Turkiska HBT-organisationer kämpar i motvind.

I maj i år krävde en domstol att HBT-föreningen Lambda Istanbul upplöstes på grund av att deras mål stod i kontrast till "Turkiska moraliska värderingar och familjestrukturer". I slutet av november lyckades föreningen med sin överklagan, dock är försöken att hindra kampen för HBT-rättigheter ett frekvent fenomen och liknande stängningsförsök har gjorts med flera andra föreningar. Turkiet är ett land som har en bakgrund av en strävan att närma sig västeuropa men samtidigt en stark traditionell nationell identitet, vilket inte alltid är helt kompatibelt.

Situationen i Turkiet liknar hur det var i Sverige för några årtionden sedan - homo- och bisexuella samt transpersoner tolereras så länge de håller sig i det dolda och inte kräver några rättigheter samt så länge man inte behöver konfronteras med dem och låtsas om att de finns. Läs gärna "Den hotfulla kärleken" av Svante Norrhem som beskriver detta på ett bra sätt. Där presenterar han resultatet av en studie där han gjort intervjuer med homosexuella som bodde i Västerbotten under 50-, 60- och 70-talet som belyser ett hemlighetsmakeri och en skam som för de flesta av oss svenskar som är homo- bi- eller trans idag ter sig ganska främmande, trots kvarvarande homofobi. Motståndet mobiliseras när man inte längre vill låtsas, när människor inte längre accepterar att man måste hålla stora delar av sitt liv dolda och inte har samma rättigheter. När jag besökte Istanbul för ett par år sedan och vi var i den gayvänliga stadsdelen Taxim kunde man se män som höll hand öppet på gatan. Dock handlade detta ju just om en form av "reservat" i ett i övrigt mycket homofobt samhälle. Argumentet att HBT-föreningarna hotar moraliska värderingar och familjestrukturer är tyvärr ofta återkommande i anti-HBT-argumentering. "Det privata är politiskt" är ett resonemang som ibland används i feministiska eller vänsterorienterade sammanhang, dock beskriver det delvis egentligen bäst konservativa värderingar. Att diskriminering mot en utsatt grupp minskar innebär att hela samhället på något sätt svärtas och dras ned i smutsen trots att andras rättigheter inte därmed begränsas.

Det vore bra att kunna säga att Turkiet borde se över hur dess HBT-befolkning behandlas för att förbättra chanserna att bli medlem i EU, dock är ju flertalet av de nuvarande medlemsländerna, framför allt öststaterna, lika goda kålsupare. Även i FN finns det ett starkt motstånd, något som bland annat illustreras av motståndet mot resolutionsförslaget för global avkriminalisering och stopp för våld och människorättsliga övergrepp mot HBT-personer.

Här finns ett tidigare inlägg med en karta från januari 2008 som visar HBT-personers juridiska situation i olika länder.

Socker är knark.

Begreppet sockerberoende har varit i fokus för mycket debatt under de senaste åren, dock har det börjat komma allt fler studier som visar på sockrets beroendeframkallande effekter. I en färsk studie, som dock ännu inte publicerats, har forskaren Bart Hoebel vid Princeton visat på att råttor som matats med mycket socker inte bara uppvisar toleransökning, abstinens samt återfall och cravings utan även att det sker neurologiska förändringar som en konsekvens av detta:

"Hungry rats that binge on sugar provoke a surge of dopamine in their brains. After a month, the structure of the brains of these rats adapts to increased dopamine levels, showing fewer of a certain type of dopamine receptor than they used to have and more opioid receptors. These dopamine and opioid systems are involved in motivation and reward, systems that control wanting and liking something. Similar changes also are seen in the brains of rats on cocaine and heroin."

Som inte detta var illa nog uppvisade de sockertillvanda råttorna en större alkoholaptit än kontrollgruppen vilket tyder på att socker, i stora mängder, kan fungera som en "gateway drug".

Jag undrar, med tanke på tillgänglig forskning, om inte beroendeperspektivet kommer att behöva integreras i ökad utsträckning vid ätstörnings- och överviktsbehandling än vad som är fallet idag.

