När psykologi blir pseudovetenskap.

En uppfattning som jag mycket ofta träffar på hos både vårdpersonal och patienter är att det alltid är bra att prata av sig när man mår dåligt. En uppfattning som inte stämmer överens med verkligheten. Samtal kan ibland snarare utmynna i ältande och att lägga energin på att göra det bästa av sin aktuella situation kan då vara bättre. Det finns också en "ideologisk" skillnad i synen på pratande. Traditionellt är man inom den psykodynamiska terapin mer inriktad på att prata. Däremot går behandlingarna inom KBT ofta ut på exempelvis exponering, färdighetsträning och andra handlingsfokuserade approacher. Beteendeaktivering, som numera är den vanligaste KBT-metoden vid depression, är kanske det bästa exemplet på detta. Här arbetar man mycket med att få patienterna att ta itu med konkreta saker i stället för att vara passiv och undvikande, samt börja göra mer positiva aktiviteter. Interventionerna kan syfta till t ex att patienterna ska gå ut och ta promenader, hitta på saker med kompisar och ta itu med försummade räkningar i stället för att prata ut om sitt lidande.

En annan psykologifördom, som även psykologer faller i, är uppfattningen att det bara är psykofarmaka som har biverkningar, inte psykoterapi. Tyvärr finns det i dag begränsat med strukturerade insatser för att kartlägga just psykoterapeutiska biverkningar och faror, något som är olyckligt eftersom dessa metoder också kan ha negativa effekter. Inte minst när det är frågan om dåliga metoder eller när metoderna används på ett felaktigt sätt eller vid fel tillstånd. Detta är något som tas upp på bloggen Psychotherapy Brown Bag, där de diskuterar en artikel av Scott Lilienfield där han bland annat granskar psykologiska behandlingar med potentiella skadeverkningar. Kriterierna han använder är:

1. "They have exhibited harmful psychological or physical effects in clients or others (e.g., relatives)
2. The harmful effects are enduring and do not merely reflect a short-term exacerbation of symptoms during treatment
3. The harmful effects have been replicated by independent research teams"

Han kommer fram till att flertalet behandlingar har vetenskapligt belagda skadeverkningar:

"Level 1 (probably harmful for some individuals)

1. Critical incident stress debriefing: Heightened risk for PTSD symptoms
2. Scared Straight interventions: Exacerbation of conduct problems
3. Facilitated communication: False accusations of child abuse against family members
4. Attachment therapies (e.g., rebirthing): Death and serious injury to children
5. Recovered-memory techniques: Production of false memories of traumas
6. Dissociative identity disorder-oriented therapy: Induction of "alter" personalities
7. Grief counseling for individuals with normal bereavement reactions: Increases depressive symptoms
8. Expressive-experiential therapies (e.g., Gestalt): Exacerbation of painful emotions
9. Boot-camp interventions for conduct disorder: Exacerbation of conduct problems
10. DARE programs: Increased intake of alcohol and other substances

Level 2 (possibly harmful for some individuals)

1. Peer-group interventions for conduct disorder: Exacerbation of conduct problems
2. Relaxation treatments for panic-prone patient: Induction of panic attacks"

Alla verksamma behandlingar har potentiella biverkningar, så även psykoterapi. Det är något som jag anser lätt glöms bort i diskussionen kring evidens och krav på forskningsstöd för de metoder som används inom psykiatrin. Allt för ofta landar fokuset på att vissa behandlare känner sig kränkta och överkörda för att deras metod inte bedöms som lika effektiv som andra, och även om det alltför ofta blir ett ganska okonstruktivt käbbel inom psykologkåren så präglas debatten också ofta av en ovilja att ta ställning och att man gärna håller fast vid uppfattningen att metoderna som man diskuterar nog alla är bra, fast på olika sätt och för olika personer, även när forskningen säger något annat. Till skillnad från många psykologer tycker jag att de tilltagande evidenskraven är bland de mest positiva utvecklingarna i psykologins historia. Vi måste inte bara kunna belägga att vi gör nytta utan också att vi inte skadar våra patienter. Och för att göra det krävs vetenskap, inte bara teorier och behandlarnas subjektiva upplevelser. Ett påstående som man nog knappast ens skulle behövas nämna om det gällde mediciner, men som tyvärr är kontroversiellt inom psykologvärlden.

Patientsäkerhet åt folket!