Hur jag blev kristen - och sedan ateist och humanist.

Jag har inte för vana att vara personlig i min blogg men tänker göra ett undantag. Som ni har märkt skriver jag mycket om religion och jag har nämnt att jag tidigare har varit troende. Här tänker jag berätta om min bakgrund som kristen - och varför jag numera är ateist. Det har varit ett svårt inlägga att skriva, mycket eftersom det har varit knepigt att sätta sig in i det tankesätt jag hade när jag på många plan var en helt annan människa än vad jag är i dag. Jag har dock gjort mitt bästa för att beskriva min resa till - och från - kristendomen och varför jag numera är ateist och humanist.

När jag var tonåring var jag som de flesta i min ålder. Jag funderade så klart på livet, universum och allting (42) även om jag knappast var någon grubblare. Två av mina bästa kompisar och deras familjer var med i en Livets ord-liknande församling inom trosrörelsen och de var entusiastiska missionärer redan när vi gick i mellanstadiet. Även två andra kompisar var religiösa - en var Jehovas vittne och en var pingstvän. Min jehovaskompis blev i vuxen ålder förskjuten av sin familj när hon hoppade av rörelsen, vilket ledde till att modern insjuknade i depression, och pingstkompisens mormor dog efter att ha förlitat sig på bön i stället för på sjukvård och blodtransfusioner. Men det är en annan historia.

Mina föräldrar var däremot ateister men trots detta gick jag på Svenska kyrkans barn- och ungdomsgrupper under uppväxten - i den by jag bodde i hände det trots allt inte så mycket annat. När jag var i 14-årsåldern började mina kompisars prat om Gud påverka mig och jag blev lite nyfiken, inte minst eftersom deras religion verkade mycket coolare än den trista Svenska kyrkan. Jag kände en längtan efter kontakt med något större än det vardagliga och upplevde att de hade det jag sökte efter. Deras tro verkade så extatisk och det tycktes som om de hade något stort och djupt som verkade intressant. Jag följde så småningom med till ett bönemöte där det slutade med att alla bad för mig - och helt plötsligt började jag tala i tungor! När jag gick från bönemötet var jag en kristen. Som ofta är fallet med tonåringar som har hittat en "cause" gav jag mig in i min nya tro med stor övertygelse och vad som nog måste benämnas som fanatism. Jag hade rätt, alla andra hade fel. Jag läste Bibeln, bad och lyssnade på predikoband från Livets Ord och Arken. Mitt liv var religionen och jag kände mig uppfylld av en upprymd känsla att vara i kontakt med Gud. Att jag drogs till trosrörelsen var ett återkommande område för konflikt med mina ateistiska föräldrar och det funkade inte i det läget att gå med i en församling med denna inriktning. När jag blev äldre hade min extremism falnat en aning och skriverierna om Livets Ord hade gjort mig lite tveksam till trosrörelsen. Det närmaste alternativet i min stad var Pingströrelsen, och trots att mitt första möte med kyrkan var en seg gudstjänst och gamla tanter som, helt utan ironi, hälsade mig med "frid, syster" så blev jag medlem. Pingstkyrkan var, trots allt, en karismatisk rörelse och hade samma konservativa svartvita syn på sanningen som jag redan anammat.

Det fanns en trygghet i att "veta" vad som var rätt och fel, att känna det som om Gud är på ens sida, och som för många andra i den situationen blev jag ganska moraliskt överlägsen gentemot andra. Det som så småningom också utkristalliserade sig var att min tro blev ett ganska uttalat sökande efter övernaturliga kickar. Jag ville få profetior, bli slagen till marken av andens kraft, delta i intensiva gudstjänster, känna starka känslor av Guds närvaro och upptäcka mystiska andliga sanningar. Det funkade i flera år, men den ganska tråkiga vardagen i kyrkan började så småningom tära på mig. Tjatiga gudstjänster och tråkiga "segertoner" (Pingstkyrkans version av psalmer) var inget vidare, och vad som var ännu värre - den där intensiva känslan av Guds starka närvaro började falna. Jag ville inte veta att Gud är närvarande, jag ville känna! Det som kyrkan förmedlade var att relationen till Gud så klart var av en mer vardaglig natur. Det handlade om att läsa Guds ord, om att utvecklas som kristen, om att följa Guds vilja. I slutändan handlade det mesta trots allt om regler - vad man skulle göra och vad man inte skulle göra, och den insikten var inte alltför bekväm för mig. Hur kul är det egentligen att ha en tjock bok med en massa riktlinjer som man förväntas följa? Dessutom blev det allt svårare med min falnande fanatism att bortse från de stora logiska luckorna i min religion. Vad som framställts som absoluta sanningar visade sig allt mer vara en fråga om att plocka russinen ur kakan i enlighet med ideologin. Bibelord som bara fanns på ett fåtal ställen, t ex gällande homosexualitet, lyftes fram som väldigt viktiga, medan mer centrala bibelord ignorerades. Trots att t ex påbuden att helga vilodagen, inte missbruka Guds namn och inte "ha begärelse" till andras ägodelar hör till tio Guds bud var de inte något som man predikade om. Däremot hade man starka åsikter om sådant som Bibeln inte talar om eller rentutav motsäger, som aborter och helnykterhet. Vad som också blev allt mer ofrånkomligt var att jag innerst inne hade åsikter som stred mot de åsikter som jag "borde" ha, det som ansågs som Guds ord. I själva verket hade jag redan då liberala tendenser, röstade på vänsterpatiet och blev dessutom feminist, ideologier som inte var så enkla att kombinera med konservativ kristendom. Så hur gör man för att tycka något som som man inte tycker? Med all "cherry picking" och motsägelsen i Bibeln dessutom. Och om allt inte stämmer, hur vet man då vad det är i Bibeln som stämmer?

