Nu har American Psychological Association (APA) gjort en stor kunskapsöversikt om forskningen kring sk "reparative therapy" som syftar till att omvända bi- och homosexuella till att bli heterosexuella. De drar slutsatsen att det saknas stöd för denna typ av behandling och uppmuntrar professionella och anhöriga att i stället ha en accepterande inställning, motverka avståndstaganden och stödja personen i fråga. APA skriver som följer:"Contrary to claims of sexual orientation change advocates and practitioners, there is insufficient evidence to support the use of psychological interventions to change sexual orientation," said Judith M. Glassgold, PsyD, chair of the task force. "Scientifically rigorous older studies in this area found that sexual orientation was unlikely to change due to efforts designed for this purpose. Contrary to the claims of SOCE practitioners and advocates, recent research studies do not provide evidence of sexual orientation change as the research methods are inadequate to determine the effectiveness of these interventions." Glassgold added: "At most, certain studies suggested that some individuals learned how to ignore or not act on their homosexual attractions. Yet, these studies did not indicate for whom this was possible, how long it lasted or its long-term mental health effects. Also, this result was much less likely to be true for people who started out only attracted to people of the same sex.
De säger att det saknas studier kring eventuella skadeverkningar, men sammanfattar att:
"Without such information, psychologists cannot predict the impact of these treatments and need to be very cautious, given that some qualitative research suggests the potential for harm," Glassgold said. "Practitioners can assist clients through therapies that do not attempt to change sexual orientation, but rather involve acceptance, support and identity exploration and development without imposing a specific identity outcome."
Udda nog tackar USAs största exgay-organisation Exodus APA för utredningen. Detta för att APA tar upp att just religionen är en vanligt förekommande orsak till inre konflikter kring sexuell läggning. Exodus hoppas på grund av detta att fler kommer att låta tron styra dem mot heterosexualitet. Att metoden saknar vetenskapligt stöd eller att det är oklart om det förekommer risker tycks vara mindre intressant att ta fasta på. De tycks också ointresserade av att de själva sätter fingret på att just religiös tro är en starkt bidragande orsak till att människor ifrågasätter sin egen sexuella läggning och söker psykiatrisk hjälp för detta. Kristna dogmer är för dem viktigare än att undvika mänskligt lidande.
Bland annat Folkhälsoinstitutet har studerat unga homo- och bisexuellas hälsa, något som de redovisade på årets Pride. Det är dubbelt så vanligt i denna grupp att man har psykiska problem och var fjärde homo- och bisexuell kvinna samt var tionde man har någon gång försökt ta sitt liv. Detta jämfört med åtta respektive tre procent hos unga heterosexuella. Att bli utsatt både för våld och hot om våld är vanligare och exempelvis har 36 procent av de homo- och bisexuella männen någon gång utsatts för våld, jämfört med 9 procent i den heterosexuella gruppen. Här finns Folkhälsoinstitutets rapport i PDF. Folkhälsoinstitutet sammanfattar att:
"Grupptrycket att passa in i givna sociala mönster är stort. Unga homo- och bisexuella upplever ofta påfrestningar när de söker sin identitet. Att inte bli bekräftad i sin sexuella identitet tycks bidra till en negativ hälsoutveckling bland unga vuxna, fortsätter Regina Winzer.
För den enskilde individen är det viktigt att utveckla en positiv identitet som homo- eller bisexuell och att utveckla en förmåga att visa den för andra förtrogna. Självacceptans och stöd från närstående underlättar den utvecklingen. Att skapa samhälleliga förutsättningar som underlättar detta är viktigt."
Även om det i nuläget saknas ordentliga studier kring den reparativa terapins eventuella skadeverkningar är det inte ett särskilt långsökt påstående att det får negativa konsekvenser när människor ser sin och/eller andras sexuella läggning som en synd som måste undanröjas för att att man ska kunna leva ett rättfärdigt liv och ha en god relation med Gud. Trots allt har den jämförelsevis sämre psykiska hälsan hos homo- och bisexuella kopplats till bland annat sociala stigman, fördomar, diskrimination, rädsla för avståndstaganden från anhörigas sida, behov av att dölja sin sexuella läggning. Även internaliserad homofobi är enligt forskningen ovan en viktig negativ hälsofaktor och konsekvenserna av detta illustreras väl i berättelserna på sidan Beyond Exgay, som jag tidigare har nämnt, där människor berättar om sina mindre lyckade erfarenheter av försök att ändra sin sexuella läggning.
Reparativ terapi är inte, mig veterligt, tillgängligt i Sverige, åtminstone inte officiellt. Detta troligtvis pga kulturella faktorer men även eftersom Psykologförbundets etiska riktlinjer ställer krav på respekt för klienternas sexuella läggning. Tyvärr finns det ju däremot individuella psykologer och psykoterapeuter som har en negativ inställning gentemot homo- och bisexualitet och jag har stött på människor där denna åsikt på olika sätt tydliggjorts i tidigare terapier. Jag har också tidigare nämnt psykologen Eve Suurvee-Råstrand som i en artikel i Dagen ställer sig kritisk till en könsneutral äktenskapslag för barnens skull(!) och säger att "I min praktik har jag sett många skäl till att man måste välja bort det motsatta könet som partner. Det finns många sådana omständigheter, tyvärr, och det ska inte uppmuntras". Det som jag inte har tagit upp tidigare är däremot att jag efter artikeln mailade Suurvee-Råstrand med frågor kring hennes uttalanden. Jag fick ett svar där hon berättar om hur hon pratat med patienter om att heterosexualitet är det sundare valet och beskriver en fallstudie med vad som endast kan beskrivas som reparativ terapi med utgångspunkt i psykodynamisk terapi.
Den psykodynamiska teoribildningen har länge varit dominerande inom psykologin och psykiatrin och dess grundare, Freud, hade en något dubbel syn på homo- och bisexualitet. Han utgår från heterosexualitet i sin beskrivning av normalutveckningen och kopplar avvikelser från detta till "perversioner" och motsvarande neuroser. På andra plan har han dock en förvånandsvärt positiv syn på homo- och bisexualitet. Han skriver i ett brev till en mor med en homosexuell son att: "Homosexuality is assuredly no advantage, but it is nothing to be ashamed of, no vice, no degradation, it cannot be classified as an illness; we consider it to be a variation of the sexual function produced by a certain arrest of sexual development." Många psykodynamiker efter honom har anammat en syn på homo- och bisexualitet som exempelvis ett resultat av problem under den oidipala fasen. Den psykodynamiska teorin har utvecklats sedan dess och det ska betonas att de allra flesta terapeuter med denna inriktning inte delar dessa åsikter, dock finns det, som tidigare illustrerats, enstaka behandlare som använder den psykodynamiska teoribildningen som stöd för HBT-kritiska åsikter. Framför allt har dock dessa teorier troligtvis historiskt bidragit negativt till synen på homo-/bisexualitet inom psykiatrin och i psykologiska sammanhang. Det fanns dock så klart andra influenser och även den mer medicinskt inriktade delarna av psykiatrin patologiserade länge icke-heterosexualitet. Homosexualitet som en sexuell störning togs bort 1973 ur den dåvarande versionen av Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders - den bok som jämte ICD-manualen innehåller diagnostiska kriterier för alla psykiatriska tillstånd. I Sverige betraktades homosexualitet som en psykisk störning fram till 1979. På grund av detta är det mycket positivt att APA väljer att ta ställning mot ett patologiserande av homo-/bisexualitet och mot terapeutiska verksamheter som bekräftar och förstärker människors internaliserade förakt gentemot sin egen sexuella läggning.
APAs rapport Appropriate Therapeutic Responses to Sexual Orientation (PDF)
Folkhälsoinstitutets rapport Livsvillkor och hälsa bland unga homo- och bisexuella – resultat från nationella folkhälsoenkäten (PDF)
Andra som bloggar om reparativ terapi: Trollhare, Antigayretorik, Per Pettersson, Niklas Hellgren, Lena Alun, I Tobias lilla värld, Conny Wahlström, Daniel Snällman, Stefan Stenudd, Standby Tobias, Att vara Elias och Helds HBT-nyheter.
Andra som bloggar om HBT-personers psykiska hälsa: I Tobias lilla värld, Jan Lindgren, JJ.n, Pennelinas ordbruk, Witchbitch, Neurotiker i Skåne, Kent Persson, Zitiz, Gregorius Rex och Helds HBT-nyheter
3 kommentarer:
Tack för den utmärkta genomgången. Skrämmande att det också i Sverige finns psykologer med så trång och fientlig inställning till homosexualitet - speciellt om de använder sig av den i sin profession.
Välskrivet. Att det inte lär bita på självvalt bigott utlevda religiösa frikyrkopastorer som Åke Green får vi väl leva med. Sådana som dom är ändå på väg in i åldringsvårdens glömska när allt från slangar i apparaten/pisspåsar och rullatorer börjar ta upp mer tid än tidigare kaxigt utlevd bokstavstroende underlivstro. Som tur är.
Stefan: Tack! Jo, det är ju inte direkt etiskt. Jag kan för övrigt nämna att en tidigare psykologkollega berättade om hur flera av hennes arbetskamrater suttit på rasten och diskuterat hur homosexualitet är en "perversion" som borde återklassificeras som psykisk sjukdom. Jag arbetar också med en person som öppet uttryckt negativa åsikter om homo-/bisexualitet i samtal med patienter. Jättesympatiskt, verkligen.
Som terapeut är man i en maktposition och att ge sina patienter skam inför sin läggning är inte det minsta acceptabelt. Tyvärr skiner det nog ofta igenom även om terapeuten inte ger sig på "reparativ terapi".
Lars-Åke: Man får hoppas att den nya generationen tänker annorlunda, men tyvärr finns det en hel del bigotter bland yngre också. Däremot blir det nog svårt framöver att som vårdpersonal eller terapeut använda sig av en HBT-kritisk inställning i sin kontakt med patienter. Acceptansen för sånt har rasat rätt drastiskt under de senaste tiotalen åren.
Skicka en kommentar