Några andra studier om sockerberoende:
Brain neurotransmitters in food and drug reward

Evidence for sugar addiction: behavioral and neurochemical effects of intermittent, excessive sugar intake.

Intense sweetness surpasses cocaine reward.

Examining the addictive-like properties of binge eating using an animal model of sugar dependence.

Carbohydrate craving: a double-blind, placebo-controlled test of the self-medication hypothesis.

Opiate-like effects of sugar on gene expression in reward areas of the rat brain.

Ett öga för ett öga, en tand för en tand, ett upplopp för en uppsagd lokal.

När båda sidor har starka åsikter om en händelse och skiftande uppgifter om bakgrunden är det svårt att veta vad som faktiskt stämmer. När det gäller incidenterna i Rosengård började det med en uppsägning av en muslimsk lokal. Fastighetsägaren uppger att föreningen inte följde hyreskontraktet, att den endast skulle användas för barn- och fritidsverksamhet och att moskéverksamhet inte var tillåtet på grund av brandföreskrifterna. Beskrivningen av verksamheten verkar inte vara helt utan grund eftersom Khalil Al-Assadi, som är företrädare för föreningen, uppger att "på fredagar har vi fredagsbön för 250 personer." De upplever dock att orsaken är att "de vill inte ha oss muslimer där." Naturligtvis är det svårt att helt utesluta rasistiska motiv, föreskrifter kan ju många gånger tolkas aningen subjektivt - hur mycket religiös aktivitet krävs för att det ska räknas som en moské? För mig är detta dock en mycket mager ursäkt för de händelser som sedan följde. Raketer och stenar mot polisen, bränder och skadegörelse är inte över huvud taget acceptabelt, även om det skulle ha varit klockren rasism. Och det värsta är att de främsta våldsverkarna inte alls har med situationen att göra utan kommer från AFA och andra extrema vänsterorganisationer, i kombination med en handfull fotbollshulliganser(!).

Som alltid vid denna typ av händelser dyker det upp en hel del kommentarer från vänsterhåll av två typer:
1) "Ja, våld är ju inte så bra men man kan ju verkligen förstå varför det hände". Oftast kommer man här fram till att det egentligen är samhällets fel.
2) "Att göra motstånd är rätt! Ut på gatorna!"

Alltid kombinerat med att polisen egentligen satt igång eller hetsat på alltihopa.

Som om våld aldrig skulle vara våldsverkarnas eget fel utan att ansvaret ligger hos den som trampat dem (eller i detta fall andra) på tårna. Sedan har de mage att se sig som demokratins försvarare trots att de beter sig tämligen odemokratiskt. "Tycker du inte som jag eller inte gör som jag vill så tar jag till våld".

Av någon anledning så anses det många gånger som ok för grupper som kränks, eller på ett eller annat sätt är utsatta, att själv bete sig illa. Kritik blir också ett känsligt vågspel för oss politiskt korrekta liberaler. För min del har jag dock nått dithän att jag inte längre tar den typen av hänsyn - vare sig man själv, eller någon annan, (eventuellt) blivit utsatt för rasism är inte våld ok och man måste ta ansvar för sina egna handlingar! Oberoende av samhällsproblem och klassfrågor är detta de inblandades fel. Att det finns ett behov av strukturella förändringar ändrar inte det.

Artiklar: DN1, DN2, DN3, SVD, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2

Andra som bloggar om ämnet: Ghandi, Pumlan, Jinge och Haväng.

Buggar i hjärnan #3. Onsdag är grön - synestesi.

James Wannerton är en brittisk pubägare som har en lite annorlunda språkupplevelse än de flesta - han känner smak av ord. Bland annat smakar "Exactly" yoghurt och "accept" ägg. Det är dock alltid lite otrevligt när han pratade med sin stamgäst Derek eftersom hans namn smakar öronvax.

Det här är ett exempel på synestesi, ett medfött tillstånd som innebär att man kopplar ihop olika sinnesintryck på ovanliga sätt. Vanliga varianter är ett till exempel siffror, ord eller personer kopplas samman med färger men det finns en mängd andra varianter, bland annat språk-smakkopplingen som exemplifierats ovan. Det finns även en form där man upplever att ord, bokstäver, månader eller andra sekvenser har olika personlighet.

