När fröet till den moderna psykiatrin växte fram under 1800-talet såg man homo- och bisexualitet framför allt som en avvikelse, som klumpades ihop med bl a pedofili och könsidentitetsaspekter, och man ansåg att det både kunde handla om ”genuin” homosexualitet och att man på olika sätt förleddes in i detta leverne. De genuint homosexuella sågs oftast som obotligt fördärvade och man hade bl a hypoteser om att föräldrarnas gener hade skadats av epilepsi, alkoholism eller andra trauman och ansågs vara en neurologisk degeneration. Detta synsätt innebar en patologisering av själva individen, inte bara personens handlingar som tidigare hade varit fallet, men gjorde också att den ”drabbade” i mindre utsträckning sågs som ansvarig för de handlingar som tidigare enbart hade uppfattats som synd eller brottslighet. Runt 1800-talets slut växte intresset för detta ”problem” och man lyfte bl a fram teorier kring avvikelser i den embryonala utvecklingen, där fostret har misslyckats med att gå vidare från en naturlig ”bisexuell” fas på grund av biologiska orsaker.I början av 1900-talet gjorde psykoanalysen sitt intåg i mentalvården i USA och fick ett stort inflytande, även om den svenska psykiatrin till en början var mer skeptiskt inställd. Forskaren Jack Drescher sammanfattar tre huvudsakliga sätt att se på homo- och bisexuella i den psykoanalytiska teoribildningen:
- Som en normalvariation.
- Som en omogen sexualitet.
- Som en patologi.
Här gick utvecklingen i grova drag från Freuds syn på den omogna sexualiteten, över det patologiska till den moderna synen på homo- och bisexualitet som en normalvariant, även om det så klart har varierat även bland samtida kliniker och forskare.
Sigmund Freuds, något splittrade, teorier om homosexualitet är att detta är en avvikelse från den normala utvecklingen, där man fastnar i en tidigare utvecklingsfas med anledning av en alltför nära relation till modern och en frånvarande fader. Han hade teorier kring att det var ett uttryck för en kastrationsrädsla och en överdriven identifikation med modern som ledde till en (manlig) vändning av sexualdriften mot dem som liknar en själv. Han ansåg också att (åter igen manlig…) homo- och bisexualitet kunde vara ett uttryck för att man vände vreden mot fadern och samkönade syskon till attraktion mot dem som är av samma kön. Dock ansåg han också att alla var bisexuella i början av livet, en felaktig analogi till den då spridda uppfattningen att alla var hermafroditer innan födseln, och skrev som ett svar till en orolig mor att hennes homosexuelle son inte var mer sjuk än någon annan. Han beskrev det som en avvikelse från normalutvecklingen men var alltså inte heller alltför kritisk och såg det inte som en perversion.
Dock var många av hans samtida kollegor mindre förstående och i den efterföljande psykoanalytiska rörelsen fanns ett dominerande synsätt på homo- och bisexualitet som något patologiskt som enligt många var behandlingsbart med psykoterapi. Alfred Adler var tillsammans med bl a Freud en av grundarna av den psykoanalytiska rörelsen, och var betydligt mer ifrågasättande än sin kollega. Han författade en kort skrift som kallades ”The Homosexual Problem”, där han presenterade sin syn på samkönad attraktion. Han beskrev där en syn på homosexuella som perverterade och farliga, med en aggressiv inställning till samhället, och som var redo att offensivt attackera familjeideal och den normala sexualiteten. Manlig homosexualitet sågs som en flykt från kvinnor, jämfört med vilka den homosexuelle mannen såg sig underlägsen. Denna grupp hade, enligt Adler, låg självkänsla och inhiberingsförmåga samt uppvisade feghet och betedde sig oansvarigt. Andra hävdade att homosexualitet innebär att man var ”socially worthless”, där man dock debatterade i vilken mån de kunde räddas från detta. Diskussionen kring denna fråga förstärktes av det då pågående första världskriget, där behovet av starka män till krigsmaskineriet gjorde att den, enligt tidens synsätt, svage femininiserade homosexuelle mannen blev ett särskilt stort hot.
Den efterföljande psykoanalytiska rörelsen efter Freud kom att i hög grad konceptualisera homo- och bisexualitet som en psykologisk avvikelse. Problemet var oftast, enligt dessa, en avvikelse i den psykosexuella utvecklingen där det oidipala dramat inte löst på ett tillfredställande sätt, detta enligt den beskrivning som Freud presenterat. Ett återkommande tema i den mer patologiserande psykoanalysens syn på homo- och bisexuella var det underdåniga, kombinerat med det hotfulla. Psykoanalytikern Edmund Bergler beskrev på 50-talet den homosexuelle på detta sätt:
”Like all psychic masochists they are subservient when confronted with a
stronger person, merciless when in power, unscrupulous when trampling on a
weaker person.”
