Under mitten av 1950-talet gjorde sexologerna intåg på arenan. Där psykoanalytikerna hade försökt bota ”avvikande” sexuellt beteende fokuserade de i stället på att kategorisera, studera och förstå hur den mänskliga sexualiteten ser ut. Den mest inflytelserika av dessa var Alfred Kinsey, som redan under slutet av 1940-talet skrev den kontroversiella boken ”Sexual Behavior in the Human Male” som sedan följdes av motsvarande bok om kvinnor. Här beskrev han hur det fanns en omfattande gråskala i den mänskliga sexuella läggningen och att många, även de som inte betraktade sig själva som homosexuella, uppvisade samkönat sexuellt beteende. Han utarbetade också den sk ”kinseyskalan” där individer kunde beskrivas som mer eller mindre homo-/heterosexuella på en skala med flera steg. Efterföljande studier bekräftade att samkönad attraktion inte var ovanlig och att det också förekom i naturen. Dessa kunskaper bidrog till en ökad normalisering av homo- och bisexualitet.Efter Stonewallupproret 1969 stärktes HBT-aktivismen I USA och man valde bland annat att rikta in sig mot psykiatrin, som man upplevde bidrog till stigmatiseringen genom sin patologiserande syn på homo- och bisexualitet. Detta lede till att man protesterade vid två konferenser som hälls av American Psychiatric Association, vilket väckte stor uppståndelse. Efter detta startade en översyn av frågan och 1973 röstande man för att ta bort homosexualitetsdiagnosen ur DSM, dock bara med en åttaprocentig marginal. Beslutet föregicks också av stora protester från psykoanalytikerkåren, där 200 skrev på ett upprop för att sjukdomsstämpeln skulle var kvar. Fram till DSM-III-R fanns en formulering där ”ego-dystonisk” homo- och bisexualitet kunde klassas som ett psykiatriskt tillstånd ifall det orsakade lidande eller funktionsnedsättning, vilket ändå var ett stort framsteg efter att det hade klassats som en sociopatisk personlighetsstörning i DSM-I och en sexuell avvikelse i DSM-II. Dock kvarstår ännu, i DSM-IV-TR, möjligheten att ställa en UNS-diagnos som innebär "persistent and marked distress about one’s sexual orientation.” Det var också så sent som 1993 som homosexualitet togs bort ur WHOs sjukdomsförteckning ICD.
Friskförklarandet blev en skjuts för kampen för HBT-personers rättigheter i och med minskad stigmatisering. Dock var motståndet fortfarande starkt framför allt inom de psykoanalytiska kretsarna, som däremot också fick allt mindre inflytande. På 1980-talet accepterade de flesta psykoanalytiska institut inte HBT-personer, dock infördes i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet antidiskrimineringsklausuler hos flera psykoanalytiska organisationer. Däremot skedde detta bitvis som ett svar på rena juridiska hot. Även i Sverige föregicks Socialstyrelsen borttagande av homosexualitet som diagnos 1979 av protester från HBT-aktivister, där den mest kända aktionen var ockupationen av Socialstyrelsen
I samband med att homo- och bisexualitet avpatologiserades började man se behovet av terapiinsatser riktade mot homo- och bisexuella i syfte att stötta, uppmuntra och öka acceptansen för den egna sexuella läggningen. Detta ledde till att HBT-”affirmative” terapier utvecklades som ett svar på just HBT-personers specifika livsvillkor och behov och APA har sammanställt riktlinjer kring vad man ska tänka på i terapi med homo- och bisexuella klienter. Här lyfter man bland annat vikten av att inte se homo- och bisexualitet som en psykisk sjukdom, söka kunskap vid behov och uppmärksamma hur samhällets, anhörigas och behandlarens egna, fördomar påverkar klienten och den terapeutiska processen. Även i den psykoanalytiska terapin har man drivit utvecklingen mot en positiv syn på dessa sexuella läggningar. Fokuset under slutet av 1980-talet blev mer beskrivande än förklarande när det gällde homo- och bisexualitet och patologiseringen försvann i de offentliga sammanhangen, samt de flesta accepterade dessa sexuella läggningar som normalvarianter.
I Sverige finns det, som tidigare nämnts, numera få som har en negativ syn på homo- och bisexualitet i sin kliniska verksamhet. Dock tyder mycket på att det hos många saknas tillräckliga kunskaper om patientgruppen och om vad man bör tänka på i bemötandet. Många homo- och bisexuella har haft negativa upplevelser i terapeutiska sammanhang och psykologstudenterna Sara Nilsson & Rebecka Stenberg skriver i sin examensuppsats att ett vanligt problem är att man anstränger sig för att ”behandla alla lika” och därigenom bortse från de specifika behov som kan finnas med anledning av personens sexuella läggning. Däremot kan det också bli onödigt fokus på läggningen trots att detta inte är något som patienten själv problematiserar och vissa upplever också att de har fått ”undervisa” sina terapeuter och att de ibland visat inadekvat fascination och intresse för egen del i terapirummet. En vanlig invändning är också en omedveten heteronormativ inställning hos terapeuten där man exempelvis automatiskt utgår från att patienten är heterosexuell innan motsatsen framkommit, samt generella kunskapsbrister. Behovet av HBT-kompetens har bl a lett till att RFSL erbjuder terapier hos egna behandlare men också att olika verksamheter blir ”HBT-certifierade” genom utbildning från RFSL.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar