Patientsäkerhet och psykoterapi.

I mitt arbete inom psykiatrin stöter jag ofta på begreppsförvirring kring olika yrken, både hos patienter och personal. Man blandar exempelvis ihop psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer, har svårt att skilja på sjukgymnaster och arbetsterapeuter, och - vanligast av allt - uppfattar att personer som jobbar med samtalsbehandling per default är psykologer. Men det är inom den privata sektorn som den riktiga djungeln återfinns. När man bläddrar genom annonser i tidningar eller gör en sökning på nätet hittar man psykoterapeuter, livscoacher, KBT-terapeuter, samtalsterapeuter, psykoanalytiker, psykosyntesterapeuter, samtalscoacher, mentorer och ett stort antal andra behandlare som utlovar hjälp med dina livskriser och psykiska problem. Men hur vet man egentligen vilka kvalifikationer personerna har som man berättar sina innersta tankar för? Och vad finns det för lagligt skydd för patienterna? Här kommer jag att reda ut begreppen.

Alla som jobbar inom den offentliga vården eller inom privatiserade mottagningar, t ex öppenvårdsmottagningar och den psykiatriska slutenvården, lyder under lagen om Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Det innebär bland annat att man måste följa vetenskap och beprövad erfarenhet, att man har tystnadsplikt, att man måste journalföra, att man har plikt att anmäla misstankar om att barn far illa och att krav ställs på ett etiskt bemötande och att man inte har sexuella relationer med sina patienter. Det innebär också att man kan straffas med varning eller erinran, alternativt få sin (eventuella) legitimation indragen om man inte håller sig till lagen. För legitimerade behandlare vet man också vilken utbildning de har fått och att de har godkänts av socialstyrelsen. De utbildningar som de genomgått står också under högskoleverkets översikt.

När det gäller behandlare som har egen privat mottagning är det däremot andra föreskrifter som gäller. För de som är legitimerade gäller samma regler, men för de som inte är det (däribland även skötare) är det en helt annan femma. Bland de privata utövarna finns det förutom psykoterapeuter, psykologer och andra legitimerade behandlare en bred flora av olika livscoacher, samtalsterapeuter, psykosyntesterapeuter etc som varken är legitimerade eller har en grundläggande psykoterapiutbildning. I själva verket kan dessa behandlare helt sakna relevanta studier. Ofta finns det olika utbildningar och föreningar som utfärdar "diplomeringar", som Humanova och Psykosyntesinstitutet, men dessa utbildningar står inte under översikt från Högskoleverket och inga krav ställs från staten på det vetenskapliga innehållet. Om man skulle bli utesluten från en av dessa organisationer finns inga hinder för att fortsätta utöva sin verksamhet och att kalla sig exempelvis "psykosyntesterapeut" eftersom det inte är fråga om skyddade yrkestitlar, dvs de titlar som legitimerade utövare har och som det är ett lagbrott att använda utan korrekt utbildning. Förutom att vem som helst kan skaffa sig ett samtalsrum och ett hittepådiplom och hålla på med lite vadsomhelst under terapeutisk täckmantel så finns det flera allvarliga punkter att överväga. Dessa personer lyder inte under LYHS, och för att påminna om konsekvenserna utifrån den information som nämnes tidigare så innebär det, lagligt sett, att de bl a:
- Inte har tystnadsplikt.
- Inte behöver hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet.
- Inte behöver journalföra.
- Inte behöver anmäla misstanke om att barn far illa.
- Inte kan straffas med några diciplinära åtgärder av Socialstyrelsen vid kränkande bemötande eller olika former av övergrepp.
- Inte kan straffas för att som behandlare exempelvis göra närmanden eller inleda en relation med en patient.

De kan med andra ord helt sakna kvalifikationer och bete sig nästan hur som helst. I de fall då LYHS blir aktuell är de främst då man felaktigt använder sig av en skyddad yrkestitel, som "psykologen" i Skellefteå som visade sig inte vara psykolog. I övriga fall är det främst Konsumentverket som kan straffa dessa behandlare, och då för falsk marknadsföring. Ett exempel på detta är "samtalsterapeuten" Stina Bengs som erbjöd terapi i syfte att bota synfel och fick smäll på fingrarna för sin reklam. (1) (2) Den finns också en möjlighet att använda sig av brottsbalken, men då krävs det handlingar som skulle vara brottsliga även i alla andra situationer, t ex olaga hot eller våldtäkt.

Jag har varit i kontakt med Socialstyrelsen för att bena upp några av dessa frågor och sakkunnig psykiatriker Mårten Gärle berättar att det just nu pågår en stor översyn, i Socialstyrelsens regi, av samtalsbehandling och liknande verksamheter som utövas privat av icke-legitimerade behandlare och att det troligtvis kommer att resultera i hårdare restriktioner i någon form.

