Om könsrollsapartheid och homo- och bisexuella föräldrar.

Ett favoritargument för personer som är kritiska till homo- och bisexualitet är ju att man helt enkelt oroar sig för barnen. Detta har inte minst varit fallet i debatten om samkönade äktenskap och adoption. Påståendet att "ett barn behöver både en mamma och en pappa" och att de båda könen fyller olika roller och lär ut olika saker verkar vara en sådan självklarhet för många att man inte bryr sig om att ta reda på om det är sant. Och det är ju inte bara de fundamentalistiska homokritikerna som ser det på detta sätt, utan den synen på könsroller är ju något som många tar till sig på ett mycket okritiskt sätt. "Men män och kvinnor ÄR ju olika," är ett ständigt återkommande argument. Och det är ju ofta sant - på gruppnivå. Men problemet kommer i och med att man för ner yin/yangbegreppet på individnivå, samt översätter det till sociala normer. När gemene man, och skrämmande ofta även forskare, pratar om kvinnor och män gör de det ofta inte utifrån perspektivet att t ex "det är 30% mer sannolikt att en man hyr en actionfilm än en kvinna och det är 40% mer sannolikt att en kvinna hyr en romantisk komedi än att en man gör det" (Obs! Påhittat exempel), utan från perspektivet att "män gillar actionfilmer och kvinnor gillar romantiska komedier". Man utgår mycket ofta, mer eller mindre uttalat, från en essenstanke som präglar synen på alla individer i gruppen, något som många gånger inte görs fullt lika lättvindigt med andra grupper - t ex när det gäller etnicitet.

Jag tror att svårigheterna att ifrågasätta och utmana könsrollerna utanför de genusvetenskapliga universitetskorridorerna delvis har att göra med ett inneboende (och ofrånkomligt) problem med hur forskning kommuniceras och används. Man undersöker ju ofta gruppskillnader, och tittar på om skillnaderna är signifikanta eller ej, det vill säga om de ligger utanför den statistiska marginal där resultaten lika gärna kan vara slump. Däremot innebär signifikans inte automatiskt att skillnaderna är särskilt stora. Ibland är så fallet, ibland inte. Exempelvis kan vi titta på dessa siffror från studien "Women remember more faces than men do":

Finns det könsskillnader statistiskt signifikanta? Ja, definitivt. Beskriver skillnaderna två väsenskilda grupper - mars och venus, yin och yang? Nej.

Problemet med hur forskning om könsskillnader används är bland annat:
- Att skillnaderna, som beskrivits ovan, bitvis är betydligt mindre än vad som framgår i den offentliga debatten.
- Att likheterna mellan grupperna ofta är större än skillnaderna.
- Att de individuella variationerna inom grupperna ofta är stora.
- Att samma individ vanligtvis har egenskaper som är både "kvinnliga" och "manliga", vilket ju blir ett problem med den binära beskrivningen av de båda könen.
Det här är inte statistiska och forskningsmetodologiska problem, men däremot är det punkter som sällan kommer fram i diskussionen kring könsroller. Det som ofta förmedlas är att män och kvinnor är olika samt kompletterar varandra. Och vips lustigt har statistik blivit till essens - och norm. För det är ju enligt denna syn BRA att vi kompletterar varandra - t ex vid föräldraskap... En bieffekt av normskapandet är också att utrymmet att gå utanför den förväntade könsrollen begränsas och trycket på att bete sig som förväntat ökar - vilket i sin tur bidrar till statistiken om könsskillnader.

De argument jag, som specialiserar mig på hjärnans funktioner, har svårast för är just när man pekar på neurologiska skillnader som bevis för att män är från Mars och kvinnor är från Venus. Problemet är att miljö, erfarenheter och olika sociala faktorer påverkar hjärnan på både strukturell och funktionell nivå. I själva verket är biologi och miljö i ständigt samspel. Detta är något som Discover Magazine tar upp i artikeln "The Myths About Mr. and Ms":

"Men’s and women’s brains are different, but those distinctions are much smaller than we typically think, and few of them are innate. Rather, the slight asymmetries present at birth, shaped and molded by interests, predilections, and the cues of parents and teachers, grow into more significant gender gaps in adulthood. This divergence is an example of plasticity, the brain’s marvelous ability to adapt and change. “Most differences in behavior develop through experience,” says neuroscientist Lise Eliot of Rosalind Franklin University of Medicine and Science in Chicago. “Nature sets the ball rolling, biasing boys and girls toward different interests, but the gaps themselves are largely due to learning and plasticity.”"

Diskussionen om huruvida könsskillnader handlar om biologi eller miljö tycker jag är något av en icke-fråga - "både och" tycker jag är det uppenbara svaret enligt tillgänglig forskning, men min följdfråga är "och?" Det tycks finnas nåt slags underliggande antagande att om könsskillnaderna huvudsakligen är biologiska så är könsroller bra, medan det krävs att de är huvudsakligen socialt orsakade om man ska kunna ifrågasätta dem på allvar. Om det är "naturligt", dvs biologiskt grundat, är det bra och värt att bevara, tycks många resonera - vilket är samma argument som används mot homo- och bisexualitet. För mig är det en helt befängd idé att det skulle vara bra med könsroller, oberoende av vad som ligger bakom statistiken. Varför är det positivt att jag förväntas vara på ett visst sätt och ha en viss roll i samhället och i relationer för att jag har en viss kroppsform och kromosomuppsättning? Allvarligt, varför? Vad är det för jävla logik där könsrollsapartheid verkar som en human och rationell slutsats?

För att återgå till ämnet homo- och bisexuella som har barn så verkar det vara just denna idé som ofta präglar synen på familjer - alla behöver en mamma och en pappa. Men är det vad forskningen säger? Not so much. Nyligen kom en ny studie som ligger i linje med tidigare forskning, där det framkommer att skillnaderna i föräldraskap mellan olikkönade och samkönade par var små, men att det möjligtvis finns vissa belägg för att kvinnopar på gruppnivå har vissa fördelar jämför med heterosexuella par, t ex leker de mer med barnen och stöttar varandra mer. Att barnen skulle må sämre i samkönade par än i olikkönade finns det inga belägg för. Dags att sluta använda barnen som slagträ i debatten mot homo- och bisexuella, eller hur? Tvärtom är det väl en rimlig slutsats att jämställda rättigheter och ett positivt samhällsklimat är det bästa man kan göra för barn i familjer med samkönade par? - Och kan vi inte dumpa könsrollsapartheiden när vi ändå håller på?

Science Daily: "Do Children Need Both a Mother and a Father?"
Timothy J. Biblarz & Judith Stacey - "How Does the Gender of Parents Matter?" (2010)
Discover Magazine: "The Myths About Mr. and Ms."