Dödsstöten för min tro var troligtvis, som för många, att jag började plugga på universitetet. Jag konfronterades i större utsträckning än tidigare med människor som hade andra åsikter och fick diskutera olika värderingar i ett otal seminarier. Det handlade nu inte heller bara om att tycka, utan också om att argumentera för varför man tycker som man tycker, något som visade sig bli svårt för mig. Studierna innebar också att jag lärde mig forskningsmetodik och att ta ställning till trovärdigheten i olika påståenden om sanningen. Att jag läste på psykologprogrammet var även en bidragande faktor eftersom jag fick lära mig om hur opålitliga våra tolkningar av verkligheten är och hur mycket andra faktorer än rationalism påverkar våra bedömningar, särskilt eftersom jag inriktade mig mot kognitiv terapi. Stick i stäv med skeptikerrörelsens oftast intensiva motvilja mot postmodernism var det dessa perspektiv som kanske var den viktigaste influensen när det gällde att ifrågasätta förekomsten av objektiva gudomliga sanningar. Insikten i hur mycket av våra värderingar som är socialt skapade snarare än fakta påverkade mig mycket och jag fick allt svårare att se rimligheten i min religions påståenden om orubbliga sanningar utan bevis för att dessa åsikter stämmer. När jag tog examen var jag inte längre kristen, utan på min höjd agnostiker.

Sedan dess har flera faktorer bidragit till att jag har övergått från agnosticism till uttalad ateism. Jag upptäckte så småningom att jag var bisexuell och engagerade mig i HBT-rörelsen, något som sannerligen inte gjorde att jag konfronterades med de finaste sidorna av de religiösa värderingarna. Just farorna i att skilja moral från konsekvenser, som i stort ligger i religionens natur, blev alltför tydlig i de ständiga mothuggen i media från religiösa företrädare. Att läsa Dawkins bok "The God Delusion" knuffade mig också åt det ateistiska hållet, samt att jag genom bloggandet kom i kontakt med ateister, skeptiker och humanister på nätet. Att jag började jobba inom psykiatrin har också påverkat mig. Jag arbetar dagligen med att få människor att se saker som de faktiskt är för att kunna handla konstruktivt i stället för att fastna i verklighetsfrånvänt undvikande och förnekelse, och har svårt att se hur argumentet att människor ändå mår bra av att tro, även om det skulle vara rent hittepå, skulle vara rimligt. Livsavgörande vanföreställningar är inte en bra copingstrategi, enligt mig, en åsikt som ytterligare har föratärkts av att jag arbetat med många psykospatienter och slagits av den många gånger obefintliga skillnaden mellan religiösa uppfattningar och psykiatriska vanföreställningar.

Mer om varför jag kallar mig ateist, inte agnostiker, kan ni läsa här.

Men känns det inte hemskt att förlora sin tro, att inte längre uppleva att det finns en Gud som vakar över mig? För det första är det inte en relevant fråga. Att vara en ateist innebär att man inte tror på att Gud existerar, det har inget att göra med om det är önskvärt eller inte om Gud existerar. För det andra: nej. Att vara ateist innebär en större frihet att hitta sin egen väg till lycka, men också ett större ansvar - man får själv ta på sig skulden för de val man väljer. Det innebär en frihet att se på konsekvenser i stället för dogmer och för mig är det också en lättnad att faktiskt kunna följa logik och empiri i stället för att tvingas leta efter krystade förklaringar till sådant man "måste" tro på och tycka för att hålla sig väl med Gud och komma till himlen. Jag tycker att den verklighet vi känner till - kärlek, vänskap, hopp, empati etc., räcker gott och väl för att ge livet mening. Och med naturens storslagenhet, människans komplexitet etc. - varför behöver vi övernaturliga mysterier för att fascineras över något större än oss själva? De andliga, sociala och psykologiska behov som religionen fyller kan lika väl fyllas på sekulära grunder, och där tror jag att humanistiska rörelser skulle kunna ha en större roll än vad de har i dag. För till syvende och sist är handlar livet om oss människor och våra relationer till varandra.

För att sammanfatta min syn på andlighet och tro citerar jag Chris Wood, ur den fantastiska låten "Come down, Jehova". Här för han en tänkt dialog med Gud och djävulen och kommer fram till att både paradiset och ondskan ligger i människors händer:

"...Pass on what you've learned to the children, Jehova/
And listen to what they've got to say/
They say: Paradise is right here on Earth, Jehova/
Not tomorrow, but right now, today/
And Devil, come up from your fiery furnace/
Come up and show us your face/
There's nothing you can teach us of evil or hatred/
We don't have right here in this place/
There's nothing as evil as man and his mischief/
Nothing so lost or insane/
And bring your demons up too, so we know it's not you/
But it's us who must carry the blame/
It's us who must live with the shame/..."

Och när det gäller livet efter döden blir vår tid här på jorden, enligt mig, så mycket mer dyrbar och värd att uppskattas med en begränsad tid att leva, än med perspektivet att detta endast är en parentes inför evigheten.