Moral, medkännande och annat touchy-feely stuff. Del 1 - Empati och hjärnans simulator.

Tidigare trodde många att nyfödda spädbarn inte relaterade så mycket till omgivningen, något som inte minst återfinns i uppfattningen om att barn har en "normalt autistisk fas” tiden efter förlossningen som lanserades av Margaret Mahler. Senare forskning har dock visat att så inte är fallet utan att även mycket små barn relaterar till, och visar intresse för, andra människor. Redan barn som är några veckor gamla uppmärksammar de människor mer än för andra föremål eller rörelser och efter några månader läggs en av grunderna för att sätta sig in i andras upplevelser - de börjar så smått inse att andra kan ha egna intentioner. Ett annat namn för det som försiktigt börjar växa fram här är det som kallas "theory of mind", dvs förmågan att förstå att andra har tankar, känslor och målsättningar och kunna uppfatta vad som pågår inom andra med hjälp av mimik, kroppsspråk, språkliga antydningar och kunskap om hur andra brukar reagera i vissa situationer. Under den fortsatta uppväxten sker en snabb utveckling av den sociala förståelsen och de lär sig under de första åren även att uppfatta andras känslomässiga signaler som en del i den mellanmänskliga kommunikationen, och redan i femårsåldern är den grundläggande förmågan till theory of mind förhållandevis färdigutvecklad, medan förmågan till empati och etiskt beteende fortsätter att utvecklas under hela barndomen. Enligt utvecklingspsykologen Piaget saknar barn under ca 4 år egentligt moraliskt resonerande. Detta följs av en fas upp till ca sjuårsåldern av en rigid uppfattning av sociala regler som styrda av externa auktoriteter medan de mellan 8- till 11-årsåldern börjar inse att dessa sociala regler finns till för att skydda en själv och andra. Slutligen lär sig barn en moralisk flexibilitet där konsekvenser kan få styra interaktionen med andra och där det moraliska tänkandet även överförs till interaktionen med samhället på ett bredare och mer abstrakt plan. Denna process styrs delvis av hjärnans fysiska utveckling men också av ren beteendeinlärning som uppstår i interaktionen med anhöriga och samhället. Att bete sig omoraliskt innebär sociala straff i form av ogillande, men också genom att obehag uppstår då man sårar någon annan.

Man kan säga att hjärnan har ett ”spegelsystem” som bidrar till att imitera både affekter, handlingar och sensoriska upplevelser i vår egen hjärna genom att ungefär samma områden aktiveras när vi observerar andra som upplever detta som när vi själva upplever det. Detta möjliggör förmågan att känna med andra, som är central vid empati. Theory of mind kan ses som den "kognitiva" sättet att sätta sig in i andras upplevelser, dvs att helt enkelt skaffa sig kunskap om hur andra reagerar och upplever saker, medan empati i stället handlar om spegelsystemets paradnummer - just att känna med andra.

Argumentet att tron på Gud är i grunden nödvändig för ett moraliskt förhållningssätt och handlande är vanligt inte minst bland amerikanska kristna. Inte bara på ett epidemiologiskt, utan även neurologiskt och utvecklingspsykologiskt plan motsägs dock detta av människans utpräglade förmåga att redan i tidig ålder kunna ta andras perspektiv och känna med dem. Även om denna utveckling sker i samspel med det samhälle man befinner sig i så förefaller vi vara "hårdkodade" för att påverkas av andras smärta. I själva verket är det nog till stor del snarare våra spegelneuron, och andra neuronala strukturer, som vi bör tacka för våra (förhoppningsvis) sunda värderingar, inte Gud. Sedan kan ju gudlösa ateister lätt bortse från värderingar som i sig inte baseras på några konsekvenser för en själv eller andra andra, vilket i min åsikt inte direkt är någon förlust.