Det är en stor utställning som täcker det mesta från keramik och glas till "Experience Art" och "Textile in the Expanded Field". Med alla dessa utställare är det kanske inte så konstigt att kvaliteten varierar en hel del (i mitt tycke då, inte för att jag vet). Direkt när man kommer in möts man av en fitta i keramik, vilket verkar vara mandatory för alla kulturfeminister någonstans i deras karriär. Jag tycker också att keraminsnoppen känder väldigt gjort, liksom. I själva verket var hela keramik- och glasavdelningen rätt crappy och präglades av en febrig strävan efter att inte göra sådant som skulle kunna påminna om vad man normalt förknippar med keramik och glas. Typ, några trasiga saker i en bur. Jaha? Eller detta "mästerverk":
Som bland annat beskrivs på detta sätt: "I fill things in and convert things. Create minor assertions and carry out minor investigations. Using various sketch aids I seek communication between parts or objects in space. This can be expressed in extension and reduction, shapes that meet, lines that belong together and shadows that do not exist."
Sedan funderade vi rätt hårt på vad konstnären Karin "Kakan" Andersson ville ha sagt med verket "Min lesbiska begravning" där hon kombinerade en historia med lesbiska som räddade bögar från gaybashing, kombinerat med en fiktig dödsannons för konstnären själv och en massa jättevisselpipor i keramik. Jaha? När man går vidare kommer man däremot till roligare grejer, bland tavlorna av Ywan Yosef:
och Anna-Karin Suh:
Även detta konstverk, som verkar kommentera militära och nationella värderingar, tycker jag var rätt bra:
Michael Bussien gjorde den här stolen, där syftet är att växten ska fylla plexiglasformen, som sedan ska kunna tas bort:
Erik Hellsten gjorde också en snygg grej där han sydde bland annat en stämningsansökan:
Den klart bästa var dock Björn Johanssons anatomiska studie och utvecklingsstadier av ett typsnitt (här fanns det tyvärr ingen jättebra bild, men ändå:)
Sedan gick inte denna flamencoinspirerade lampserie av för hackor:
Verket som säkert 2/3 var där enkom för att se var ju så klart Anna Odells "Okänd kvinna", som jag har skrivit om tidigare. Det var uppdelat på tre delar. Den första gick i stora drag ut på att hon, innan hon genomförde det hela, ringde upp personal från psykiatrin och bl a frågade om de tyckte att det var en bra idé om hon skulle fejka en psykos och log roat när de ställde sig frågande till projektet. Den andra var videofilmen från bron, när hon betedde sig psykotiskt och det verkade som om hon kanske skulle hoppa. Förbipasserande engagerade sig och polisen lyckades få med henne trots våldsamt motstånd. I den tredje har hon i smyg spelat in när hon berättar för läkaren att hon fejkade, varvid läkaren "blir så arg att jag inte kunde kvarstanna i rummet" (ur journalkopian). Förutom det, i min åsisikt, olämpliga i att ta resurser genom att fejka har jag också svårt att förstå hennes resonemang kring att ingen skulle ta hene på allvar om hon diskuterade sina erfarenhet som patient, utan att hon måste göra det som konstnär. Jag tycker att det är helt uppenbart att det motsatta är fallet - självupplevt ger mer respekt än fejk. Sedan slås jag av att hennes verk inte påvisar särskilt mycket av det hon har som mål att påvisa. Om hon vill kritisera psykiatrin och Länsakuten är inte materialet hon visar till särskilt mycket hjälp. Det enda som faktiskt framkomemr är att hon blev hjälpt av medmänniskor, att polisen tog med henne när hennes liv verkade vara i fara och att psykiatrin är negativt inställd till låtsaspsykoser. För att upprepa mig: jaha? Hon säger sig vilja visa på psykiatrins slumpmässiga bemötande, men ändå verkar i stora drag samma sak har hänt vid båda tillfällena. Att just hennes besök på Länsakuten har orsakat bältning eftersom detta är Stockholms enda psykakut och är dit de flesta förs när det krävs ett akut polisingripande. Dessutom är det just den del av händelseförloppet som hon är som mest kritisk till som, av naturliga skäl, inte visas - när hon kommer in till Länsakuten och blir bältad. Här står så klart ord mot ord kring hennes beteende på avdelningen, men eftersom just bältningen verkar vara den springande punkten är det ganska märkligt att detta ämne i stort sett inte berörs alls i hennes verk. Vore det inte t ex intressantare att få höra en berättalse om hur det gick till när hon blev inlagd i stället för de meningslösa samtalen med psykiatrins personal om hennes psykosfejkarplaner. Hon motsäger sig också uppgifter om att hon skulle ha slagits, men när man läser journalkopiorna framgår det att det är polisernas uppgifter från händelseförloppet på bron, inte psykiatrins.
Den fråga som stannade kvar i mitt huvud efter jag gick därifrån var framför allt: vad anser Odell att de inblandade personerna borde ha gjort? Detta är skulle vara det mest intressanta man skulle kunna gjort med det här materialet. In my humble opinion.
Sammanfattningsvis var det en hel del som var riktigt pretantiöst och poänglöst och gav mig flashbacks från när jag gick på bildprogrammet i gymnasiet och tyckte att jag var jättedjup när jag skev skitdikter och målade typ bollar och rektanglar. Mycket var dock bra och inspirerande. Utställningen avslutas i morgon, så skynda om ni vill hinna dit. Btw kan jag tipsa om att Anna Odells filmer visas rätt off, i ett eget rum dit vi knappt höll på att hitta. För det är för att se hennes fejkpsykos som ni kommer att åka dit, eller hur?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar