Psykguide.

Trollhare har påbörjat en artikelserie med titeln "Psykpatientens överlevnadsguide" och tar i första inlägget upp hur man hanterar läkare och hur man sätter sig in i personalens perspektiv.

Följ serien här.

Långt dragna slutsatser om separationer och stress.

Malin Wollin kommenterar i sin kolumn denna artikel som tar upp en studie som uppges visa på att ensamstående mammor som har barnen på deltid är mindre stressade än de som bor tillsammans med partner och barn. Hon säger:

"Jag vill gråta. ”Uppskatta frihet”? Visst är det skönt när barnen har somnat och man får sitta en stund i soffan. Men en vecka? Det var ju för bövelen därför jag ville ha barn, för att vara tillsammans med människor jag älskar. Inte sitta ensam i en hyretta och sakna barnen halva livet så att jag kan uppskatta dem när det är mammavecka."

Nu har jag tyvärr inte läst artikeln eftersom Aftonbladet i vanlig ordning inte anger referensen men det verkar som att Wollin drar rätt långtgående slutsatser. Det är ju knappast så att forskaren uppmanar till skilsmässor och separationer i stressreglerande syfte ("Jag säger inte att den här gruppen är lyckligare än andra, bara att det sänker tidspressen att bara ha hand om barnen varannan vecka.") och, förutom en handfull queerfeministiska genusvetare, skulle nog mycket få kvinnor gå igenom en det lidande och den livsomställning, både för dem och barnen, som en separation innebär bara för att få lugn och ro. Detta verkar vara Wollins utgångspunkt i krönikan - att hon tycker att det är bättre att hålla ihop än att separera, som om det är något man väljer om man ser en annan utväg.

Tyvärr verkar kunskapen att det inte alltid går att hålla ihop, och att varken föräldrar och barn mår bra av att man håller ihop trots att man inte längre älskar varandra eller klarar av att leva tillsammans, fortfarande lyftas fram då och då som en provocerande åsikt. Naturligtvis säger jag inte att man ska strunta i att kämpa för relationen eller försöka hitta andra lösningar men att, som Wollin verkar tycka, påstå att separation är något man väljer för att det är bekvämt att vara ensamstående är en helt annan femma. Att kunna hitta en "silver lining" i den nyorientering som en avbruten relation borde väl bara vara positivt, men uppenbarligen upplevs det som ett hot mot kärnfamiljen att skilda föräldrar inte bara lider.

Andra som kommenterat krönikan: Min blogg och jag, Jenny, Galaxer i mina målarbraxer, Skriet från kärnfamiljen och Sonja och stormen.

Update: Bloggportalen verkar inte indexera mitt inlägg trots manuell ping. Nån annan som har samma problem?

Veckans citat #12

Reglerna om bisysslor diskuteras på arbetsplatsträffen och chefen förklarar att man inte får ha någon verksamhet vid sidan av som gör att man inte orkar med sin huvudsakliga anställning.
Skötare: "Jag har då ingen bisyssla att redovisa. Eller, jag spelar World of Warcraft sex timmar om dygnet, räknas det?."

Veckans kvällstidningsord #1

"Chipspyroman"

Kinesisk censur - en eftersträvansvärd modell enligt Liza Marklund.

I en krönika om fildelningens negativa effekter för artisterna gör Liza Marklund, som ju som bekant inte är en av mina favoriter, det förhållandevis förbluffande påståendet att Kina är ett föregångsland för informationskontroll:

"Internetleverantörerna måste ta fullt ansvar för vad de skickar ut. Om deras bredband används för att stjäla, eller att sprida barnporr, bombrecept eller självmordsreklam så ska de bötfällas. Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju."

Menar hon att kinesisk censur, som utsatt för massiv kritik från människorättsorganisationer över hela världen, är någonting att eftersträva? "filter på nätet" är ju precis vad en demokratisk stat behöver, eller hur?

Fler som skriver om ämnet: Enligt min humla, Anna Troberg, Leo Erlandsson, Isobel Hadley-Kamptz, Ulf Hedlund, Kulturbloggen, Farmor Gun, Henrik Alexandersson, Ting och Tankar och Deep Edition. Jonk meddelar också att han gör sig av med sina Liza Marklund-böcker. Fullt förståeligt.

TV3 flummar till det igen.

Översättning ur How I met Your Mother på TV3:
Marshall och Ted är i en bilverkstad och Ted kikar på ett diplom på väggen:
"One of the mechanics have finished a 64 ounce steak."
TV3:s översättning:
"En av mekanikerna har gjort en stek"

"Att belysa och testa idén om att psykosen är en sorts lögn".

På bloggen Salvan kommenterar en av läkarna från Länsakuten incidenten med konststudenten Anna Odell. Här framkommer det att Odell, efter avslöjandet, presenterade en 15-sidig skrift vid namn "Att rekonstruera en psykos" där hon bland annat sammanfattar sitt projekt som följer:

"RESUMÉ

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.

Konstfack, Anna Odell, 2008"

Några kommentarer:
1) Slutna rum? Ja, vi har ju något som heter sekretess.
2) "Hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara." Hon verkar inte direkt ha något intresse av att vara nyanserad och någorlunda objektiv utan är ute efter att hitta sådant som bekräftar hennes hypotes. Vad händer om personalen visade sig vara vara vettig och vården genomtänkt?
3) "Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos." Det här är så dumt att jag inte ens orkar kommentera det, förutom genom att påpeka att dessa påståenden är oerhört kränkande gentemot alla som någon gång insjuknat i en psykos.
4) "Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra." Hur myndigheter reagerar på en låtsaspsykos säger knappast särskilt mycket om bemötandet inom psykvården, vilket hon uppger är sitt mål.
5) "Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är." Vad menar hon egentligen med offer? Framför allt reagerar jag dock på att hon påstår att hon sätter sig i patienternas situation. Att tro att man ens på långa vägar kan sätta sig in i hur det känns att vara patient genom att låtsas vara psykotisk är inte bara dumt och naivt, det är också nedlåtande mot alla som någonsin varit i den situationen. Om hon vill ha insikt i hur man blir bemött och hur det känns att behöva akutpsykiatrisk vård finns det säkerligen många som är villiga att berätta om sina egna erfarenheter. Men det drar väl inte fullt lika många till vernissaget som braskande rubriker, kan man tro.

En nyanserad dialog kring psykiatrin grudar sig, enligt min åsikt, i med forskning, utvecklingsarbete och samarbete med patienterna. Inte pretantiöst sensationssökande.

Via Psykbryt.