Om yttrandefrihet, demokrati, religion och Sverigedemokraterna.

På senare tid har olika aspekter av de demokratiska principerna diskuterats vilt. Det började med islam och heltäckande slöjor. Och för en vecka sedan övergick det hastigt och lustig (eller kanske inte så lustigt) till att handla om Sverigedemokraterna. Förra helgen präglades av upprördhet, sorg, förtvivlan. Och avsky mot SD. På måndag kom motreaktionerna: inlägg om att det krävs dialog i stället för hat, kommentarer om att motståndet bara stärkte deras positioner och ökade deras popularitet.

Som jag ser det finns det tre delar i den här frågan:
- Demokratiska principer.
- Etik.
- Taktik.

Demokratiska principer.
Kort och gott: folk har rätt att vara idioter, men man har också rätt att kritisera folk som är idioter. Man har rätt att leva sitt liv som man vill så länge som man inte skadar andra (och då menar jag exempelvis våld, inte att andra tar illa upp). Staten ska inte diktera människors liv, men inte heller särbehandla.

När det gäller religion är detta en privatsak. Med det menar jag bl a att skolavslutningar ska vara sekulära, krisgrupper ska inte innehålla präster och exempelvis den missbruksbehandling och hjälp till hemlösa som erbjuds som standard ska inte vila på religiös grund. De religiösa alternativen ska vara något man aktivt väljer med utgångspunkt i egen tro, och det offentliga samhället ska kunna erbjuda fullgoda alternativ utan att förlita sig på ideella eller icke-ideella insatser från religiösa organisationer. Konfessionella skolor bör förbjudas. Det är inte en fråga om val- och religionsfrihet eftersom det är barn som tvingas in i en religiös miljö av sina föräldrar. Skolan är till för att lära ut kunskaper, inget annat. Däremot är det rimligt att man ska kunna välja religiösa gymnasium eftersom man då uppnått en ålder då det är lättare att göra egna val.

När det gäller förbud mot heltäckande slöjor är det enligt mig helt befängt att människors frihet ska begränsas av staten för deras eget bästa. Ingen separat religion ska heller särbehandlas. Exempelvis: om man får bygga kyrkor ska man få bygga moskéer. Punkt. Och tyvärr har kraven på inskränkningar och förbud främst på senare tid drabbat islam medan det ofta gullas med kristendomen. Sedan tycker jag också att alla livsåskådningsorganisationer ska behandlas lika - om religiösa samfund ska få bidrag så ska Humanisterna också få det. Och varför får just livsåskådningsorganisationer ett separat bidrag egentligen? Varför inte bara vanligt föreningsbidrag?

Däremot måste man i ett demokratiskt samhälle fritt få kritisera och häckla ideologier och idéer. Och man måste få uttrycka åsikter som andra blir kränkta av. Vikten av detta belyses av de hädelseförbud som instiftats i vissa andra länder, efter uppmuntran av FN. Och även i Sverige finns det röster som höjs för ett sådant förbud. Skrämmande. Det är inte en mänsklig rättighet att inte bli kränkt. Därför hade jag bl a önskat att jubelidioten Åke Green inte hade åtalats, trots att han sågar HBT-personer vid fotknölarna. Det är, som sagt, helt enkelt inte min rättighet att inte bli kränkt.

Detta belyses alldeles utmärkt av denna video från Center For Inquiry:


När det gäller Sverigedemokraterna så är det helt enkelt bara att gilla läget. 5,7% av befolkningen är uppenbarligen idioter och SD har blivit demokratiskt inröstade i riksdagen. Nej, de är inte odemokratiska nog för att "förbjudas" etc. Men det är min rättighet att kalla dem idioter. Jaha, ni blir mobbade av media, politiker och svenskar i stort? Buhu, era stora rasistbebisar. Deal with it. Och, ja, SD är rasistiska. Definition enligt SAOB: "(politisk, social) åskådning som (i enlighet med vissa utrerade rasteorier) kraftigt betonar rasens betydelse för samhället; strävan att hålla den egna rasen fri från främmande raselement." Nuff said.

Men är allt de står för rasism? Har de inga poänger alls? Finns det inga problem med flyktingpolitiken? Så är så klart inte fallet. Men partiet är tillräckligt solkigt för att jag inte skulle vilja ta i det med tång. Dels för deras ras- och kulturresonemang i de offentliga dokumenten och uttalanden, dels för den uppenbara dolda agendan. SD är ett parti som på förhållandevis kort tid har försökt lämna kopplingarna till den mer öppna högerextremismen i Bevara Sverige Svenskt, genom en frenetisk image-upprensning. Uniformer har förbjudits och man börjat köra koll i brottsregistret på kandidaterna. Att tro att det solkiga är utrensat även i de egentliga värderingarna hos medlemmarna är dock enligt mig mycket naivt. Inte minst eftersom undersökningar som Kalibers dolda inspelningar under partimöten och Expos genomgång av SDares dolda högerextremistiska kopplingar visar på att det bruna slaskar kvar i bakgrunden. Och outtalade gemensamma värderingar styr sannolikt lika mycket som offentliga partiprogram i vad man driver för politik.

Etik.
Är det ok att såga Sverigedemokraterna vid fotknölarna? Att dissa de som röstat på dem? Att avfrienda dem på Facebook? Att skriva upprörda inlägg med högt tonläge? En enligt mig inte helt enkel fråga. När folk beter sig illa eller uttrycker dumheter har man rätt att dissa dem. Man behöver inte umgås med idioter. Och om man tycker att SD-engagemang är illa nog har man rätt att vara arg och ta avstånd. För egen del tycker jag att man genom sin röst antingen uttrycker en obehaglig människosyn eller är dum nog för att strunta i om man röstar på ett osmakligt parti. I båda fallen är det för min del tillräckligt för att jag ska bli förbannad. Det är inte bara för de etniska minoriteternas skull som jag upprörs, utan även för egen del. Sannolikt har vi nu fått ett parti i riksdagen som kommer att lyckas med bedriften att utkonkurrera KD i homofobi. Det är talande att SD försöker sno begreppet "Verklighetens folk" från KD - trots allt passar vi inte i någon av partiernas världsbild. Men när KDs värsta homofober består av moraliserande kristen höger, består SDs värsta homofober av folk med smygnazistiska anknytningar. Om ni tror att jag gullar med ett parti som raggar invandrarväljare med homohat och raggar homos med islamrädsla så tror ni fel. Uttrycket att man ska "respektera människor, men inte ideologier" är bara delvis sant enligt mig. Alla har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. Men respekt är något man förtjänar.

Taktik.
Sedan är det ju det här med taktik, en fråga som påminner om skeptikerrörelsens dilemma. Är det verkligen taktiskt att högröstat "ta avstånd", att dumförklara de som röstat på SD, att demonstrera och avfreinda på Facebook? Nej, troligtvis inte. SD lever på sin outsiderstatus, att de "vågar säga sanningen" som inte etablissemanget vill kännas vid. De som röstar verkar ofta vara de som ser sig som förbigångna av samhället, som inte tycker att de har fått sin beskärda del, och anti-SD-kampanjerna har sannolikt bara stärkt deras ställningstagande för det enda partiet som värnar om underdogs. De är ju verklighetens folk, gubevars.

Men vad hjälper i så fall? Det är en bra fråga som jag inte har något enkelt svar på, och internationella exempel ger ingen tydlig riktlinje. Att ta debatten och smula sönder deras argument? Kanske. Men då måste nog debatten ske med människor som också uppfattas som "vanligt folk", på ett språk som inte uppfattas som von oben. Men utan att ta över SDs politik. Sedan behöver inte allt vara fråga om taktik. Om någon visa sig ha värderingar som jag avskyr vill jag kanske inte vara deras BFF för min egen skull.

