Felaktigheter och lekmannatyckande.

I dagens Eva Rusz-kolumn skriver en kvinna att hon misstänker att hennes vän är allvarligt psykiskt sjuk och behöver vård.

"På sista tiden har hon börjat ringa mig på jobbet och sedan ett par veckor även sena kvällar och nätter. Hon pratar oavbrutet och vill att jag ska hjälpa henne att skriva brev till olika myndigheter hon är i konflikt med. Jag säger att jag inte kan hjälpa henne med det, men då antingen gråter hon förtvivlat eller säger att jag sviker henne när hon behöver mig som mest. Nu har jag börjat misstänka att hon är psykiskt sjuk. Beteendet har liksom gått överstyr. Ska jag ringa någon psykiatrisk vård­klinik och föreslå att de söker upp henne?!"

För mig som jobbar inom psykiatrin antyder denna korta text ett potentiellt insjuknande i t ex mani eller annat allvarligt sjukdomstillstånd, något som i så fall kräver omedelbar kontakt med sjukvården och kanske slutenvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men hon får till svar: "Men att ringa till en psykiatrisk klinik är lönlöst... Den svenska psykvården fungerar inte så. – Den har ingen uppsökande verksamhet." Huh?

I och för sig ett klart och koncist besked - men tyvärr helt felaktigt. Landstingen har i princip alltid (har aldrig hört talat om att det saknas, men skriver så som brasklapp) en jourverksamhet som man själv eller andra kan ringa upp och som gör akuta insatser och bedömningar, t ex av om det behövs inläggning inom den psykiatriska slutenvården. Naturligtvis är det bättre om hon kan övertala väninnan att kontakta öppenvården eller, vid ett akut läge, själv ringa till ett jourteam, men ibland är det andra som slår larm just eftersom de svårast sjuka inte själv alltid förstår att de behöver hjälp och kanske behöver vårdas på sjukhus. T ex finns det i Stockholm bl a Norra akutenheten för de nordöstra delarna och Mobila akutenheten för de nordvästra delarna. Dessutom kan Länsakuten kontaktas dygnet runt. NoA skriver som följer: "Vi är tillgängliga via telefon för patienter, deras närstående, vårdpersonal, myndigheter eller andra som vill ha råd. Vi erbjuder utöver telefonrådgivning även hembesök vid behov samt tidsbeställda mottagningsbesök." Jag tycker därför att det är ytterst oansvarigt av Eva Rusz att påstå att psykvården inte har någon uppsökande verksamhet, och lämpar dessutom över ett förhållandevis stort ansvar för kompisens hälsa på brevskrivaren.

För övrigt tycker jag att det är ganska tveksamt att kolumnen avslutas med att läsare får tycka till - inte bara i kommentarerna utan som en del av artikeln. Behovet av psykiatriska insatser känns ju inte som ett som ett klockrent ämne för lekmannatyckande.

Ett tidigare inlägg om Eva Rusz.