergrepp eller liknande. Gråzoner däremot har jag, som troligtvis de flesta andra, hamnat i. Gråzoner som kanske inte handlar om våld utan om att man inte respekterar sina egna behov, inte säger ifrån, inte sätter gränser. Pga osäkerhet, rädsla för att såra, en känsla av att man är skyldig att ställa upp, rädd att bli dumpad... ja det finns ett otal variationer på detta. Och för många handlar de också upplevelser man bär med sig inte om våld och formellt olagliga handlingar utan om psykologiska påtryckningar. Den mörka sidan av sex är en komplicerad fråga som handlar om allt från brott till dåliga val. Och den mörka sidan av sex är någon som påverkar oss alla på ett allmänmänskligt och kulturellt plan, skvalpar i våra bakhuvuden i våra möten med andra - inte minst för oss kvinnor. De feta rubrikerna, kyliga statistiska uppställningarna och våra vänners berättelser påverkar oundvikligen synen på den värld vi lever i.

Jag brukar vanligtvis, inte minst på twitter, prata om rätten att säga ja utan att mötas av skuldbeläggande och moralpanik. Nu kommer jag i stället blogga om rätten att säga nej. Men jag hävdar att det är två sidor av samma mynt - det handlar om att se till sin egen integritet, sin egen lust och sina egna behov, samtidigt som man i lika hög utsträckning respekterar andras. Det handlar om rätten att känna sig fri.

Del 1 - Berättelsen
Del 2 - Det andra könet.