Så om ni söker er till en privat terapeut, ta först reda på vem det är ni anlitar:
- Vilken grund- och vidareutbildning har behandlaren?
- Är han/hon legitimerad?

Icke-legitimerade behandlare kan nog många gånger göra ett bra jobb, men man bör vara medveten om att de "skyddsnät" för patientsäkerhet som vanligtvis finns då helt saknas. Som Sanna Lundell skriver i en utmärkt krönika i Aftonbladet:

"Men att plugga upp gymnasiebetygen, alternativt prestera 2,0 på högskoleprovet för att komma in på psykologprogrammet, gå där i fem år och sedan orka sig igenom en steg två-utbildning i psykoterapi är inget dessa business-orienterade personer orkar göra. Nej, här ska det gå snabbt. Man köper sig helt enkelt en titel: diplomerad samtalsterapeut. Langa fram typ 100 000 kronor så får du en i många fall helt ovetenskapligt förankrad utbildning till diplomerad samtalsterapeut, psykosyntesare, KBT:are eller coach. ... diplomet betyder inte ett jota. Det kan i princip vara terapeutens moster Agda som har printat ut det på datorn. Och terapeuten kan om han eller hon har lust dagen efter ringa till exempel den här tidningen, din partner, morsa eller bästis och berätta smaskiga detaljer ur ditt krisartade liv. Det finns nämligen ingen statlig instans att anmäla terapikvacksalvare som bryter tystnadsplikten till. Det finns ingen legitimation som kan dras in. Diplomet är ett tomt löfte."

_____________________________________________________________

Liten terapilathund:
Grundutbildning
Vanliga legitimerade grundutbildningar/skyddade yrkestitlar i terapisammanhang är psykolog, läkare, sjukgymnast, psykiatriker/psykiater, arbetsterapeut och ibland logoped. Om behandlaren inte använder sig av någon av dessa exakta titlar eller av titeln "psykoterapeut", bör varningsklockorna ringa, även (eller kanske särskilt) när titeln liknar någon av dessa. Dock brasklapp för att kombinationer av dessa exakta titlar, som "överläkare", KBT-psykolog också är skyddade yrkestitlar. Variationer av "terapeut" utan tillägget "psyko-", som exempelvis "KBT-terapeut", är däremot inte skyddade yrkestitlar! Präster, socionomer/kruatorer och skötare är exempel på etablerade yrken som man återfinner på steg-1-utbildningar, men där utövarna inte har någon yrkeslegitimation. Däremot gäller vissa speciella förordningar för präster enligt kyrkolagen, exempelvis absolut tystnadsplikt.

Vidareutbildning
Behandlaren ska ha åtminstone en "grundläggande psykoterapiutbildning"/"steg 1", eftersom de annars nästan helt kan sakna utbildning i psykologi trots att de är legitimerade i något vårdyrke. Man studerar på deltid under flera terminer, jobbar parallellt med terapi, under handledning, i sina vanliga yrken, samt går i egen terapi. Utbildningen är på (ca) 45 högskolepoäng. Det finns flera olika inriktningar, varav KBT och psykodynamisk terapi är de vanligaste, och i stort sett alla som jobbar med människovårdande yrken kan ansöka, även om kraven varierar mellan de olika utbildningsanordnarna. OBS! För psykologer ingår den grundläggande psykoterapiutbildningen i grundutbildningen. En psykiatriker/psykiater är en läkare som har gått en specialistutbildning på fem år med inriktning mot psykiatri, och som under denna tid arbetat inom flertalet olika områden under handledning. Överläkare inom psykiatri är psykiatriker och under tiden som de går utbildningen kallas de ST-läkare. I specialistutbildningen ingår också att de går en grundläggande psykoterapiutbildning, men de arbetar sällan med psykologisk behandling.

Ännu bättre är det när behandlaren är "psykoterapeut", dvs har gått vad som tidigare kallades "steg 2". Detta är en (ca) treårig fortsättningsutbildning på deltid där man ytterligare specialiserar sig inom området psykoterapi inom sin valda inriktning under handledning. Vid godkänd examen får man yrkeslegitimation som psykoterapeut. Viktigt är dock att påpeka att psykoterapeuter, som nämnts ovan, kan ha mycket olika grundutbildning och därmed bitvis olika kompetensområden. Fråga efter båda!

Övriga kurser är så klart positiva, men ersätter inte en psykoterapiutbildning.

Lagen
- Lagen om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område (LYHS)
- Lista med alla 21 legitimationsyrken i Sverige.
- Information om vad legitimation och skyddad yrkestitel innebär.
- Skillnaden mellan psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer.