Humanistbloggen har sammanfattat ett bra förslag på kyrkopolitiskt manifest. Jag tycker att det är en bra sammanställning men har även några egna kommentarer kring ämnet.Jag var ju som bekant kristen under många år och har ändrat åsikt om det mesta rörande religion sedan dess, dock inte allt. En sak som jag fortfarande tycker likadant om är att icke-religiösa uppdrag och religiösa organisationer inte hör ihop. Det bidrar till att församlingar kan behöva anpassa sig till statliga krav i sådant som rör religiösa frågor. Att debatten kring hur kyrkan ska förhålla sig till samkönade äktenskap är exempelvis inte konstigt. Att utföra en offentlig funktion, som att tillhandahålla vigselförrättare, gör det är svårt att ha en diskriminerande hållning samtidigt som det är en olämplig situation att pastorer och präster ska förväntas sätta statens påbud över religionens. I andan av "jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det" tycker jag att det är galet att homo- och bisexualitet skulle vara en synd, men om religiösa organisationer tycker det så borde de ha rätt att ha sin åsikt och till att kunna handla därefter inom lagens ramar. Att det de lagliga aspekterna av äktenskapet görs till en uteslutande borgerlig sak vore en rimlig lösning, sedan skulle ju själva bröllopsfesten kunna ske i en religiös församling efter önskemål.
En annan fråga rör det här med medlemsantalet. För några år sedan var det ju stort rabalder kring att de politiska ungdomsförbunden uppgav överdrivna medlemssiffror, vilket påverkade deras bidrag. En tid senare år uppmärksammades dock även att olika religiösa samfund hade medlemstal som inte speglade verkligheten, exempelvis hos Anglikanska kyrkan där företrädaren Rolf Brommé säger:
"Registret är på dem som kommit till kyrkan och lämnat in en lapp att de vill ha vårt församlingsblad. Det är det registret vi har. Det är inte ett medlemsregister i egentlig mening, för något sådant har vi inte. Vi klarar inte av att tala om vilka medlemmar vi har i Sverige, vi hittar inte dem, vi har inte uppgifter på dem, säger han."
Men när det gäller medlemssiffror kopplade till verkligheten finns det ju knappas någon med så tveksamma medlemssiffror - och metoder för medlemsvärvningsmetoder - som Svenska kyrkan. De har 5,6 miljoner medlemmar, men hur många av dem är egentligen aktiva? För det första är det fortfarande kvar en oerhörd massa folk som blev medlemmar bara för att de föddes, helt enkelt. För det andra är ytterligare ett stort antal människor medlemmar för att de döptes som spädbarn. Och gemensamt för dessa två grupper är att ett stort antal helt enkelt inte bryr sig om de är medlemmar, inte orkar ta tag i att gå ur eller undrar över om det uppstår praktiskt problem vid exempelvis giftermål eller begravning om de inte är medlemmar. Det är knappast allt för många som gått till kyrkan och aktivt blivit medlemmar. Där för är inte heller prästen Gustaf Björcks kommentar, som går ut på att det borde vara dem som faktiskt är aktiva som röstar, särskilt konstig:
"Förre riksdagsmannen Bengt Kronblad höll på att sätta kaffet i halsen när han hörde prästen Gustaf Björck säga i Radio Kalmar att endast den som går i kyrkan om söndagarna borde vara med och rösta i kyrkovalet."
Man behöver ju inte heller aktivt betala medlemsavgiften, utan den dras ju per default tillsammans med skatten så länge man är medlem. Som Magnus Nordlander påpekar (se inlägget på Humanistbloggen) vore det rimligt att medlemmarna som inte själv valt att gå med, dvs de flesta, får ta aktiv ställning till om de vill vara med eller ej. Önskvärt är också att medlemsskapet förnyas med jämna mellanrum, t ex varje år, som det är för de flesta föreningar. Detta i syfte att se till att de som är medlemmar faktiskt fortfarande är aktiva. Ofta är det ju så med föreningsverksamhet att intresset falnar och att många sedan inte väljer att fortsätta sitt medlemskap när det blir dags att förnya. Om man krävde ett aktivt förnyande skulle detta ju ge en betydligt mer korrekt bild, för den aktuella medlemsstatistiken i Svenska kyrkan upplever jag som inget annat än medlems- och bidragsfusk.
Dessutom tycker jag att det är mycket osmakligt att man tar med spädbarn som medlemmar och håller här faktiskt med min fd kyrka som utövade vuxendop (även om "vuxen" i detta sammanhang kanske snarare innebar 12-13-årsåldern) i samband med medlemskap. Låt människor själv få bestämma om de vill genomgå en ritual där de överlämnar sig åt en övernaturlig makt och låt dem välja om de vill bli medlem i ett religiöst samfund.
Det är ju dock onekligen så att kyrkan fyller en funktion vad gäller bland annat ritualer vid olika viktiga tillfällen i livet - äktenskap, när ett barn föds, när någon dör etc. Att människor här involverar kyrkan har vanligtvis lite att göra med religion och desto mer att göra med att de erbjuder fina lokaler, stämningsfulla traditioner - och att det saknas (mer spridda) jämbördiga alternativ. Om vi tittar på bröllop så är det ju vanligtvis kyrkobröllop=vacker kyrka, många gäster, fin musik, ett digert program. Borgerligt bröllop=en snabb och formell affär på stadshuset med några vittnen. Just dessa frågor är en av de främsta orsakerna till att jag för ett tag sedan gick med i Humanisterna. Jag anser att de behov som religionen fyller, som gemenskap, traditioner, humanitära insatser (och där påpekar för övrigt Humanistbloggen att endast en mycket liten del av Svenska kyrkans pengar går till sådana ändamål), själavård etc. lika gärna kan fyllas utan inslag av övernaturliga makter. Humanisternas sekulära ceremonier ser jag som bra alternativ till kyrkans traditioner, även om de tyvärr ännu inte har fått så stor spridning. "Den svenska högtidsboken" är en sammanställning av sådana ceremonier med tillhörande musik.
Det är också så att kristna organisationer tycks ha nischat in sig som en stora aktörer när det gäller situation och tillstånd där människor på olika sätt är sårbara. Präster ingår ofta i krisgrupper vid katastrofer och olyckor och genom den diakonala verksamheten riktar de sig till människor i sorg. De har ett stort antal verksamheter för missbrukare, hemlösa och andra som befinner sig i en utsatt situation. Även om det på ett plan ju så klart är välbehövliga verksamheter så finns det ett stort aber. Det är ett väl känt fenomen att man är mer mottaglig för påverkan när man befinner sig i ett känslomässigt sårbart tillstånd. Den typ av verksamhet som nämnts ovan riktar sig vanligtvis inte bara till troende. Många aktörer brukar säkert avhålla sig från mer uttalat missionerande i dessa situationer, dock inte alla. Bland annat skriver LP-stiftelsen, tillhörande Pingströrelsen, som enligt egna uppgifter säljer öppen och sluten missbruksvård till 150 kommuner, att en av grundstenarna för deras behandling är "Tro- att presentera den kristna tron samt möjliggöra bearbetning av existentiella frågor." På frågan "LP:s behandling sker på kristen grund. Måste den sökande ha en kristen tro?" blir svaret "Nej, däremot är det viktigt att känna till det och att personen är villig att pröva ett kristet alternativ." Så med andra ord påtvingas människor religion i ett labilt känslomässigt tillstånd där de knappast har så många andra behandlingsmöjligheter att välja bland, detta med kommunernas godkännande. Svenska kyrkan har troligtvis en mindre uttalat religiös approach i dessa sammanhang, men när man får stöd och hjälp av företrädare för en religiös organisation ligger det nog nära till hands att man blir mer positivt inställd till den ideologi de företräder.
Som Humanistbloggen skriver i sitt sista förslag: "Fokusera på kärnverksamheten: kristendomen."
0 kommentarer:
Skicka en kommentar