Fundamentalistisk tro i backspegeln.

I går var jag på en föreläsning med författaren Per Kornhall, som har skrivit böckerna Skapelsekonspirationen, om intelligent design, och Livets Ord, om sina upplevelser i trosrörelsen. Föreläsningen handlade huvudsakligen om om de 17 år han spenderade i Livets Ord. Det var en intressant föreläsning (och en intervju med Per kommer i ett senare avsnitt av Skeptikerpodden), men också en föreläsning som väckte en hel del känslor hos mig.

Jag var aldrig med i trosrörelsen, men däremot i Pingströrelsen, och valde på egen hand att gå en mycket fundamentalistisk väg som bitvis uppfattades som extrem även för vissa i den kyrka där jag var medlem. Jag minns många ögonblicksbilder av hur min världsbild såg ut och hur det påverkade mitt beteende. Som när jag skrek i tungotal vägg i vägg med mina chockade ateistiska föräldrar. Som när jag kastade all min icke-kristna musik för att det var "världsligt". Eller när jag försökte övertala min bästis om att hon skulle avstå från sex före äktenskapet i stället för att skaffa p-piller. En upplevelse som jag minns särskilt väl, just eftersom jag reagerade på det redan då, var när jag deltog i ett väckelsemöte och jag, tillsammans med halva församlingen, hade "fallit av andens kraft" och låg på golvet och sluddrade i tungor. När jag tittade upp stod en pojke och tittade på oss med chockad blick - ett halvt rum som betedde sig som galningar. Redan då tänkte jag att detta måste vara en traumatisk upplevelse, men jag tänkte inte långt nog för att reflektera över det grundläggande bisarra i allt det här.

När det gällde min världsbild så var den fundamentalistiska tron sann för att den var sann. Det var sanning för att det var Guds vilja, och ifrågasättande av om detta verkligen var Guds vilja var farligt eftersom man då var på väg från Guds vilja. Som sagt: det var sant för att det var sant, helt enkelt. Att man mycket selektivt plockade ut de läror man gillade och struntade i andra, alla motsägelser, och att det inte fanns någon som helst slags belägg för det som Bibeln hävdade var inget jag låtsades om. I själva verket krävdes det en ihärdig förnekelse för att inte befatta sig med de logiska luckorna och konfronteras med att jag baserade mina viktiga livsval och mina mest grundläggande värderingar på något som jag inte hade några som helst belägg för annat än att jag "kände det i mitt hjärta". En beskrivning av min väg ut ur religionen kan ni läsa här, men kort och gott så började jag stegvis ifrågasätta min tro, och till sist fick jag det inte längre att gå ihop.

När jag hade landat efter att jag lämnat kyrkan och började se tillbaka på mina upplevelser smög en slags stegrande chock över mig när jag tänkte på hur jag hade levt - jag insåg att jag hade baserat hela mitt liv på vad som i stort sannolikt var rena vanföreställningar. Detta var också startskottet för mitt engagemang i skeptikerrörelsen - min dyrköpta insikt i att kritiskt tänkande och en syn på tillvaron som baseras på verkligheten är oerhört viktigt. Att se saker så som de faktiskt är gör att man kan fatta informerade beslut och att inte förlita sig på tron på en högre makt, utan belägg för detta, innebär också att man faktiskt måste ta ansvar för sina val och sina värderingar. När människor uttrycker att religion är positivt även om det inte finns någon gud, blir jag arg. Jag blir arg för att man tycker att det är bra att människor ljuger för sig själv och andra och lever sina liv med fokus på hägringar och luftslott.

När jag lyssnade på föreläsningen med Per väcktes åter de känslor jag en gång känt när jag upptäckt de skygglappar som hade präglat mitt liv så länge. Jag känner ingen bitterhet, men däremot en upprördhet över hur jag hade stängt av mitt kritiska tänkande i ett decennium. Och sorg över alla dem som fortfarande gör detsamma.

Verkligheten är en bra utgångspunkt i livet. Jag önskar bara att jag hade insett det långt tidigare.