Dags att #prataomdet.

För den som har missat det startades det på twitter härom dagen ett upprop att "berätta det som vi ofta inte pratar om – gråzonerna, erfarenheterna av sex som är mellan det ”fina” accepterade sexet och våldet, övergreppen. Vi behöver ett språk, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser, om respekt, vilja, lust och rädsla." Detta gjordes under twittertaggen #prataomdet och den samlade twitterskörden återfinns här.

Jag har inte twittrat på detta tema. Har inte blivit våldtagen, utsatt för övergrepp eller liknande. Gråzoner däremot har jag, som troligtvis de flesta andra, hamnat i. Gråzoner som kanske inte handlar om våld utan om att man inte respekterar sina egna behov, inte säger ifrån, inte sätter gränser. Pga osäkerhet, rädsla för att såra, en känsla av att man är skyldig att ställa upp, rädd att bli dumpad... ja det finns ett otal variationer på detta. Och för många handlar de också upplevelser man bär med sig inte om våld och formellt olagliga handlingar utan om psykologiska påtryckningar. Den mörka sidan av sex är en komplicerad fråga som handlar om allt från brott till dåliga val. Och den mörka sidan av sex är någon som påverkar oss alla på ett allmänmänskligt och kulturellt plan, skvalpar i våra bakhuvuden i våra möten med andra - inte minst för oss kvinnor. De feta rubrikerna, kyliga statistiska uppställningarna och våra vänners berättelser påverkar oundvikligen synen på den värld vi lever i.

Jag brukar vanligtvis, inte minst på twitter, prata om rätten att säga ja utan att mötas av skuldbeläggande och moralpanik. Nu kommer jag i stället blogga om rätten att säga nej. Men jag hävdar att det är två sidor av samma mynt - det handlar om att se till sin egen integritet, sin egen lust och sina egna behov, samtidigt som man i lika hög utsträckning respekterar andras. Det handlar om rätten att känna sig fri.

Del 1 - Berättelsen
Del 2 - Det andra könet.