Onyanserad kritik mot psykiatrin.

Kulturjournalisten Ann Mårtens har skrivit en debattartikel som stöd för konstfackseleven Anna Odells tilltag där hon gör en del märkliga påståenden. För det första uppger hon att aktionen i sig "visar att något viktigt inte fungerar. Att något är helt uppåt väggarna, men svårt att sätta fingret på" och "pekar på att vi lever i ett borderlinesamhälle med en psykvård som inte är värd namnet". Odell har ju själv varit mycket hemlighetsfull om sina upplevelser och sagt att det ska klargöras vid vernissaget, så vad är det då som hon hittills har avslöjat? Att en person som beter sig svårt psykotisk blir inlagd och bältas när hon misshandlar länsakutens personal? Vad i detta "pekar på att vi lever i ett "borderlinesamhälle?"

Sedan fortsätter hon med: "Vad har medicinen för syfte? Jag har själv ätit neuroleptica och anser att många av de mediciner som ges till olyckliga människor enbart sänker och nedvärderar personen ifråga. Alla mediciner är inte av ondo, men med psykoanalys och samtal kommer man längre." Menar hon att neuroleptika, som har gott vetenskapligt stöd vid behandling av svåra psykostillstånd, ska ersättas med psykoanalys(!) som mig veterligt helt saknar vetenskapligt stöd vid dessa tillstånd? På vilket sätt skulle det vara mer humant? Jag håller med om att psykologiska behandlingsmetoder, då främst KBT och kognitiv terapi eftersom detta är de metoder med starkast vetenskapligt stöd, bitvis underprioriteras i jämförelse med den medicinska behandlingen. Däremot behöver ofta den psykologiska behandlingen kompletteras med parallell medicinsk behandling och när människor är som sjukast behöver de ofta först medicineras innan man över huvud tagen kan komma någon vart med en psykologisk behandling.

Kritik mot psykiatrin präglas ofta av en allmän motvilja mot psykmediciner, tvångsåtgärder och inlåsning. Och visst låter det otäckt med mediciner som förändrar hur man känner och tänker, bältning, tvångsvård mm, men folk glömmer ofta att alternativet för dessa patienter inte är att må och fungera på topp utan att dessa insatser sätts in för att männsikors tillvaro på att raseras, att man är en fara för sitt eget eller andras liv, att man har ett oerhört lidande etc. Det är inte trevligt att föras till en psykavdelning med poliseskort och ges lugnande men det är inte heller trevligt att komma ur sin mani och inse att man spenderat all sina pengar, försummat sina minderåriga barn och blivit vräkt och polisanmäld för att paranoida utbrott mot grannarna. Därmed inte sagt att psykofarmakas biverkningar inte är ett stort problem och att dosering och val av medicin kan gå snett.

Det är också karaktäristiskt att kritiken präglas av uppfattningen att personalen inom psykiatrin är både allvetande och omnipotenta och borde kunna bota alla, borde kunna förutse alla självmord, borde ha oändliga resurser till sitt förfogande. Alla förstår att vissa fysiskt sjuka inte blir helt bra trots vårdens insatser, en insikt som vanligtvis saknas när det gäller psykiatrin. De perfekta lösningarna uteblir tyvärr ofta och hur reaktionerna på detta kan se ut illustreras av följande: "I Pockettidningens fall revs alla mentalsjukhus, vilket vi krävde. Men vad fick vi i stället? I dag vandrar psykfallen omkring och tigger på Stockholms gator! Är det så vi ska ha det?" Ofta blir medias bild ganska onyanserad: antingen tycker man att människor bör bli inlagda i överdriven utsträckning för säkerhets skull eller så tycker man att staten låser in folk och tvingar i dem mediciner som nån slags maktdemonstration mot människor som bryter normen. Jag upplever själv att det finns en hel del som behöver förbättras inom psykiatrin och mycket av min frustration inför kritiken ligger i att den konstruktiva debatten oftast uteblir till fördel för affektladdade argument med bristfällig koppling till vetenskapen och till den psykiatriska verkligheten. Förtjänar inte patienterna bättre än så?

Fler som bloggar om ämnet: I Cattas lilla värld, Åsiktskanonen, Lisa Magnusson och Trollhare.