"I morgon var jag alltid ett lejon" - om att leva med en psykossjukdom.

I en intervju i Efter tio i TV4 berättar psykologen Arnhild Lauveng om hur hon under många år var svårt drabbad av schizofreni och levde i en värld av vanföreställningar och hallucinationer. Se videon här (rätt usel videokvalitet men ok ljud). Hon berättar här om hur hon redan tidigt under livet började få märkliga upplevelser. Bland annat upplevde hon inte att hon hade ett "själv" och en karaktär som hon kallade "kaptenen" styrde henne på olika sätt. När hon fick sin diagnos i 17-årsåldern fick hon höra att hon inte skulle bli frisk eller kunna klara av att leva självständigt. Hon beslutade sig, trots detta, för att bli psykolog och efter ett långt arbete med terapi och stödjande insatser från olika yrkesgrupper i samarbete blev hon slutligen frisk från sina symtom och nådde sitt mål. Hon har skrivit boken "I morgon var jag alltid ett lejon" om sina upplevelser.

Hennes berättelse pekar på vikten av att lyfta fram styrkor och resurser, inte bara problem och symtom, samt att arbetet med personer med psykos kräver långsiktighet, individanpassning, teamarbete och personliga målsättningar. I nuläget är också de terapeutiska och psykosociala insatserna, enligt mina erfarenheter, kraftigt underprioriterade i psykosvården och det behövs medtodutveckling och forskning. Detta kan vara speciell viktigt pga de teorier som bland annat lyfts fram i den artikel jag citerade i mitt förra inlägg som ser psykoser som ett samspel mellan avvikande upplevelser av tillvaron och psykologiska tolkningsmodeller som används för att förstå sig själv och omvärlden. Som Kapur skriver:

"Dopamine dysregulation may provide the driving force, but the subject’s own cognitive, psychodynamic, and cultural context gives form to the experience. Psychosis is seen as a dynamic interaction between a bottom-up neurochemical drive and a top-down psychological process (140), not as an inescapably determined outcome of a biology. If this is the case, then specific psychotherapies for psychosis not only should be feasible but would be synergistic with pharmacotherapies. At present, for most patients we provide modifiers of the biological process (antipsychotic drugs) but provide no specific help for the cognitive-psychological resolution. Patients "work through" their delusions and hallucinations by themselves using, perhaps, the innate psychological processes that allow humans to give up on cherished beliefs and overcome dreaded fears. As these processes are better understood (97) and implemented in specific psychotherapies, an antipsychotic effect will rely not only on receptor blockade but also on cognitive and psychological restructuring (141). Early studies using specific cognitive therapies for psychosis are showing additional efficacy separate from drug effects (142)."

Lauveng betonar dock, klokt nog, också vikten av antipsykotiska mediciner och att inte sluta med dessa utan att samråda med sin läkare. Tyvärr är detta vanligt och leder ofta till nya psykoser. Ett stort antal av patienterna slutar ta sin medicin inom första året vilket, enligt amerikanska siffror, är orsaken till ca 40% av vårdkostnaderna för återinsjuknanden. Neuroleptika har tunga biverkningar men är oftast nödvändiga under en period och i många fall i åratal för att undvika psykoser - ett tillstånd som vanligtvis innebär stort lidande och svår funktionsnedsättning.

Det verkar också som att tidigt insättande av neuroleptika är viktig för den långsiktiga prognosen enligt en doktorsavhandling av forskaren Malin Alenius. Den akuta psykosen påverkan hjärnan negativt och hypotesen är att snabb insättning av antipsykotiska mediciner innebär att denna effekt mildras genom att sjukdomen avklingar snabbare.