"T’s are generally crabbed, ungenerous creatures. U is a soulless sort of thing. 4 is honest, but… 3 I cannot trust… 9 is dark, a gentleman, tall and graceful, but politic under his suavity" Ur artikeln "A Statistical Study of Pseudo-Chromesthesia and of Mental-Forms" av MW Calkins.

Här finns ett galleri där människor lagt upp bilder som illustreras deras form av synestesi. Det är något oklart hur många som har synestesi och det har uppskattats allt ifrån en på 2000 till en på 200. Det finns flera teorier om hur fenomenet uppstår, bland annat att det handlar om en ökad kommunikation mellan olika områden i hjärnan. Bland annat ligger området i hjärnan som processar siffror nära V4 i syncortex där färg processas. Forskarna Rouw och Scholte har visat på ökad kommunikation mellan områden i fusiform gyrus, intraparietal sulcus och frontala cortex hos personer med synestesi. Fenomenet kan också uppstå vid intag av hallucinogena droger.

Synestesi har varit en inspirationskälla för personer aktiva inom många kulturella områden och bland annat har Van Gogh, Kandinsky och Nabokov uppgetts ha haft detta tillstånd. N.E.R.D.s album "Seeing Sounds" uppges vara uppkallat efter upplevelserna hos personer med synestesi. Bilden ovan målades av Anne Salz och hon förklarar motivet så här:

"The painting represents the opening of the concerto for four violins. I listen to the music while I paint. First, the music gives me an optimistic, happy feeling and I perceive red, yellow, and orange colors in a great variety with little contrast. It looks like a field of these colors. I perceive the color field as a musical chord. You can compare it with the colors of a blanket or cover made of autumn leaves."

Ett videoklipp med James Wannerton:

Olika syn på kunskap.

Från Tankebrott.

Kändisar om friskolor och elöverkänslighet.

I Expressen för ett par dagar sedan skrev Stellan Skarsgård en bra artikel om religiösa friskolor:

"I dag ser jag i högsta grad religionen som ett problem. Jag har inget behov av någon ideologi och vill inte ställa mig bakom något idésystem, men jag anser att religionsfriheten borde vara en självklarhet. Det innebär till exempel att man inte ska skattefinansiera religiösa friskolor. Det är bisarrt att behöva ta strid för något sådant i det sekulära Sverige. Har vi religionsfrihet, så måste vi också ge barnen frihet att välja. Om de hemma får lära sig att de kommer att brinna i helvetet om de inte ber till Gud, så ska de åtminstone få möta ett alternativ i skolan."

Jag håller med fullständigt. Alla barn måste få möjligheten att möta en mångfald av uppfattningar istället för att i både hemmet och skolan, bara möta likasinnade. Dessutom ska ju skolan handla om lärande, inte om ideologi, så varför ska vi i så fall ha religiösa skolor? Barn har inte möjlighet att välja och det handlar inte om religionsfrihet utan om att barnens perspektiv begränsas.

I samma upplaga skriver dock Liza Marklund en ganska bisarr kolumn om elallergi som i stora drag går ut på att de kommande kraven på att endast lågenergilampor ska användas är ett "gigantiskt experiment". "Ingen vet vad de nya, fiffiga, energisnåla lågenergilamporna egentligen ställer till med". Nähä? Förutom alla de miljontals människor jorden runt som redan nu använder lågenergilampor? Hon påstår också att "När alla mina grannar byter till lågenergilampor är risken överhängande att bruset och brummet på ledningarna skapar elfält också i min bostad." och sammanfattar slutligen att: "EU känner till problemen med elfälten runt lågenergilamporna. Någon information om detta sprider man dock inte. Däremot ser man till att de som har kunskap om frågan och vet att både människor och djur kan bli sjuka, de ska ha alternativ att välja på. Så cyniskt är det. Och så länge elöverkänsliga personer betraktas som sinnessvaga kommer experimentet att fortsätta." Vad som verkar vara helt ointressant för Liza Marklund är att forskningen inte stödjer förekomsten av elallergi. Medvetenskap skriver bra om detta och konstaterar bland annat att:

