Det är ett väl fastslaget faktum att homo- och bisexuella samt transpersoner mår sämre än genomsnittet. Enligt Folkhälsoinstitutets utredning från 2005 var psykisk ohälsa dubbelt så vanligt bland homo- och bisexuella som i övriga befolkningen och det var dubbelt så vanligt att de hade försökt ta sitt liv. Även transpersoner, speciellt i de yngre åldrarna, uppgav ett sämre psykiskt välbefinnande än exempelvis homosexuella personer och 21% hade gjort ett självmordsförsök. Dessutom är det fler i HBT-gruppen som röker, använder cannabis och har alkoholproblem. Utsatthet för kränkande behandling eller bemötande, hot, våld, otrygghet, avsaknad av emotionellt stöd, brist på tillit till andra människor är också betydligt vanligare bland homo- och/eller bisexuella än i den övriga befolkningen, samt utsatthet för diskriminering, våld och trakasserier på grund av sexuell läggning eller könsidentitet/könsuttryck. De som är osäkra på sin sexuella läggning mår i genomsnitt sämre än övriga HBT-personer. Var femte, 19 procent, av 16–25-åringarna i gruppen homosexuella och bisexuella har utsatts för fysiskt våld av en förälder, partner eller annan närstående vuxen. Det är en dubbelt så stor andel som bland unga heterosexuella. Många unga homosexuella, bisexuella och transpersoner har lågt förtroende för polisen, skolan, sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen på grund av att de känner sig diskriminerade i mötet med personalen.
Ungdomsstyrelsen har fått som uppdrag att undersöka hur unga HBT-personers hälsa kan förbättras och presenterade sin rapport
"Hon, Hen, Han" i dagarna. I den forskning de refererar till koppas ökad risk för psykisk ohälsa, inte oväntat, till bland annat diskriminering och att bli avvisad av föräldrar. De skriver även att:
"För den enskilde individen är det viktigt att utveckla en positiv identitet som homo- eller bisexuell och att utveckla en förmåga att visa den för andra förtrogna. Självacceptans, stöd från närstående och från den strukturella närmiljön underlättar denna process (Morrow & Messinger, 2006)."
I Folkhälsoinstitutets rapport lyfts också fram forskning som pekar på att bristfällig öppenhet om sin sexuella läggning kan vara förknippat med högre grad av ohälsa. Den höga alkohol- och drogkonsumtionen är troligtvis en bidragande faktor och det är ett problem att alkohol är så central i det sociala sammanhangen där HBT-personer möts.
Folkhälsoinstitutet gör i sin rapport en viktig poängtering:
"Identitetsutvecklingen påbörjas under barndomen. Det är en livslång process med många övergångar, där tonårstiden utgör en viktig period (Adamson, 1999; Browning, 2008; Erikson, 1968). Grupptrycket att ”passa in” i givna sociala mönster är stort och unga homo- och bisexuella upplever ofta påfrestningar att finna sin identitet i en omvärld som präglas av heteronormen."
Samt sammanfattar att:
"Normsystemet i samhället med heterosexualitet som det normgivande kan utgöra en grund för diskriminering av hbt-personer. Forskningsstudier tyder på att ett heteronormativt samhälle stigmatiserar avvikare och bidrar till olika former av homofobi, hatbrott, verbal och fysisk diskriminering (öppen och dold) samt trakasserier, vilka sammantaget har konstaterats utgöra psykosociala stressfaktorer för hbt-personer (4, 5)."
Att prata om normer och strukturer är något som lätt uppfattas som överdrifter av rabiata akademiker, men verkligheten är att normerna har mycket konkreta, och ibland allvarliga, konsekvenser. Det finns en orsak att vi inte ser en kraftigt förhöjd psykisk ohälsa för exempelvis brunögda - vi har inte normer som säger att det är det
normala, inte bara det
mest vanliga, att vara blåögd. Diskriminering, bristfälligt socialt stöd, rädsla för att vara öppen om sin sexuella läggning samt negativa och avvisande attityder kommer inte från intet utan baseras, av naturliga orsaker, på attityder - och är, som tidigare nämnts, riskfaktorer för psykisk ohälsa hos HBT-personer.
Ungdomsstyrelsen förslag för att förbättra situationen är:
"• Skolan måste ta fram rutiner för arbetet mot kränkande behandling, trakasserier, hot och våld och se till att de följs. De bör ta till vara elevernas kunskap och erfarenheter i arbetet. De program som används i det förebyggande arbetet bör analyseras ur normkritiska perspektiv.
• Sex- och samlevnadsundervisningens kvalitet bör höjas.
• Personal som arbetar med unga, främst inom skolan, det förebyggande och främjande arbetet och vården, behöver utbildas om hur de kan arbeta för att förebygga psykisk ohälsa bland unga homosexuella, bisexuella och transpersoner och motarbeta stereotypa könsroller och diskriminering.
• Statliga och kommunala insatser kring information och kunskap som riktas till unga måste kvalitetssäkras utifrån diskrimineringslagstiftningen och kompletteras med barns och ungas erfarenheter.
• Kommuner bör säkerställa att de mötesplatser som finns för unga lokalt även vänder sig till unga homosexuella, bisexuella och transpersoner men också att de har tillgång till egna mötesplatser.
• Behovet av regionala och lokala mötesplatser för unga homosexuella, bisexuella och transpersoner bör kartläggas liksom vilka metoder som finns och fungerar för att främja en bättre hälsa. Även möjligheten till mer långsiktig finansiering av verksamheterna bör ses över."
Just den sista av dessa punkter har kommit i fokus i och med att HBT-fritidsgården
Egalia i Stockholm har
hotats med nedläggning och nu fått dra ner på sin verksamhet något på grund av otillräckliga bidrag. Jag har tidigare varit med i en HBT-grupp på en mindre ort och har erfarenheten att det är (eller i alla fall var) svårt att få mer än symboliska summor i stöd för HBT-verksamheter. En återkommande frustration var att de pengar som gick att få huvudsakligen var i form av stöd till HIV-preventivt arbete, något som även nämns i den länkade QX-artikeln ovan.
Jag tror att det är viktigt att betona skolans roll, men där glöms de lägre årskurserna och förskolan ofta bort, trots att många berättar att de redan i mycket låg ålder upptäckte sin sexuella läggning eller sin könsidentitet, även om de inte kunde sätta ord på det då. Däremot behövs det ju inga etiketter för att uppleva utanförskap, och både heteronormen och könsroller är ju ofta mycket utpräglade i dessa sammanhang - prinsen får prinsessan, herr kanin är ihop med fru kanin och beteenden som går emot könsrollerna och det icke-könsstereotypa möts inte alltid särskilt positivt av personalen. Däremot brukar ju förslag på att motverka heteronormen och könsrollstänk i skol- och förskolepersonals bemötande av barn mötas med rabiat motstånd. Bland annat gjorde en reklamkampanj inför Pride -03 att flera Kristdemokrater gick i taket. Den bestod av bilder på barn (av nu vuxna personer) med texter som
"Vem stängde hans garderobsdörr? Dagiset, fotbollslaget eller kompisarna? Familjen eller släktens förväntningar? Sagorna, biofilmerna eller leksakerna i leksaksaffären?” Detta väckte
gensvar som detta:
"- Jag tycker att det är hemskt att tillskriva små barn en sexuell identitet. Allt är sexualiserat i dag, men barn måste få vara barn, säger Rosita Runegrund, riksdagsledamot för kd. Hon är engagerad i Ecpat som arbetar mot barnpornografi och anser att annonskampanjen kan upplevas som ett stöd för pedofili. - Pedofiler brukar ju ursäkta sig med att barn är sexuella varelser. Det måste finnas andra sätt för Stockholm Pride att nå ut med sitt budskap."
