Ateism, humanism och socialt ansvar.

Sedan den katastrofala jordbävningen i Haiti har bloggosfären och twitter översvämmats av uppmaningar från skeptiker och ateister att donera pengar. Organisationer som The Center for Inquiry har också organiserat egna insamlingar, men det finns både förespråkare och kritiker till detta - framför allt gällande retoriken. Många har uttryckt en önskan om att visa de troende att vi också är empatiska människor och att de inte har har monopol på välgörenhet. Med rätta har detta orsakat kritik mot att man plockar billiga ideologiska poänger på en katastrof. Däremot aktualiserar ämnet också relevanta frågeställningar kring ateism, humanism och socialt ansvar.

Ateism identifieras ju i grunden av vad man inte tror på och vad man värderar och vilka åsikter man har utöver att man är icke-troende kan variera mycket, något som inte minst illustreras av Bill Maher som skapade den mycket religionskritiska filmen Religulous, men som också är en pseudovetenskapsförespråkare av stora mått. Ateistiska debattörer som Dawkins, Dennet m fl har en viktig roll i att påpeka att religioner är både ologiska och problematiska, men frågan blir då också - vad ersätter vi religionerna med?

Som jag ser det är religiositet till stor del en copingstrategi för att hantera de svåra existentiella frågor som alla människor brottas med i större eller mindre utsträckning. Insikten att alla kommer att dö lindras av tron på ett liv efter döden, frågor om rätt och fel får enklare svar genom andliga riktlinjer, tanken på en allsmäktig gud lindrar ensamhetskänslor och underlättar upplevelsen av trygghet och en större mening med tillvaron, den religiösa identiteten ger en känsla av samhörighet, traditionerna skapar gemenskap i glädje och sorg och det sociala nätverket som erbjuder stöd utvidgas. På ett samhälleligt plan har religionen genom historien fyllt en viktig funktion för att skapa gemensamma regler och värderingar, bidra till ordning och struktur och varit en grund för välgörenhetsarbete och samarbete (även om krig och motsättningar också följt i religionens spår i minst lika stor utsträckning). Att bara försöka övertyga andra att det inte finns en Gud är att be människor att sluta med något som fyller ett behov utan att erbjuda alternativ. För mig är därför humanismen en oundgänglig kompanjon till ateismen. Som föreningen Humanisterna uttrycker det:

"Humanism och humanist är ord som används i flera betydelser. Men humanismen som livssyn står för ett tydligt ställningstagande. Den sätter människan och människovärdet i centrum. Den förenar medmänsklighet och förnuft i en strävan att skapa ett bättre samhälle, där ansvaret läggs på människan själv. Demokrati och mänskliga rättigheter är universella värden som måste gälla alla människor, oavsett var man råkar leva."

Humanismen handlar just om att värdera livet här och nu, men också att ta ansvar för den värld vi lever i och för våra medmänniskor. Vad man lägger vikt vid som humanist varierar dock, och även om jag är medlem i Humanisterna så tycker jag att de lägger allt för mycket fokus på just ateism och religionskritik i stället för humanism, bland annat illustrerat av den (iofs mycket bra) annonskampanjen "Gud finns nog inte".

För mig är upplysningen, historiskt sett, ett halvfärdigt projekt. Man kan påpeka de logiska luckorna i religionerna gång på gång utan resultat så länge som religionen upplevs som det enda känslomässigt tilltalande alternativet. Vi som är skeptiker och ateister tenderar att i det närmaste tala ett annat språk än de vi försöker övertyga. Vi talar logik, vetenskap och rationalism medan de vi kommunicerar med lyssnar till känslan, och vi blir ständigt frustrerade över att inte folk bryr sig om den fullständiga avsaknaden av rimliga bevis för Gud och över gensvar som "vissa saker kan inte vetenskapen förklara." Den krassa verkligheten är dock att det vi vill sälja inte är det folk vill ha. Vi behöver kunna erbjuda alternativ som fyller de behov som religionen fyller, och så är det till stor utsträckning inte idag. Bland oss som är ateister, humanister och skeptiker tror jag det behövs mer diskussioner kring positiva alternativ, inte bara kritik. Dessutom behövs också ett större socialt ansvarstagande, och att ateistiska och humanistiska organisationer t ex samlar in pengar till Haiti tycker jag är ett utmärkt initiativ så länge som det inte används som billiga argument i ideologiska debatter.

Att ifrågasätta är inte nog, det behövs icke-religiösa alternativ på samhälleliga, sociala, existentiella, filosofiska och psykologiska plan. Jag tror att det både behövs intellektuell debatt och mycket konkreta och praktiska åtgärder. Bland annat:
- Mötesplatser och utvidgade sociala nätverk där man samlas, pratar om både vardagliga och svåra frågor och får stöd av varandra - utan att Gud är den samlande faktorn.
- Sekulära standardalternativ för samtliga sociala insatser från stat, kommun och landsting, något som tyvärr inte alltid är fallet i nuläget.
- Stämningsfulla sekulära lokaler, samt traditioner för viktiga livshändelser och högtider.
- Religiöst och ideologiskt neutrala företrädare som man kan samtala med om existentiella frågor som en parallell till präster och diakoner.
- Utökning av det gemensamma ansvarstagandet för medmänniskor och miljön.
Men framför allt tror jag att det behövs nya idéer från filosofiskt, psykologiskt, ideologiskt och sociologiskt håll, både på akademisk och folklig nivå, för att kunna visa på möjligheten att finna mening och trygghet, samt skapa en positiv samhällsutveckling, utan att förlita sig på övernaturliga makter. Vi måste hitta de känslomässigt tilltalande alternativ som i dag inte finns i nog stor utsträckning för att kunna erbjuda ett paradigmskifte till en världsbild där verkligheten här och nu räcker och där den religiösa copingstrategin inte längre behövs.

Vi behöver en ny upplysningsrörelse. Eller, om ni så vill, en humanistisk väckelse.