Människan är programmerad för empati - och skadeglädje.

I somras var jag med om en obehaglig, men tankeväckande, händelse. Jag stod och väntade på tunnelbanan vid Fridhemsplan, i mina egna tankar, då plötsligt tumult uppstod längre fram. Det var många människor på perrongen och det var till en början svårt att uppfatta vad som hände, dock framgick det snart att en man låg på spåret. Det var aningen oklart om det var ett självmordsförsök eller om han hade drabbats av något sjukdomstillstånd, men SL-personal var snabbt framme och försökte förgäves dra upp honom. Till saken hör att det, när han hamnade på spåret bara var en minut till att tåget skulle komma. När de kämpade med att rädda honom och tiden gick kände jag hur stressen steg och någon ropade att de skulle försöka ringa för att stoppa det kommande tåget, något som det dock var för sent för. När tåget rusade in på stationen viftade alla frenetiskt med armarna och ropade. Till allas stora lättnad uppfattade föraren situationen snabbt och tvärbromsade i tid.

Under incidenten hann jag reflektera över de känslor som dök upp. Det fanns en verklig risk att mannen, och kanske även den hjälpsamma SL-personalen, kunde blir påkörda. När tåget kom kände jag inte främst medömkan eller oro för mannens välbefinnande, utan rädsla. Den typ av rädsla som man känner när man själv är i fara.

Under senare år har intresset för ämnena empati - dvs att kunna "känna med" andra, växt starkt inom neurovetenskapen. Vad som är tydligt är att normalfungerande individers hjärnor är konstruerade för att skapa empati. Naturligtvis är det inte bara empati som präglar den mänskliga naturen (trots allt finns det ofta ett stort evolutionärt överlevnadsvärde i själviskhet...) och miljön spelar så klart in. Däremot har forskningen visat på att det, på ett neurologiskt plan, sker en "simulering" av det som händer andra i våra egna hjärnor.

En av de mest omtalade forskningsområdena inom neurovetenskapen under senare år är de sk spegelneuronen - som upptäcktes av en slump. Under -80-talet gjorde Giacomo Rizzolatti m fl ett experiment där man kopplat upp elektroder till en apas hjärna för att mäta hjärnans aktivitet vid en motorisk uppgift. Det visade sig att en och samma hjärncell var aktiv, inte bara då apan själv t ex plockade upp något utan även när den såg labbpersonalen göra det. Däremot har man också upptäckt spegelneuroner i områden som processar känslomässig information. Delar av insula, som aktiveras vid avsmak, aktiveras också när vi ser andra människor som upplever avsmak.

Förra veckan besökte neuroforskaren Dean Mobbs Stockholm, och talade då om just ämnet empati. Vad han, i samarbete med bl a Tanja Singer, har sett i sin forskning är att de områden som är inblandad i den känslomässiga aspekterna av smärtupplevelser, framför allt insula och anterior cingulate, även aktiveras när man ser någon annan uppleva smärta. Denna effekt var som starkast när man observerade smärta hos personer man har en relation med och graden av aktivering korrelerar med skattningar i empatiformulär. Ännu en av alla studier där man undrar hur de hittat försökspersoner...

Så att man "känner med" någon är inte bara ett talesätt - liknande känslomässiga processer startar i oss själva när vi ser andra människors lidande. Men naturligtvis finns det också mindre sympatiska inslag i den mänskliga naturen. Dean Mobbs har också pekat på att områden i hjärnan som är kopplat till positiva affekter aktiveras när någon man avundas eller känner sig underlägsen misslyckas. Skadeglädjen är väl knappast den enda sanna glädjen, som talesättet säger, men att man i vissa situationer finner nöje i andras olycka är också en del av den mänskliga naturen.

Artiklar:
Tania Singer et al - "Empathy for Pain Involves the Affective but not Sensory Component of Pain."

Tania Singer & Claus Lamm - "The Social Neuroscience of Empathy."

Hidehiko Takahashi m fl - "When your gain is my pain and your pain is my gain: neural correlates of envy and schadenfreude."