Om könsidentitet och gränsdragningar.

Som jag tidigare har skrivit tycker Länsrätten, till skillnad från Skatteverket, att Jan-Olov Ågren, Luleå, formellt även ska kunna kalla sig Madeleine. Skatteverket överklagade och Madeleine har nu även vunnit i kammarrätten. Tyvärr har ärendet nu gått vidare till regeringsrätten så det slutgiltiga beslutet är ännu inte fattat.

Detta ämne belyser med all önskvärd tydlighet hur starkt behovet i samhället är att dra tydliga gränser mellan könen. Gråzoner och oklarheter inom detta område är något som ofta väcker starka känslor. Nyligen skrev bland annat Malin Wollin (vars kärnfamiljskrönika jag tidigare kommenterat här) en upprörd krönika till könsskillnadernas försvar och till motstånd mot könsneutrala begrepp. Inte bara när det gäller könsidentitet utan även homo- och bisexualitet är det ofta just brotten mot könsnormerna som upprör, inte egentligen den samkönade kärleken och attraktionen i sig. För att exemplifiera detta så uttryckte en manlig bekant att det inte gjorde honom någonting om killar har sex med killar så länge som de är riktiga karlar som typ tittar på fotboll och dricker öl. Däremot ogillade han de "fjolliga" bögarna som inte betedde sig manligt. Att rucka på mans-, och i aningen mindre utsträckning kvinnorollen, är något som provocerar.

Det som väcker starkast känslor är just mäns könsöverskridande. Det oftast är lättare för kvinnor att komma undan med att mecka med bilar än det är för män att komma undan med att dansa balett. Priset som kvinnorna får betala i HBT-rörelsen är dock allt för ofta osynliggörande och, faktiskt, underordning. Det är i många HBT-sammanhang männen och männens perspektiv som syns och hörs.

Jag tycka att det, även bland HBT-personer finns ett behov av tydliga gränsdragningar. Som bisexuell kan jag ofta känna att jag glöms bort bort i HBT-sammanhang. Som ni har märkt skriver jag nästan alltid HBT i stället för "homo" "gay" eller andra begrepp. HBT är ett oerhört knöligt och allmänt osexigt begrepp och i de fall man bara pratar om icke-heterosexuella (minus transpersoner) blir det ännu knöligare eftersom det saknas ett klockrent begrepp för just icke-heterosexuell. Men problemet är ju att man faktiskt använder ett begrepp som bara benämner en del av de man talar om och därigenom antyder att just homosexuella är den primära gruppen medan bi och trans mellan raderna antyds vara inräknade. Många av de debattörer som jag vanligtvis ser upp till har uttalat sig för en avsnävning av grupptillhörigheten, exempelvis Tor på bloggen Antigayretorik: (I en recension av boken Bögjävlar) "En av faktorerna som har förflackat HBT-kulturen är just att den är HBT – ”alla ska med”. Men den som vänder sig till alla, vänder sig slutligen till ingen."

Språket spelar roll för hur människor tänker och när det gäller just sexuell läggning är det, i de flestas ögon, fortfarande en fråga om homo eller hetero. Ett bra exempel på detta är hur de senaste årens debatt kring äktenskapsfrågan i medierna har genererat rubriker som: "ja till homoäktenskap idag", "Ingen ska tvingas viga homosexuella", "Riksdagen beslutar om homoäktenskap" etc. (här finns ett tidigare inlägg om detta). Jag tycker att det här handlar om något större än bara semantiska hårklyverier utan även om vår syn på sexualiteten på ett bredare plan. Tvärt om från Tors åsikt anser jag att "vi"-gruppen inte bara behöver vidgas utan i längden avskaffas (även om jag aldrig tror att detta helt och hållet kommer att ske). Sexuell läggning är ett kontinuum, inte en binär uppdelning. Jag skulle också vilja påstå att den nuvarande mer binära synen bidrar till förvirring och stress bland många som inte känner sig hemma i något av lägren. Den binära sexualiteten är en norm som jag tror ofta påtvingar människor en identitet som de inte känner sig bekväma med och bidrar till tveksamhet för de som lever huvudsakligen heterosexuellt att handla på samkönade känslor eftersom då frågan uppstår om de då tillhör den andra av de två binära grupperna "är jag homo för att jag vill ha sex med den här kvinnan?". Och tvärt om.

Till skillnad från vad vissa verkar tycka så tror jag att vi som är HBT vinner på att gränserna suddas ut. Om vi kan uppnå en syn på sexuell läggning som en fråga om en gråskala där de flesta har vissa inslag av både samkönad och olikkönad attraktion är vi inte längre "dom" - en tydligt identifierbar grupp som har vissa egenskaper som inte resten av befolkningen har. Att vi sedan förlorar vår egna trygga grupptillhörighet tycker jag är ett litet pris att betala för att fler ska kunna känna sig friare i sin sexualitet och öppnare i sin identitet.

Uppdelningen mellan "homo" och "hetero" är i mina ögon ett rent påhitt, så väl som den tydliga uppdelningen mellan "det manliga" och "det kvinnliga". Och det är också en uppdelning med ett pris för alla oss som hamnar någonstans mitt emellan.

Andra som skriver om dessa ämnen: Trollhare (1) (2) (3), Lisa Cedee, Krister Fahlstedt och Béatrice Karjalainen.