Goda intentioner? Del 4 - ...men religionen strikes back.

Det psykologiska motståndet mot homo- och bisexualitet var däremot inte utdött utan kom att ta en ny vändning under -80-talet. I USA såg man nu en utveckling mot en ökad religiös fundamentalism och de framgångar som HBT-rörelsen hade rönt under de senaste årtiondena väckte ett nytt motstånd hos konservativa grupper. Här såg man nu ett nytt uppsving av den ”moraliska” konceptualiseringen av homo- och bisexualitet där detta inte bara för en fråga för vårdpersonal utan också för de religiösa professionerna. Trots att psykologin och psykiatrin inom mainstreamområdet nu såg homo- och bisexualitet som något normalt så växte parallellt mer extrema grupperingar fram som såg detta som en behandlingsbar sjukdom. Den största är National Association for Research and Treatment of Homosexuality (NARTH). Man kallar dessa behandlingar “reparativ terapi” och hävdar att behandlingarna syftar till att “läka” den psykologiska skada som man anser är orsaken till homo- och bisexualitet. Dessa är vanligtvis till stor del uttalat religiösa eller starkt religiöst influerade och utgår från uppfattningen att homo- och bisexualitet är en synd. Ofta drivs också patienterna av egna religiösa konflikter eller ett religiöst tryck från omgivningen när de går in i denna typ av behandlingsprogram. Exodus är en religiös organisation, huvudsakligen verksam i USA, som organiserar personer som försöker bli av med sin homo- och bisexualitet och som driver opinionsbildning erbjuder terapi i detta syfte. Det har också i allt större utsträckning börjat rikta sig till föräldrar och ungdomar i sin opinionsbildning i syfte att ”förebygga” framtida homo- och bisexualitet.

Behandlingen är en splittrad samling tekniker, men de huvudsakliga influenserna är en kombination av olika religiösa aspekter och de klassiska homo- och bikritiska psykodynamiska teorierna, med ”inympning” av de beteendeterapeutiska metoder som nämnts ovan. I en omfattande rapport om reparativa terapier som publicerades av American Psychological Association slås fast att dessa tekniker saknar vetenskapligt stöd och att det finns små möjligheter att genomföra reell förändring av den sexuella läggningen genom terapi. I den reparativa terapin sätter man ofta likhetstecken mellan homo-/bisexualitet och destruktivt leverne i form av ohälsosam promiskuitet, droganvändning, HIV och andra tragedier. Man använder sig här bl a av uppgifter från den konservativt kristna forskaren och psykologen Paul Cameron, vars forskning ratas i vanliga vetenskapliga tidskrifter på grund av hans ovetenskapliga metoder. Hans studier kommer oftast till slutsatsen att homo- och bisexuella lever ett fruktansvärt liv och har bland annat hävdat att homosexuella lever 20 år kortare än andra, har uppemot 1000 sexpartners om året och är dåliga föräldrar, bl a på grund av en mycket hög förekomst av pedofili. Dock har hans forskning visat sig vara helt utan vetenskapligt stöd. En annan tendens i denna terapi är att man lägger mycket fokus på könsroller och att patienterna ska lära sig att bete sig som ”vanliga” män och kvinnor. Man hävdar också ofta att det är fråga om val, inte om sexuell läggning. Bland de ”reparativa” terapeuter som inte har en uttalad religiös agenda dominerar psykodynamikerna stort.

I Sverige finns det sannolikt inga terapeuter eller verksamheter som öppet utövar denna typ av behandling, dock finns det enstaka behandlare som använder sig av liknande tekniker eller har en sådan syn på sexuell läggning. Bland annat har läkaren Karin Nilsson översatt ett par böcker av Leanne Payne, en frontfigur inom den reparativa terapin. Undertecknad har också varit i en mailkonversation med en psykolog och psykoterapeut efter att denna uttalade sig kritiskt i media om samkönade äktenskap i ett barnperspektiv. Hon tog då upp ett patientfall där hon hävdade att hon lyckades göra en homosexuell kvinna heterosexuell och skrev även bl a följande (felstavningarna är mailskrivarens egna):

”Mitt huvudargument är att om man anser att homosexualitet är likställt med
heterosexualitet så kan man ingripa i de ungas utveckling på ett sätt som inte
leder till vidareutveckling i heterosexualitens riktning om
förutsättningar för det finns.”

samt:

”Som svar på dina frågaor vill jag allmänmt säga att jag tror att om vi
likställer homosexuealitet med heterosexualitet så föreligger risk för att många
i en ungdomsförälskelse inte kämpar vidare med den långa och svåra utveckling
som vårt sexualiv behöver genomgå för att våga vilja bli självständiga och möta
en annan annorlunda än oss själva och vidare våga se oss själva gå vidare som de
bra eller dåliga på olika sätt som vi är som människor.”

Och

...”Det jag ville få fram var, som jag ovan redan beskrivit, att man inte bör se
det samkönade valet som en naturlig ordning, utan som ett val som av olika skäl
tvingar vissa av oss att behöva göra. Tex att testosteron tillförseln till
pojkfostret kraftigt minskat på grund av att enär modern varit deprimerad
under sin andra trimestern i graviditeten, vilket i sin tur medför i den
gravaste formen att det föds barn med helt kvinnlig utrustning men med
XYkromosomer och i den mildaste formen pojkar med många kvinnliga drag -
kvinnlig hjärna och /eller mer kvinnlig sexuell framtoning. Man får alltid
väga ont mot gott. Visst blir det svårare för barn med att man inte anser det
”normalt” att leva med två pappor eller två mammor, men å andra sidan misstänker jag att om man inte intar den hållningen så drabbas långt fler av att inte gå vidre i en gynnsam sexuell utveckling. Dettaär min farhåga, någon forskning finns ännu inte på området av mer kvalificerat slag, men jag har sett i min
praktik hur välgörande det har varit för många att lösa konflikter och känna att
de kommer vidare i en riktning som givit dem mycket mer att livskvalitet.” (personlig kommunikation 071126)

Även om det i Sverige inte finns någon terapiorganisation för utövare av reparativ terapi som finns det en religiös ideell förening som heter Medvandrarna, där personer som känner sig missnöjd med sin homo- eller bisexualitet träffas för att försöka motverka dessa begär.

Flertalet studier visar på att reparativ terapi kan ha en potentiellt skadlig effekt och APA nämner biverkningar som depression, ångest och suicidtankar, samt minskad förmåga till sexuell upphetsning. Ofta skylls misslyckanden på patienten, vilket medför en risk för skuldbeläggande, hopplöshetskänslor, skamkänslor och dålig självkänsla. APA lyfter i sin rapport fram att just ”minority stress”, en känsla av utsatthet i samhället, som en möjlig motiverande faktor till att man i dag söker sig till behandlingar som syftar till att förändra den sexuella läggningen, och påtalar att religion ofta är en starkt bidragande faktor. De sammanfattar också att:

”Studies indicate that experiences of felt stigma— such as self-stigma, shame,
isolation and rejection from relationships and valued communities, lack of
emotional support and accurate information, and conflicts between multiple
identities and between values and attractions—played a role in creating distress
in individuals. Many religious individuals’ desired to live their lives in a
manner consistent with their values (telic congruence); however, telic
congruence based on stigma and shame is unlikely to result in psychological
well-being.”

Peterson Toscano är en amerikansk artist som, efter att ha genomgått omfattande försök att
göra honom heterosexuell, har blivit en aktiv kämpe mot den reparativa terapin. Han berättar om sina erfarenheter så här:

”It constantly undermined my sense of self. It reinforced the idea thatthere was something fundamentally wrong with me that was abnormal, that was
out of the normal of nature. And it was spiritually wrong, but it was
naturally wrong, and they cited various studies that seemed to suggest that the
gay people were living horrible lives. … By 16 years into this treatment, I
guess that I was in my early 30s then, genuine questions arouse, and they arouse
because I saw the devastating effects it was having on me – the depression, the
confusion, the suicidal tendencies. and I realized that it wasn’t working out
and it was making my life unmanageable, and that I needed to look at some other
ways of addressing these situations.”

Men de patologiserande psykologiska förklaringsmodellerna har också ha haft en mer övergripande samhällelig effekt. Här har det funnits en dubbel påverkanseffekt där samhällets attityder påverkat psykologer och annan vårdpersonal, men där också den psykologiska synen i sin tur påverkat samhället. Synen på homo- och bisexuella bland geneme man har under långa perioder i historien präglats av den psykologiska och psykiatriska bilden av dessa individer som sjuka och mentalt störda. Detta hade en positiv bieffekt i att det bidrog till avkriminaliseringen eftersom det var onödigt att straffa de sjuka. Dock bidrog det också till utanförskapet, stigmatiseringen och uppfattningen att de inte var ”normala”. Att vara en stigmatiserad minoritet har också, inte helt oväntat, visat sig ha negativa hälsoeffekter. Pseudovetenskapliga teorier kring varför människor blir homo- och bisexuella har används för att försöka motverka ökade rättigheter för denna grupp. Ett exempel på detta är kampanjer där Exodus har använt argumentering kring att den icke-heterosexuella läggningen inte är medfödd utan ett val, och att homo- och bisexuella därför inte bör få ökade rättigheter i samhället. Detta med utgångspunkt i påstådda bevis som baseras på reparativ terapi, huvudsakligen grundad i psykoanalytiska och religiösa idéer. NARTH använder psykodynamiska resonemang för att hävda att ökade rättigheter skulle innebära att fler ungdomar lockades till homo- och bisexualitet och att kärnfamiljen, som samhällets grund, eroderas. Terapeuter från NARTH har också ställt upp som expertvittnen i domstolar då olika lagförslag som skulle innebära ökade rättigheter har behandlats.