Man ansåg ofta att psykoanalys var det enda möjliga botemedlet för homo- och bisexualitet, dock var det också många, inklusive Freud, som hyste mycket små förhoppningar på möjligheterna att i praktiken förändra någons sexuella läggning.
Under mitten av 1900-talet började dock även behaviorismen få inflytande inom psykologin och lade ett större fokus på vetenskap än vad som tidigare hade varit fallet inom psykologin. För denna nya psykologiska rörelse var de inre psykosexuella konflikterna inte intressanta, utan främst de beteenden som personen uppvisade och den kontext som påverkade detta. Teoretiker och forskare som Skinner gav nytt hopp om möjligheter att förända oönskade beteenden med moderna metoder. Vad som ansågs som oönskat var dock en tolkningsfråga.
Parallellt med de psykoanalytiska tankegångarna så började behavioristiska principer användas som ett sätt att försöka göra människor heterosexuella – eller åtminstone förändra deras yttre beteenden. Med tanke på att det redan fanns ett samhälle och ett psykiatriskt paradigm som konceptualiserade homo- och bisexualitet som avvikande så blev utgångspunkten för många att detta var ett behandlingsbart beteende även i behavioristisk mening. Även om psykoanalysens bemötande av dessa ”patienter” hade varit allt annat än lämplig så innebar den homofobiska behaviorismens intåg metoder som närmade sig tortyr. Med hjälp beteendeterapins teorier som grundval började man experimentera med olika former av betingningsmetoder i syfte att skapa nya associationer och beteendemönster. Med hjälp av aversionsterapi skulle samkönad attraktion associeras med obehag. På samma sätt skulle sexuella tankar på det motsatta könet sammankopplas med behag eller avsaknad av obehag. Metoderna kunde inkludera elchocker, inducerade kräkningar och att släppa ett gummiband mot handleden när man tänkte ”olämpliga” sexuella tankar. Andra tekniker inkluderade skamaversion och systematisk desensitisering. Man jobbade också med utbildningsinsatser med inriktning mot bl a datingfärdigheter, samt självsäkerhetsträning. Kognitiva terapeuter arbetade med att omtolka begär, styra om tankar och hypnos.
Detta var vanligast i USA, dock utövades det även i Sverige, om än sannolikt i begränsad omfattning.
Det tycks inte ha förekommit formell tvångsvård i detta syfte, dock användes både psykoanalys och aversionsterapi, och den var på grund av det omfattande sociala trycket många gånger långt ifrån frivillig. Lars Gårdfeldt berättar:”Aversionsterapi är det som jag har hört mest om i Sverige och känner ett flertal bögar i, ja, 70-årsåldern är de väl nu, som har gått i sånhär terapi i yngre år. Ända in på sjuttiotalet så gavs de här terapiformerna i landstingets regi och då visades ju diabilder på nakna män och nakna kvinnor och så hade man någon form av… jag vet inte hur man kopplade elektriciteten, men den kopplades till underarmarna i alla fall. Och när det då visades bilder på vackra, nakna män så fick man en mild stöt. Och så fick man ju som patient själv reglera det där.
Uppgiften var att så länge som möjligt försöka uthärda smärtan så att associationen till den vackre nakna mannen skulle ge obehag. Och vissa var ju så ståndaktiga och duktiga på att uthärda smärtan så att de fick ju stora svarta brännmärken efter de här terapiformerna, men den terapiformen, liksom andra terapiformer som har använts för att förändra människors sexuella läggning har ju visat sig inte vara framgångsrik. I de flesta fall gav den inget förändrat resultat alls, i vissa fall så gav det en, vad ska man säga, sexuell neutralitet, en rädsla kring sexualiteten och impotens vid minsta tanke på attraktion, för det associerar man bara med smärta. Det gjorde inte människor heterosexuella men tog i vissa fall från människor deras sexualitet.”.
”I Sverige känner jag inte till att det har skett något tvång i polisiär
mening eller tvångsvårdsmening, men det har ju funnits ett socialt tvång. De
äldre bögar som jag känner som har gått i sånhär terapi, de har ju levt gifta
heterosexuella liv, gifte sig unga och kände en väldig press att bli av med sin
homosexualitet. Och i ett fall var det ju hustrun som krävde det, och där var ju
rädslan, i skiftet 60-, 70-tal, att om man inte lyckades med detta så skulle det
bli skilsmässa och då, på den tiden, förlorade man ju som man kontakten med sina
barn. Det var ju väldigt svåra livssituationer, det handlade ju om rädslan att
minsta sina barn.”
0 kommentarer:
Skicka en kommentar