Gudrun Schyman kom igår med ett ganska märkligt inlägg i debatten inför EU-valet. Hon krävde att transportpolitiken skulle anpassas efter kvinnliga behov. Men vad är då kvinnliga behov enligt Schyman? Jo, serru, kvinnor behöver inte bra vägar, eftersom köra bil och flyga är karlasysslor. "Kvinnors behov" är i däremot kollektivtrafik. Är det ens sant att kvinnors behov rör kollektivtrafik? Nja, enligt denna undersökning av försäkringsbolaget If kör förvisso 10% färre kvinnor bil till arbetet jämfört med männen men det är fortfarande 42%, den i särklass vanligaste transportformen för kvinnor. Kollektivtrafik då? 15% vs 11% för männen. Kollektivtrafik är därför knappast "kvinnors behov". Dessutom borde ju kvinnor rimligen vara lika beroende av frakt av olika produkter, t ex post, matvaror och annan affärslogistik som oftast inte sker via kollektivtrafik. Hon antyder dock också, i klassisk särartsfeministisk anda, att miljövänlighet i sig själv är kvinnligt. Hon utgår här en särartsfeministisk tanke där "kvinnor" som grupp klumpas ihop och tilldelas vissa egenskaper och behov på ett binärt sätt. Att bryta könsmaktsordningen och förbättra kvinnors villkor görs inte genom könsstereotyper. Fredrik Malm (fp) kommenterar detta väl: "Det är tröttsamt med folk som säger att de är feminister, men bygger hela politiken på att män och kvinnor är så olika och har olika behov. Som att inte kvinnor skulle gynnas av att det finns bra vägar att åka på."
0 kommentarer:
Skicka en kommentar