När media rapporterar om människor som gör saker som bryter ordentligt mot könsnormerna brukar det vanligtvis uppfattas av en stor skara människor som alldeles vedervärdigt. Som förväntat har därför programmet om Ragnar, som vill pröva på att amma, väckt starka reaktioner. Detta trots att han inte verkar vilja påtvinga alla andra detta i någon slags ideologisk frenesi utan bara själv vill pröva om det går och kanske intressera någon annan för det om det nu skulle visa sig funka. Om bara mamman ser till att bebisen får tillräckligt med mat om det inte blir så mycket bröstmjölk lär ju inte den fysiska hälsan vara hotad. Jag har också väldigt svårt att tänka mig att den manliga amningen skulle sätta några psykologiska spår - spädbarnet lär ju knappast minnas mansamningen eller reagera över att bröstet inte är helt kvinnolikt. Och vari ligger då problemet - jo, det är äckligt helt enkelt. Baraförattdetärså! Detärjuintenaturligtdetfattarjualla! Det lär ju inte vara en praktisk lösning på gruppnivå eller något som Socialstyrelsen kommer att börja rekommendera som förstahandsval, men det är ju inte heller poängen.Artikeln om detta på Expressen har fått kommentarer som dessa:
Vissa av de som kommenterar har dock ett mer sansat perspektiv, bland annat Pesto som uppmanar de hysteriska människorna att skaffar sig lite perspektiv på moralpaniken:
Det mest intressanta med detta inlägg är dock omröstningen där folk får tycka till om artikeln:
Så för män handlar det alltså om att vilja amma, för kvinnor handlar det alltså om att tillåta pappan att pröva på att amma?! Menar de att hon liksom äger barnet, eller hur tänker de?
9 kommentarer:
Bra skrivet, det sätter lite perspektiv på övriga mendetärjuonaturlig frågor.
Tror inte de som kommenterat artikeln tänkt alls på denna fråga - de bara häver ur sig utan att fundera - som i många andra frågor.
Håller med. Det är samma "knee-jerk"-reaktioner som ligger bakom äckel för "onaturlig mat", avvikande sexuella läggningar, rädsla för främlingar, osv. Väldigt få försöker se bortom sin initiala känsloreaktion.
Om de tycker att det vore äckligt att amma så slipper de. Det borde ju inte vara svårare än så...
Måste erkänna att jag känner sådana känslor när jag ser artiklar/tv-program/dyl om folk som ammar sina barn ända upp i skolåldern. Det finns säkert många som blir upprörda på mig för det, men det får jag väl ta...
Tror det är ganska naturligt att reagera så. Även jag får sådana impulser innan jag hinner tänka efter. Min högst okvalificerade gissning är att det är inte för barnets skulle de ammas till skolåldern utan snarare för att mamman har problem att sluta.
Till Erik: Det är svårt att amma någon som inte vill bli ammad. ;-) Amning upp i skolåldern är ovanligt, men inte onaturligt. Man brukar säga att en "naturlig" ålder för människobarn är att sluta mellan 5-7 års ålder. Sen är det olika från samhälle till samhälle.
Jag håller nog med Erik, sedan kan man ju så klart diskutera om det finns en ålder/situation där amningen kan vara nåt som barnet potentiellt kan ta skada eller ej.
Denna man borde läsa på lite mer om utvecklingspsykologi och anknytningsteori. Amning fyller långt mer funktioner än att bara ge barnet mat. Det går inte att komma ifrån det faktum att kvinnan fortfarande bär barnet i 9 månader. Att tro att det "bandet" bara kapas i samband med en förlossning, vore bara dumt. Jag tycker att hans beteende tyder på en stor osäkerhet inför föräldraskapet. Sorgligt för honom att tro att han inte kan skapa en nära och trygg relation till sitt barn trots att han inte ammar!
Anonym: Kommentera med ett alias för att förhindra att flera olika personer debatterar samma inlägg under namnet Anonym.
Du säger å ena sidan att amning skapar ett extra starkt band till barnet, men ifrågasätter samtidigt varför han vill amma. Att "amning fyller långt mer funktioner än att bara ge barnet mat" är ju en utmärkt orsak till att vilja amma, och knappast ett uttryck för "osäkerhet inför föräldraskapet."
Skicka en kommentar