Önskemålet om att barn inte ska uppleva att de är avvikande och tvingas in i en norm handlar det alltså plötsligt om
pedofili! Och som vanligt är den underliggande poängen homosexualitet=sex, heterosexualitet=kärlek. Åsa Petersen skrev en
utmärkt krönika om detta:
"Så gott som alla homo- och bisexuella jag känner vittnar om barndomens känsla av osynlighet. Pojkar skulle leka med bilar och vara kära i flickor, flickor skulle låtsas att de var prinsessor och bli kära i pojkar. Pojkflickor och flickpojkar möttes i bästa fall med överseende, i värsta fall med förakt. Den första gången samhället erkände att bögar och lesbiska fanns var på skolans biologilektioner – då homo- och bisexualitet beskrevs som något avvikande som gudskelov skulle gå över. Det är knappast gayrörelsen som sexualiserar barn. Utan den heteronormativa vuxenvärld som mycket tidigt gör klart för sina söner och döttrar att det är HETEROSEXUALITET som gäller. Kristdemokraterna är med sina ständiga moralpredikningar inte helt oskyldiga i sammanhanget."
På samma sätt uppfattar folk det som
könsexperiment (won't somebody think of the children!) när man jobbar strukturerat med att undvika att tvinga in barn i könsroller, medan de ständiga, vanligtvis omedvetna, skillnaderna i bemötande mot flickor och pojkar, som fastslagits i studie efter studie, alltså
inte är att påverka barnen?
Det kommer alltid, på ett eller annat sätt, att behövas normer i ett samhälle. Men rimligt är väl ändå att de normer som skadar i stället för att stärka bör motverkas. För min del tycker jag att konservativa HBT-kritiska debattörer ofta har ett helt befängt sätt att debattera i och med att de lyfter fram just ohälsotalen som ett bevis på att homo- och bisexualitet inte är bra. Det tragiska är ju däremot att de i och med sitt hårdnackade motstånd bidrar till just de faktorer som gör att många HBT-personer mår dåligt, särskilt med tanke på att
sexuell läggning inte är något man fritt kan ändra på.
Normer handlar inte om fina ord i queerfeministisk litteratur utan om verkliga människor med verkliga liv.
Med eller utan köksbord. Med tanke på de höga ohälsotalen och den förhöjda andelen självmordsförsök är den tragiska sanningen att normen inte bara skaver, begränsar, försvårar och minskar människors livskvalitet - utan ibland även dödar.
Referenser:Folkhälsoinstitutet:
"Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsosituation." (2005)
Ungdomsstyrelsen:
"Hon, Hen, Han." (2010)
Artiklar:Åsa Petersen i Aftonbladet:
"Det går inte över."DN:
"Självmordstankar del av HBT-vardagen."Expressen:
"Sämre hälsa bland unga HBT-personer."
Charles Bonnet Syndrome är ett tillstånd som uppkommer hos psykiskt friska personer med synnedsättning och innebär visuella hallucinationer som exempelvis kan innebära att saker upplevs som mindre eller större än vad de verkar eller att man ser förvrängda ansikten. Hallucinationerna upplevs som skarpa i jämförelse med övriga omgivningen, som präglas av synnedsättningen, samma tema upprepas oftast gång på gång, och de drabbade har vanligtvis insikt i att det de ser inte är verklighet. Syndromet tros vara kopplat till skador i nervtrådarna i de visuella associationsområdena i hjärnan och leder till en typ av fantombilder. Det är ofta äldre personer som drabbas. Även om hallucinationerna i sig ofta inte är skrämmande så känner många en rädsla för att bli galna, och information om att tillståndet inte är en psykisk sjukdom ofta underlättar. Det finns ingen behandling men CBS försvinner ofta av sig själv. Det var en naturforskare vid namn Charles Bonnet (duh!) som myntade begreppet efter att ha observerat märkliga hallucinationer hos en nära släkting:
