#prataomdet del 2 - Det andra könet.

Våldtäkt och andra former av övergrepp och sexuella gränsfall är vanligt. Det är ett statistiskt faktum som har belysts i mycket mänsklig form i och med #prataomdet-debatten. Kvinnor är de som råkar värst ut. Så är det. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att man ofta lyfter behovet av riskmedvetenhet och vaksamhet. Att man är försiktig och tar hand om sig. Men problemet är att riskmedvetenhet ofta inte är utan konsekvenser.

För det första medför Berättelsen om den farliga mannen och den utsatta kvinnan en grav förenkling av de faktiska riskförhållandena. I skuggan av när kvinnors risker uppmärksammas faller oftast männens utsatthet i glömska. Då vi går med nycklarna i handen på belysta gångvägar och gärna tar taxi hem ignoreras det faktum att även om män sällan blir våldtagna så blir de t ex betydligt oftare än kvinnor misshandlade på offentliga platser. Jag blir ofta lite förvånad över att män verkar sakna Berättelsen om Faran när de rör sig fulla på stan mitt i natten. En berättelse som verkar följa de flesta kvinnor i hälarna på gator och torg som en enveten schnauzer. Eller så kanske de håller tyst för manlighetens skull?

Om det bara vore överfallsvåldtäkten som vore den stora faran så kanske det vore en konstruktiv strategi att huvudsakligen lägga fokus på att undvika farliga platser och situationer, men som tidigare diskuterats så är det oftast inte så som är fallet. Våldtäkter sker framför allt av någon vi känner. Och gränsfallssituationerna, de lagliga incidenterna som vi likafullt mår dåligt av, går inte heller att undvika med mindre än celibat och smärre eremitliv. Om det är något som #prataomdet har belyst på ett föredömligt sätt så är det att de obehagliga sexuella upplevelserna alltför ofta handlar om att inte våga/orka säga ifrån av olika orsaker. Av psykologiska påtryckningar från den andre/-a och/eller egna blockeringar, rädslor, skamkänslor, respekt, medömkan och alla de där andra känslorna som ibland får oss att bortse från rösten i bakhuvudet som säger oss att vi inte gillar det som pågår. Berättelsen om den utsatta kvinnan har också en annan baksida. Bilden som målas upp skapar alltför ofta otrygghet, rädsla och en känsla av hjälplöshet. Känslor som inte direkt främjar den styrka och inre trygghet som krävs för adekvat gränssättning.

Dessutom handlar Berättelsen om den utsatta kvinnan alltför ofta inte bara om risken för fysiska övergrepp. Det finns en ofta återkommande syn, inte minst när det gäller ungdomar, på den kvinnliga sexualiteten som en skör liten blomma som måste hanteras varsamt, samt en syn på att kvinnor vill ha relationer medan vi blir utnyttjade av män som vill knulla. För killar tänker bara på en sak, serru (vilket inte kvinnor gör, uppenbarligen). Man tänker sig att vi mår dåligt av att ha sex för tidigt eller för lättvindigt eller med män vi inte känner. När kvinnor fläker ut sig på internet i tveksamma partybilder gör vi oss själva illa. Men när män har sin snopp som ikon på diverse sajter och skickar felstavade frågor till kvinnor om vi vill suga deras kuk verkar ingen, INGEN se det som att de gör sig själva illa. Åter igen är det då vi som skadas i folks ögon av detta blottande. Och hur många gånger har vi inte sett rubriker som dessa: "Tjejerna hetsas till grova sprit- och sexlekar." Kvinnor har alltså inget eget val i detta, utan att supa och slampa sig är något de HETSAS till. Av män, vars beteende inte problematiseras i större utsträckning i dessa texter. Lika intressant är att det alltid är unga kvinnor som lyfts fram när man pratar om prostitution, trots att de unga männen som faktiskt dominerar enligt statistiken. Och varför är det alltid synd om kvinnorna i porrbranschen, men inte männen? Jag säger inte därmed att exempelvis prostitution är bra - men frågan är varför enbart kvinnorna lyfts fram som offer?

I förmaningarna vi möter ligger alltför ofta ett fult moraliserande inbyggt: Att ta hand om sig är att vara restriktiv med att säga ja. För säger man ja för ofta och i fel situationer gör man sig som kvinna, enligt ofta återkommande retorik, sårbar för kränkningar och uppvisar tecken på inre psykologiska sår. Tyvärr möter man ofta denna typ av moraliserande kring kvinnors sexualitet från vissa falanger av (påstådda) feminister. Kvinnor bör skyddas från sina egna handlingar, från sina egna val. Medan män har egen agens så förleds kvinnorna och utnyttjas. Själv har jag inget till övers för denna typ av påstådda feminism eftersom omsorgen har en moraliserande och normativ baksida där kvinnors sexuella beteende problematiseras. Och när man på detta sätt könsselektivt stigmatiserar beteenden så skapar man också skuld och skam som bidrar till att de kvinnor man försöker skydda (från sig själva) sannolikt mår sämre på grund av den björntjänstartade omtanken.

I ett mycket talande inlägg av Johannes Axner skriver han om hur han har insett att han innerst inne ser på sex som något man får. För att man är snäll. För att man spelar spelet. Och om det är något som jag tycker är genomgående i Berättelsen om Kvinnan som är det att sex är något som kvinnor ger bort. Som någon slags värdefull gåva som man inte bör sprida runt hur som helst. Något som männen i den heterosexuella Berättelsen ofta får utan att själv "bli av med" något.

Men vad har detta att göra med #prataomdet? Jo, den gemensamma nämnaren för både rätten att säga ja utan moraliserande pekfinger och rätten att säga nej och stå upp för sina gränser i den ofta rätt komplicerade djungel som sexualitet innebär är vikten av att lära känna sina egna behov, sin egen lust och sina egna gränser, samt att respektera andras behov, lust och gränser. Att känna sig trygg nog att säga ifrån och att ta för sig. Att inte hindras av varken normer eller sociala påtryckningar.

Och att #prataomdet.

Tidigare inlägg:
Intro.
#prataomdet del 1 - Berättelsen.