Enkelspåriga råd om att skaffa barn.

I en spalt i Aftonbladet kommenterar psykologen och psykoterapeuten Eva Rusz ett brev från en 36-årig kvinna som har två barn sedan tidigare och som inte vill ha fler, något som hon varit tydlig med redan från början i relationen till hennes nuvarande make som inte är barnens far. "Fast jag gjorde klart för honom att jag inte vill ha fler barn redan när vi träffades för två år sedan, blir tjatet allt värre. Det värsta är när vi precis haft sex och han säger sådant som: ”Om vi har tur nu så blev det en liten bebis”. Jag blir galen och vi bråkar halva natten. Hur ska jag få honom att fatta att jag aldrig kommer vilja ha fler barn?"

Att man pratar om vad man önskar och varför är ju så klart vettigt men detta verkar ju inte vara ett problem i det här fallet. Hon har en genomtänkt åsikt och de verkar ha pratat om ämnet till leda. Hon vill helt enkelt inte ha fler barn. Snarare är det ju så att hon har varit osedvanligt tydlig. Till skillnad från de flesta har de redan från början av förhållandet pratat om hur hon ser på barnfrågan och hon har motiverat varför hon inte tänker ändra sig. Istället för att ha en konstruktiv kommunikation kring situationen väljer däremot maken att tjata och lägga klämkäcka kommentarer om barn efter sex. Och ändå är det fruns kommunikation som ifrågasätts av Eva Rusz!

Men är det "egoistiskt" att inte gå med på att skaffa barn? Det verkar Eva tycka: "Att vilja ha barn är ett kärlekstecken från hans sida som hon borde uppskatta, anser Eva Rusz.Om det inte är biologiskt omöjligt är Miranda alltför hård som förvägrar sin man ett biologiskt barn." Jag håller dock inte med och upplever Eva Rusz resonemang som ganska kränkande och trångsynt. Att vara i en relation innebär kompromisser, men varför är det Miranda och inte hennes man som måste göra en uppoffring? Och det är även ganska nedlåtande att påstå att hon borde vara tacksam för att hennes make försöker tvinga henne att göra något hon inte vill.

Att kompromissa när det gäller barn är inte som att gå med på att köpa en Klippan-soffa fast man egentligen vill ha en Ektorp. Över huvud taget tycker jag att det sällan är särskilt bra när en person i förhållandet behöver kompromissa om något viktigt - ge upp ett drömjobb, flytta till en storstad fast man älskar vildmarken - eller föda ett barn fast man inte vill. Förutom att det påverkar livet och relationen med partnern att "offra sig" skulle jag vilja påstå att en förälders motvilja mot att få barn inte är den bästa förutsättningen för barnets framtid. Men är det då rätt att hennes man ska leva barnlöst trots önskan att få ett eget barn? Nej, så klart inte. Till syvende och sist är ett förhållande som en affärsrelation - det handlar om avtal och förhandling. Den ene behöver muttrar till sin fabrik och den andre behöver betalning för sin produkt. Om man inte kan komma överens om pris, leveranstid mm så blir det ingen deal eftersom någon av dem helt enkelt inte är beredd att göra de eftergifter som den andra kräver. Så är det också i relationer - om kostnaden blir för stor och man inte kan komma överens ska man kanske inte vara ett par. Att ha en Klippan-soffa kan man leva med, att känna sig tvingad att skaffa ett barn, eller leva barnlös, är något helt annat.

Man pratar ju ibland om att det föds för få barn i Sverige, jag skulle i stället vilja påstå att alltför många som får barn inte är redo blir föräldrar. Att vara förälder beskrivs ju ibland som "världens viktigaste jobb". Man har ett oerhört ansvar för en annan människa - inte bara vad gäller fysisk säkerhet utan även psykisk hälsa. Ingen skulle ju få för sig att tillsätta vem som helst som VD, minister eller något annat kvalificerat arbete. Hur kommer det sig då att man förväntar sig att alla ska vara lämpliga för den livsavgörande rollen som förälder? Den starka norm som säger att det är en del av att bli vuxen att skaffa barn bidrar ju tyvärr inte till ett mer realistiskt reflekterande kring vad man vill och om man klarar av uppgiften. Konsekvensen av detta ser vi tyvärr alltför ofta i vuxenpsykiatrin sisådär 20-30 år senare. Därför är det speciellt olyckligt att en legitimerad psykolog väljer att uttala sig på det här moraliserande sättet.

Läsarreaktioner.

Andra som skriver om ämnet: Eva, Mojje och Busan, Daniel Pernikliski, Tobbe Lindqvist och Mitt liv som jag.