Jag upplever att många som jag stöter på, från alla "läger", har ett i det närmaste religiös inställning till sin terapeutiska inriktning. Debatten om evidens har allt för ofta handlat mer om att behandlare upplever sig kränkta och försvarar sitt revir än om hur man på bästa sätt ska hjälpa patienterna. Jag tycker att det är symtomatiskt att flera terapiutbildningar förlorat sin examensrätt eftersom instituten har haft en tendens att drivas på ett aningen kultliknande sätt med uppfattningar om "den rätta tron", enstaka upphöjda ledare i fokus och bristfällig vetenskaplig standard.Jag tror att det behövs en bredd av terapiinriktningar av den orsaken att olika psykiatriska tillstånd behöver olika behandlingsformer. Däremot bör alla dessa behandlingar ha ett gott vetenskapligt stöd. Jag tycker inte att landstinget ska erbjuda vissa terapier bara för att det finns en efterfrågan av samma orsak som jag inte tycker att offentlig vård ska utöva homeopati trots att många gillar alternativ medicin. Att erbjuda en viss behandlingsform innebär att man går i god för att den fungerar.
Inom psykiatrin behandlar vi svårt sjuka människor som har tillstånd med förhöjd självmordsrisk. Tyvärr har psykologisk behandling fram till alldeles nyligen haft en frisedel från att behöva ha gängse vetenskapligt stöd. Det är inte mer etiskt att ge overksamma psykologiska behandlingar än det är att ge sockerpiller i stället för psykofarmaka. Naturligtvis sker det metodutveckling och forskning hela tiden som längre fram kan ge ett gott vetenskapligt stöd för de metoder som saknar det i dag. Att terapeuten ska vara någon form av mystisk vägvisare i själens djupa dunkel som tar sitt stöd i teoretiska modeller med tveksamt eller inget empiriskt stöd samt anekdotisk bevisföring närmar sig däremot bitvis kvasivetenskap.
Debatten har inneburit ett smärre världskrig mellan framför allt psykodynamiker och KBTare. Själv tycker jag dock att ställningstagandet borde handla om att vara för vetenskap. Jag struntar högaktningsfullt i vilka metoder som prioriteras så länge som man nyttjar sig av de metoder som har bäst vetenskapligt stöd. I nuläget är det främst KBT och andra näraliggande metoder som har visat sig effektiva, även om psykodynamisk terapi har visat sig ha viss effekt vid depression och t ex mentaliseringsbaserad terapi verkar lovande.
Det som dock är lika viktigt att betona är att att det behövs ett förbättrat sätt att mäta evidens vid psykologisk behandling. De patientgrupper man använder i studierna är t ex ofta inte särskilt representativa för de personer man möter i psykiatrin. Behandling med patienter som har t ex enbart panikångest är inte så svårt att hitta evidens för, men å andra sidan är det ofta inte personer som har tydligt avgränsad problematik som vi träffar i psykiatrin. Många har en komplex problematik med inslag av flera olika diagnoser, ofta med personlighetsstörningar och ibland även neuropsykiatrisk problematik. Därför är det mycket olyckligt att KBT allt mer har börjat betraktas som någon form av paint-by-numbers som nästan vem som helst kan utföra (med fem veckors utbildning i alla fall, enligt Socialstyrelsen...). Det är också olyckligt att det satsas alltför lite på terapi och psykosociala metoder för patienter med svårare problematik, trots att de egentligen ofta har större behov av hjälp än en patient med en avgränsad panikångest. I stället får de allt för ofta lösa "stödsamtal" som mest går ut på att kolla läget och att de ska få prata av sig. (Och vad är evidensen för stödsamtal egentligen?).
Vården ska inte handla om prestige och strider mellan inriktningar, vården ska handla om hur vi bäst hjälper patienterna. Och för att vi ska kunna göra det kan inte psykologin ha ett get-out-of-science free card.
Delar av inlägget skrevs ursprungligen som en kommentar på en text av Psykiatern.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar