Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff. Del 3 - Psykopati.

Till skillnad från autistiska personer har psykopater oftast en god förmåga att förstå och uppfatta andras mentala tillstånd medan de däremot uppvisar omfattande brister i förmågan att ”känna med” andras smärtsamma känslor. Detta ger den olyckliga kombinationen att de har en förståelse för hur människor reagerar men inte upplever det som särskilt relevant att undvika att såra andra, vilket bl a tar sig uttryck i en ökad grad av vredesuttryck som används i syfte att medvetet uppnå något. Psykopater uppvisar mindre rädsloreaktioner och har mindre förmåga att upptäcka och reagera på rädslo- och sorgreaktioner hos andra.

Områden som samarbetar för att generera stressreaktioner, bl a orbitofrontalcortex och amygdala, tycks kommunicera i otillräcklig utsträckning, vilket bidrar tillför litet obehag när andra råkar illa ut och därmed minskad motivation att undvika att göra andra illa. Psykopater tros ha för mycket testosteronaktivering och för låg aktivering av stresshormonet cortisol, något som tar sig uttryck bl a i en överdriven dämpning av obehagliga känslor, samt ett ökat aggressivt och framfusigt beteende. Kommunikationen mellan hjärnhalvorna är också lägre, vilket enligt vissa teorier tros kunna innebära att funktioner som styrs i högre grad av vänster hjärnhalva, som närmandebeteenden, inte hämmas tillräckligt av höger hjärnhalva, som dominerar när det gäller förmågan att hantera känslor och hindra impulsiva handlingar. Däremot verkar det också som att de som klumpas in under begreppet "psykopater" inte nödvändigtvis har samma typ av brister. Vissa använder sig mer av kylig manipulation medan andra snarare är en grupp av aggressiva individer som impulsivt handlar först och tänker sedan.

I motsats till den vanliga synen på moraliskt och etiskt beteende som ett uttryck för osjälviskhet så tyder sammanfattningsvis mycket forskning på att omtanken om andra på ett plan tvärtom är uttryck för själviskhet – eller i vart fall känslomässig självbevarelsedrift i syfte att undvika eget obehag. Kanske är detta något att ha i åtanke med anledning av det allt större fokuset på ”positiv psykologi” i media under den senaste tiden – när det gäller utvecklandet av moral och medmänsklighet är smärta och sorg i viss mån vår, eller åtminstone våra medmänniskors, vän.