Religion och sociala insatser - en problematisk kombination.

Expressen har nyligen tagit ett bra initiativ och publicerat en artikel om Narconon som Scientologerna, med sina sedvanliga intensiva påtryckningar, tidigare lyckades få tidningen Aluma att dra in. I artikeln berättas om att Narconon är en missbruksvård som har sin utgångspunkt i L Ron Hubbards teorier och metoder. Företrädare säger att: "Kurserna utgår från scientologi, men det är den sekulariserade versionen." Narconons metoder saknar rimligt vetenskapligt stöd och bland annat ingår timlånga bastubad i avgiftningssyfte, något som Socialstyrelsen kritiserat. Även Folke Sjökvist, som gjorde utredningen åt Socialstyrelsen, känner, jämte Alumas chefsredaktör, obehag inför hur Scientologerna reagerade på undersökningen. Bland annat skickade de en person för att rota igenom hans kontor.

Rolf Nilsson, som tidigare vistades på Narconons behandlingshem med anledning av sitt missbruk, är en av dem som har dåliga erfarenheter av vården: "Rolf Nilsson beskriver vistelsen som otäck. Överallt fanns scientologlitteratur och han berättar att personalen försökte dyvla på honom dyra scientologikurser." Detta är dock något som Narconons företrädare nekar till.

En annan tveksam organisation som bedriver missbruksvård är Pingstkyrkan som grundade, och har ett starkt aktuellt engagemang i, LP-stiftelsen - en verksamhet inriktad mot behandling för missbruk och beroende. Det är (och här talar jag från egen erfarenhet) inte en kyrka som har en sådär lagom liberal och vag ideologi a la Svenska kyrkan, utan är en karismatisk och konservativ rörelse med många extrema åsikter. LP-stiftelsen låg till en början enbart under Pingströrelsen, men driver, sedan en konkurs under slutet av -90-talet, verksamheten tillsammans med några andra kyrkor. De säger på sin hemsida om rekonstruktionen att: "En bärande tanke i den nybildade ideella föreningen är att bygga vidare på det arbete som skett i LP-Stiftelsen, samt att knyta arbetet närmare till kyrkor/församlingar." LP-stiftelsen säljer både öppen och sluten missbruksbehandling till 150 kommuner, enligt egna uppgifter. Men innehållet, då? De berättar om att en av grundstenarna för behandlingen är "Tro - att presentera den kristna tron samt möjliggöra bearbetning av existentiella frågor." På avdelningen "Vanliga frågor" tar de upp frågan "LP:s behandling sker på kristen grund. Måste den sökande ha en kristen tro?" med svaret "Nej, däremot är det viktigt att känna till det och att personen är villig att pröva ett kristet alternativ." Till skillnad från Narconon erkänner alltså LP-stiftelsen öppet att religionen ingår i behandlingen, något som inte tycks besvära kommunerna som köper in tjänsterna.

Om någon uttryckligen önskar en religiöst inriktad behandling i stället för ett neutralt alternativ på grund av sin egna tro (om man t ex är pingstvän och vill vårdas av LP-stiftelsen) är ju detta en rimlig önskan, även om det för t ex Narconon faller på att behandlingen bygger på ovetenskapliga principer. Men i dag är det inte bara de redan troende som hamnar i dessa verksamheter - långt ifrån.

Det är inte svårt att se problemen i att sekter och sektliknande organisationer ansvarar för missbruksvård, men som jag har skrivit om tidigare ser jag detta som en del i en större fråga. Det är ju inte bara i missbruksvården som religiösa inslag är vanligt förekommande. Bland annat är ju den kristna organisationen Stadsmissionen stora aktörer inom vården av hemlösa, präster ingår oftast i krisgrupper och jag opererades ju som sagt på Ersta sjukhus i december, en del av Ersta diakoni som beskriver sig som "en ideell förening som utan vinstintressen arbetar för människor i utsatta situationer. Vår bärande idé är att ”Se människan” utifrån en kristen helhetssyn."

Religiösa samfund har en lång historia av att nischa sig inom social omsorg. På ett plan är det så klart bra med extra insatser, men det finns också ett stort problem som tycks undgå de flesta: människor som är i kris och som får socialt stöd i en känslig period, exempelvis när man blir föremål för missbruksvård, är mer mottagliga för påverkan. Där för borde det väl rimligen vara tvärt om - att social verksamhet är ett område där det är extra viktigt att behandlingen eller insatsen vilar på en religiöst och partipolitiskt neutral grund. Så är det tyvärr inte i dag. Det som är viktigt att påpeka är att man inte behöver prata om Jesus eller Dianetik för att missionera. Jämför med reklam, exempelvis Doves "Campaign for real beauty" eller McDonalds "Ronald McDonald hus" - de stärker här sina varumärken utan att tala om de produkter de vill sälja. På samma sätt är det fantastisk PR för en religion när dess företrädare erbjuder människor i kris värme och stöd och/eller behandling. Det finns många som vittnar om hur olika samfunds stöd i en svår tid har lett till att de blivit troende. I Pingstkyrkan talade man om att vi skulle visa på Guds kärlek genom våra goda handlingar och genom socialt engagemang, inte bara genom öppet missionerande, vilket låter som ett betydligt trevligare budskap om man inte reflekterar över att det handlar om dold marknadsföring. Jag tror att de flesta, framför allt inom Svenska kyrkan, inte handlar med några dolda motiv utan av medkänsla när de erbjuder socialt stöd, men effekten blir densamma.

Samhället måste kunna erbjuda fullgoda alternativ, både vid vård, stöd och existentiella samtal. Och utgångspunkten måste rimligen vara att utsatta personer i första hand får religiöst och partipolitiskt obundna behandlingar och sociala insatser.

Expressen: "De vill inte att du läser detta."
Expressen: "Här är hela artikeln som fick scientologerna att se rött."

(för övrigt är den något udda bilden ovan tagen från Scientologernas egen sida om Narconon.)