Och religion? Tja, samma sak där. Finns det något som människor verkligen lyssnar på? Uppenbarligen, eftersom det finns de som har slutat tro. Som jag, till exempel. Men trots att taktik diskuteras livligt gång på gång verkar vi aldrig komma fram till någon slutsats. Att vi är inkapabla att ta reda på vad som faktiskt funkar och inte funkar är ganska förbluffande, med tanke på att vi är en rörelse som är fokuserad på vetenskap. Men jag skulle gissa att vi behöver bli bättre på att erbjuda alternativ som fyller liknande känslomässiga och sociala behov som religionen gör i dag. Sedan är det vissa behov som religionen fyller som jag inte vill att något annat ska fylla över huvud taget, som att lyssna på dogmer om rätt och fel i stället för att ta ansvar för sina egna beslut.

Min sammanfattning är att, visst, "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem." Men också, för att citera Vem i Helvete...? "Du har rätt till din åsikt, men jag skulle dö innan jag slutade uttrycka att jag inte delar den." Amen.

Och nu...?
Nu är SD invalda. Vad gör vi nu? Som jag twittrade på valnatten: "Detta helvetesval kan leda till att goda motkrafter mobiliseras eller till att SDs politik sprids. Det är upp till oss." Detta kan bli en väckarklocka för återstående 94,3% av befolkningen. I stället för att påpeka det negativa i SDs politik behöver vi mobilisera positiva motkrafter. Detta är vår stora utmaning inför framtiden.

För övrigt tycker jag att det är mycket underhållande hur Sverigedemokraterna som är med i klippen omedvetet driver med sig själva mer än vad någon parodi skulle kunna göra:

Problemet med "beprövad erfarenhet."

Lagen begränsar som bekant bl a den verksamhet som legitimerade vårdutövare håller på med. Att vi inte får pyssla med vad som helst säger sig självt, och det ställs krav på att vi använder verksamma metoder. Men lagen säger inte att vi ska använda metoder som har stöd i "vetenskap" utan "vetenskap och beprövad erfarenhet". Det visar sig att detta är en avgörande skillnad som ger en carte blanche för lite av varje, inte minst inom det psykologiska området.

Jag har i dag påbörjat den så kallade "professionskursen" som ingår i specialistutbildningen för psykologer. Vi började med en heldag med juridik, och förbundsjuristen föreläste bland annat om vad som är tillåtet när det gäller metodutövning för legitimerad vårdpersonal. Detta regleras i Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Ett av kraven är att man ska utöva sin verksamhet "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet". När jag frågade juristen vad detta innebär i praktiken framkom att lagväsendet och Socialstyrelsen gör en intressant tolkning av denna formulering. I praktiken, åtminstone inom det psykologiska området, innebär detta att man använder sig av de metoder som en majoritet av utövarna inom området tycker är bra. Nån som ser ett problem med det? Med andra ord skulle regndans vara en acceptabel behandling vi psykos, depression eller för självmordsnära patienter om stora delar av psykologkåren tyckte att det var ok. Och i själva verket behöver vi inte ens välja hittepåexempel.

Det finns bitvis en uppfattning inom skeptikerkåren att psykodynamisk terapi (ursprungligen baserad på Freuds teorier) är fullständigt kvacksalveri utan vetenskapligt stöd. Även om vi bortser från att folk brukar må bra bara av att prata med folk i största allmänhet så finns det bland annat visst stöd för psykodynamisk terapi vid depression även i Socialstyrelsens mycket KBT-centrerade riktlinjer för ångest- och depressionsbehandling. Däremot saknas helt belägg vid exempelvis tvångssyndrom och många andra tillstånd, och trots detta behandlas bl a tvångssyndrom med just psykodynamisk terapi på vissa mottagningar. Dessutom finns behandlingar som visat sig vara rentutav skadliga som fortfarande används, t ex debriefing efter en traumatisk händelse.

Det visade sig att användningen av ovetenskapliga metoder vid psykologisk behandling, enligt juristen, aldrig har prövats. Jag upprepar: aldrig prövats. Som jag tidigare har konstaterat innebär sådant som inte stämmer med lagtexten på intet sätt att utövarna stoppas eller utsätts för påföljder. Och ni pratar vi dessutom bara om legitimerade behandlare och personal som jobbar på vårdinrättningar. Som jag också har skrivit om får man behandla precis vilka psykiatriska tillstånd som helst utan någon som helst utbildning, så länge som man inte använder sig av en skyddad yrkestitel eller behandlar barn under åtta år.

Men sedan är ju också frågan vilken skillnad det skulle göra om sådant faktiskt anmäldes. Juristen berättade om en läkare som fått upprepade varningar för att han behandlade cancer med någon form av salt. Patienter hade också avlidit efter att ha slutat med verksamma behandlingar. Han blev av med legitimationen. Efter flera år...

Ännu en gång konstaterar vi att kvacksalvare får hållas och vi kan också fastslå att "beprövad erfarenhet" innebär att en yrkeskår kan komma överens om att nästan vilket trams som helst är en gångbar behandling.

Facepalm.

Veckans citat #29

"De alternativa utövarna har starka lobbyingorganisationer och mycket pengar. Man kan jämföra med läkemedelsindustrin."

Psykologförbundets jurist, angående nätverket Hela barns namninsamling för att även barn under åtta år ska kunna behandlas med metoder utan vetenskapligt stöd. Ett faktum som många inte förstår - istället uppfattas alternativmedicinare vanligtvis som maktlösa och fattiga underdogs.

Epic cancerkvacksalverifail, once more.

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur min anmälan mot en utövare inom traditionell kinesisk medicin, som dessutom felaktigt kallade sig läkare, lades ner av åklagaren. Denne kunde inte heller ge någon rimlig förklaring för varför. Även min andra anmälan lades hastigt ner och jag ville därför ta reda på varför. Det visade sig att bedömningar inom polis- och rättsväsendet inte bara förefaller vara ganska godtyckliga utom dessutom smittsamma.

Fallet rörde denna gång en kinesolog som på en föreläsning jag deltog i på Harmoni-expo hävdade att han behandlade cancer och AIDS med magneter, vilket är direkt olagligt enligt lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Man förbjuds här att:

"Behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes,
epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap
eller förlossning"

Mer om detta föreläsningsbesök kan ni läsa i mitt inlägg om mässbesöket här. En tid senare tog jag reda på vad som hade hänt med anmälan och fick då veta att den hade lagts ner eftersom "ord stod mot ord" utan annan bevisning. Jag valde därför att spela in ett Skypesamtal där jag hävdade att jag hade cancer. Han sa då att han skulle kunna behandla mig för detta, samt nämnde en annan kvinna han hade behandlat för cancer i Sverige. Rätt självskrivet att detta är tillräcklig bevisning, skulle man kunna tro. Men, ännu en gång - not so much. När jag åter kontaktade polisen framkom det att man hade bedömt att det inte tillkommit några bevis som var tillräckliga för att fallet åter skulle tas upp.

För att få klarhet i varför denna bedömning gjorts kontaktade jag förundersökningsledaren. Det visade sig att hennes beslut baserades på att hon i databasen hade sett att jag hade gjort en liknade anmälan (dvs mot TCM-"läkaren") och att åklagaren hade lagt ner detta fall. Därför drog hon slutsatsen att även detta fall skulle gå samma öde till mötes om det skickades till åklagare.

Gensvaren på personer som på band erkänner lagbrott där svårt sjuka människor luras att använda placebo blev alltså en vag formulering om "omständigheter" respektive "what he said". Jag kommer att överklaga besluten, men uppenbarligen är detta ingen prioriterad fråga.

Epic fail, centrumpolisen.

Här kan ni lyssna på delar av telefonsamtalet: