Mobilstrålning, psykosomatik och vårdideologi.

G. Berg-Beckhoff m fl rapporterar i Occupational and Environmental Medicine (2009) att data över strålning från mobiltorn i olika geografiska områden inte har något samband med negativa hälsoeffekter. En annan studie av S. Thomas m fl (2008) visade inget samband mellan individuella stråldoser och symtom som huvudvärk, koncentrationssvårigheter, tinnitus och trötthet. Det har också gjorts kontrollerade studier där försökspersoner som upplevde sig känsliga för mobilstrålning, samt en kontrollgrupp, var ovetande om en elektromagnetisk källa var påslagen eller ej. Deras upplevelser av huvudvärk samvarierade inte i signifikant utsträckning med närvaron av elektromagnetisk strålning och de kunde inte gissa när strålningskällan var aktiv eller ej (G. J. Rubin, 2006).

I denna studie av M Landgrebe m fl (2008) mätte man reaktioner i hjärnan hos försökspersoner som trodde att de utsattes för elektromagnetisk strålning. De som upplevde sig vara elöverkänsliga, jämfört med kontrollgruppen, hade då högra aktivitet i områden förknippade med bland annat smärta och ångest. Just detta tycker jag är en viktig poäng i sammanhanget - de som upplever sig känsliga för el eller mobilstrålning lider, och det handlar inte om att de inbillar sig. Däremot har de flesta människor en otillräcklig förståelse för psykosomatik och placeboeffekt. Just det är faktiskt något jag tycker är väldigt positivt med TV3s något omdebatterade program "Diagnos okänd". I flera av fallen lyfte de fram psykologiska pålagringar eller reaktioner som samverkade med de fysiska tillstånden och bidrog till att försämra personernas allmänna hälsotillstånd, samt som var behandlingsbart med enkla psykologiska metoder.

Just samverkan mellan somatik, psykologi och fokus på psykosociala förhållanden, som ofta bidrar ansenligt till patienters allmäntillstånd, är något som jag anser primärvården och den somatiska vården inte uppmärksammar i tillräcklig utsträckning. Patientkontakten styrs ju som bekant av ekonomiska krav på korta besök och man får, åtminstone i Stockholm, sk "pinnar" för varje patientbesök som översätts till pengar till ens verksamhet. Att se till hela livssituationen tenderar att ta tid och man får inga pinnar för att kolla upp vilka de bästa instanserna som man skulle kunna remittera patienterna till är eller att ringa för att följa upp. Dessutom präglas vården av en oerhörd omsättning av läkare som, på grund av att de som inte är specialister, roterar mellan olika placeringar, vilket försvårar en långsiktig helhetssyn på patientens vård. Samtidigt förstår jag också att det är viktigt att läkare får en bred utbildning men jag tror att det behövs en bättre och smidigare lösning. För många gånger är en läkares arbete mycket mer komplext och långsiktigt än att skriva ut ett recept på antibiotika vid urinvägsinfektion eller gipsa ett ben. Jag anser också att antalet psykologer, arbetsterapeuter och annan icke-medicinsk personal är alldeles för få i vården idag. Alla dessa faktorer sammantaget gör att det i dag, enligt mig, inte är en tillräcklig helhetsbild i vården. Jag tror att detta bidrar till att människor dras till kvacksalvare på grund av upplevelsen av holism och att bli lyssnad på utan att behandlaren är stressad av de pinnar han eller hon ska hinna med.

Min poäng är att man ska behandla hela personen, inte bara enstaka tillstånd. Att ha mer helhetstänkande och förmedla mer omtanke och värme tror jag långsiktigt kan både spara pengar och minska lidande hos patienterna, samt stärka placeboeffekten vid olika behandlingar. Dessutom kanske man kan undvika att människor hamnar hos homeopater, healers och andra ovetenskapliga behandlare.

Update: Debattinlägg om mobiltornsstrålning i Aftonbladet med docent Olle Johansson, årets förvillare 2004 enligt Vetenskap och folkbildning, samt, eh, föräldern Annika Gullbrandsson. Och DN tar upp snabbhetsbonusar för läkare.