I en ny studie av Michael Craig m fl som har publicerats i Molecular Psychiatry har man funnit en korrelation mellan psykopati och vissa anatomiska avvikelser i hjärnan. De undersökte nio kriminella psykopater och en lika stor kontrollgrupp och fann "gropar" i kopplingen mellan orbitofrontalcortex - som styr bland annat kontroll av beteenden samt är kopplat till förväntan och upplevelser vid belöning och straff, och amygdala - ett område i hjärnan som är kopplat till olika former känsloreglering, framför allt rädsla och ångest. Dessutom är det dem som får högst utslag på psykopatskalan som har de största anatomiska avvikelserna. Detta verkar alltså vara en viktig ledtråd till förståelsen av psykopati. Det nog ännu ganska förhastat att, som Expressen, tala om botemedel men kanske kommer en sådan utveckling ske inom framtida neurovetenskaplig forskning. Vilket ju också väcker vissa etiska frågor.Läs mer om studien på bloggen Neurological Correlates.
DN, SVD, Expressen
2 kommentarer:
Här kommer du in på ett intressant ämne...
Ska vi "bota" psykopati?
Är en avvikande personlighet något som bör botas?
Kanske om den orsakar lidande. Lider psykopaten? Jag tror inte det. Psykopaten lider pga att han blir inspärrad när han mördat, men inte för att han mördat.
Problemet är att vi pratar om personlighetsdrag och samhällsnormer.
Om vi benhårt hävdar att psykopati bör botas pga personlighet eftersom det orsakar lidande så kan vi teoretiskt hävda att homosexualitet bör botas i vissa samhällen eftersom det skapar lidande hos både homosexuella och anhöriga pga att det bryter mot normen.
Jag inser att det jag skrivit hittills kan tolkas helt fel. Jag vill begränsa psykopatin i samhället och jag har inga problem med homosexualitet i samhället.
Hjälp mig att argumentera detta. Vari ligger skillnaden?
Är det att psykopati grundar sig i att ta för sig på andras bekostnad medan homosexualitet handlar om att älska?
Ja, jag tänkte skriva om det här, men blev lite lat och sugen på att kolla på True Blood i stället...
Du har rätt i att det väcker en hel del etiska frågor, något som ämnet har gemensamt med mycket inom neurovetenskapen. På ett sätt tror jag att det ganska trubbiga redskap som psykofarmaka trots allt är gör de etiska frågorna enklare. Om vi på neurologisk väg kan gå in och med precision "fixa" det som är de neurologiska korrelaten för personlighetsstörningar, autism mm - är det något som man bör göra?
Våra känslor och tankar, även de "dysfunktionella" sådana, är ju uttryck för vår personlighet. När det gäller psykopater är förhoppningsvis inte tvångsingrepp ett alternativ, men däremot tror jag nog att vissa kanske självmant skulle kunna önska sig en sådan behandling. En del med autismspektrumtillstånd hävdar att deras sätt att fungera inte är ett problem i sig, utan endast på grund av omgivningens normer och begränsningar. På dessa grunder kritiseras ibland potentiella "botemedel" men även insatser som t ex social färdighetsträning. Jag kan nog ställa mig ganska tveksam till det argumentet vid svårare autismtillstånd (jag kan tipsa om en intervju med ett par föräldrar till en autistisk som finns att ladda ner här: http://www.abc.net.au/rn/allinthemind/stories/2009/2593428.htm), men även psykopati skulle nog knappast vara ett fungerande tillstånd även i ett samhälle av kriminella psykopater. Homosexualitet, å andra sidan, orsakar inte i sig själv någon skada för varken personen i fråga eller omgivningen. Som jag ser det i alla fall.
Skicka en kommentar