Men allt man behöver är ju empati, eller? Om psykologiskt kvacksalveri.

Det finns bland många en uppfattning om att psykologisk behandling helt enkelt handlar om vanlig hederlig empati. Har man empati så löser sig resten. Till en viss del är det ju så klart sant. Den största verksamma faktorn i psykoterapi är relationen och den terapeutiska alliansen. Men räcker det? Not so much. Som med alla effektiva behandlingar finns det biverkningar och om man använder en olämplig metod kan det gå riktigt snett. Ett exempel på detta är debriefing och ett flertal andra behandlingar som i själva verket kan förvärra symtom, något som bl a redovisas i en artikel av Scott Lillienfield m fl. Om man inte har tillräcklig kompetens kan det också gå riktigt illa. Detta illustreras av ett fall, som lyftes av Uppdrag granskning, där personer på boenden för utvecklingsstörda, av lågutbildad personal utan adekvat handledning, utsattes för kränkande metoder som påstods vara "KBT". Detta till trots hävdar man i den nyutkomna behörighetsutredningen, som bl a tittar på hur de lagliga gränserna för alternativmedicin ska se ut, att det inte finns några kända problem med att vem som helst får behandla vilka psykiatriska tillstånd som helst.

I en kommande intervju i Skeptikerpodden intervjuar jag journalisten Anette Nyman, som har skrivit boken Terapeuten om sina mångåriga erfarenheter av kursgården Mullingstorp. Här utövade de något som kallade "kroppspsykoterapi", och konceptet gick ut att med hjälp av kroppsfokuserade övningar komma i kontakt med djupt liggande känslor och nå en slags katharsis. Och det här var inte heller tänkt att vara en långsam process, utan på de kortare kurser som hölls skulle man hinna med att komma i kontakt med sitt inre. Försvar skulle krossas snabbt och effektivt! Känslomässigt intensiva övningar användes, däribland rebirthing och "fascistövningen" där man attackerade varandra med hatiska kommentarer för att konfronteras sin inre fascist. Det hände att man kräktes, slet av varandra kläderna eller att det uppstod blodsutgjutelse. Det senare gjorde för övrigt att de förvägrade en HIV-positiv man deltagande i en kurs, något som sedan ledde till att de blev fällda för diskriminering. Ofta kom deltagarna i kontakt med sidor av sig själva som de inte (velat) veta av och sanna eller potentiellt framprovocerade konfrontationer med minnen av t ex övergrepp dök upp då och då. Denna typ av verksamhet står ju så klart inte under Socialstyrelsens kontroll och det finns ingenstans att vända sig om man råkar illa ut. Ingenstans.

Om man är en stabil person är detta kanske inget större problem utan kan säkerligen vara en häftig upplevelse. Men om man inte är det? Anette berättar att många tidigare Mullingstorpkunder har kontaktat henne efteråt och hade svårt att veta vad de skulle göra av alla känslor. Det hände också att hon tvingades ta klienter till psyket, något som gjorde att hon kände sig tvungen att ta upp med de ansvariga på Mullingstorp att de saknade tillräcklig kompetens för det de höll på dem. Med den konsekvensen att hon blev snabbt och brutalt avskedad.

Att rycka undan någons försvar och dessutom sakna kompetens för att veta vad man ska göra av den situation som uppstår för klienten innebär så klart en oerhörd risk, men gör också människor mycket sårbara och öppna för påverkan. Detta kombinerades på Mullingstorp också med att man inte fick sova eller äta särskilt mycket, kända metoder för att rubba människors psykologiska immunförsvar. Kritik mot ledaren var inte heller populärt. Allt detta sammantaget innebär att den kritiska förmågan hämmas på ett sätt som liknar vad som händer i sekter. Floran av behandlingar är enorm och människor som är i ett utsatt läge får sina psyken grävda i av personer som ibland helt saknar kompetens. De människor som mår psykiskt dåligt förtjänar bättre än att drabbas av inkompetens eller sekteristisk manipulation, som ofta erbjuds för saftiga summor!

Tyvärr är dessa behandlingar ofta mer eller mindre new age-inriktade approacher där psykologi och andlighet glider ihop. Om man själv väljer att fördjupa sig i andliga frågor är det en sak, men jag tror att vi som jobbar inom vården måste ta ansvar för att de alternativ vi promotar är ideologiskt och religiöst neutrala och faktiskt en fråga om psykologi, inget annat. Dessa skrupler saknar dock många av behandlarna utanför gängse psykologisk vård och tyvärr har mindfulness, som är en approach som baseras på österländsk filosofi men som ingår i många evidensbaserade behandlingar, öppnat många dörrar mellan det psykologiska och det mystifika. I forum som Harmoni-expo träffar man ofta på företag som erbjuder aurahealing, tidigare liv-terapi och... mindfulness. Att det är något som används inom sjukvården innebär sekundärt olyckligtvis en legitimering av dessa verksamheter och en utsuddning av gränsen mellan psykologi och andlighet. Dessutom återfinns uttalat religiösa inslag i olika former av "vanlig" vård, inte minst missbruksvård, och religiösa påverkan ingår bitvis öppet i behandlingsapproacher, något som jag har skrivit om här och här.

Vård ska utövas av människor som har en utbildning och en yrkeskompetens som står under offentlighetens kontroll, med metoder som både är effektiva och icke-skadliga. Och gängse psykologiska behandlingar ska hållas fria från sekteristiska inslag och andlighet/religion. Det låter väl inte så dumt, eller hur? Men då behöver vi regleringar av vem som får behandla psykiatriska tillstånd och hur detta får gå till. De ansvariga för behöringsutredningen borde läsa Anette Nymans bok och fundera över om det verkligen är rimligt att man får utsätta sköra människor för icke granskade eller dokumenterat destruktiva metoder, och/eller andlig/religiös påverkan.

Här hittar ni en granskning av den Mullingstorpsliknande kursgården Baravara.
Tidigare blogginlägg om behörighetsutredningen. (Ladda ner utredningen här)
Tidigare blogginlägg om religiös missbruksbehandling.
Tidigare blogginlägg om Arken.
Tidigare blogginlägg om patientsäkerhet och psykoterapi.
Här har jag skrivit om skadliga psykologiska behandlingar.