"Tidigare studier har visat att människor som anser sig vara överkänsliga mot el inte kan skilja på aktiva eller inaktiva källor till elektromagnetisk strålning. Istället reagerar de när de tror att elektromagnetisk strålning är närvarande, och inte faktiskt reell närvaro av strålning. Detta resultat uppvisades även här; försökspersoner som ansåg sig vara elöverkänsliga reagerade med starkare obehagskänslor när de trodde mobiltelefonen var aktiv än vad de andra försökspersonerna gjorde. ... Intressant nog rapporterade de elöverkänsliga inget som helst obehag när de exponerades för magnetröntgenmaskinen. Trots att den alstrar ett magnetfält på 3 Tesla, en styrka som är mellan 5 till 10 miljoner gånger starkare än det magnetfält som alstras av en aktiv mobiltelefon intill huvudet!"

Den som bortser från forskning till fördel för argumentet "men jag vet ju att det är så här, jag känner det ju!" har i sanning bristfälliga kunskaper om psykologi och psykosomatik. De som upplever sig vara elallergiska har ju naturligtvis ett stort lidande och just därför är det extra viktigt att inte fastna i felaktiga uppfattningar om orsakssamband, vilket ju annars skulle kunna förhindra adekvata lösningar.

Andra som bloggar om Stellan Skarsgårds inlägg: Osakverkan, HBT-sossen, Anders B Westin och Liza Marklunds: Sänd mina rötter regn och Tankebrott.

Crush of the Week #6 - Ladytrontjejerna

Helen Marnie och Mira Aroyo i Ladytron är inte bara snygga, de är riktigt bra musiker också och spelar fantastisk electro tillsammans med ett par menlösa killar.

Vanföreställningar viktiga för våra värderingar.

Lars Adaktusson skriver i sin kolumn att:
"Åtskilliga ideologier och samhällssystem har genom historien försökt utplåna människans mest centrala men ickerationella behov. Ändå är och förblir vanföreställningar av fundamental betydelse – för våra värderingar, för vår kultur och vår historia; men framför allt för att den möter tillvarons mest brännande frågeställningar. Det kan inte den nya fundamentalistiska ateismen ändra på."

Nej, nu var det ju inte riktigt så han skrev. I artikeln kritiseras Humanisterna för sin rationalistiska grund och sin uppfattning att mänskligheten inte behöver religion och vidskepelse. Han gör detta genom att ersätta trosrelaterade ord i en text om Humanisterna med kärlek. Enligt honom är det dock nämligen andligheten som är människans mest centrala behov.

Just detta att tron på övernaturliga fenomen - genom organiserad religion, privatreligiösa övertygelser eller uppfattningar om olika mystiska fenomen såsom t ex spöken eller själavandring - är ett grundläggande behov är en åsikt jag ser som mycket olycklig. Jag tror att människor har ett grundläggande behov av att känna att livet har en mening, att hitta en inre tillfredställelse med sig själv och tilvaron, att hitta fram till värderingar som man trivs med, att känna att man hör till ett större sammanhang mm. Tyvärr har religionen mononpoliserat dessa områden och människor glömmer ofta att det inte behövs övernaturliga inslag för att uppnå detta. Det tycks finnas en uppfattning om en dikotomi mellan den varma, mänskliga och meningsfulla religionen vs den kyliga, torftiga rationalismen som företräds av torr statistik och distanserade vetenskapsmän i vita rockar. Här tror jag faktiskt att vi som är ateister, humanister och rationalister inte riktigt han lyckats sälja in vårt perspektiv på ett alltför effektivt sätt. Jag anser att vi behöver bli bättre på att erbjuda egna alternativ för dessa behov istället för att bara säga att religionens alternativ inte duger.

Man kan ha två hypoteser om Gud - 1) att han finns och 2) att han inte finns. Om det nu skulle vara så att det finns en omnipotent varelse som på något mystiskt sätt har objektiv vetskap om rätt och fel så skulle ju religionen vara ett ganska rimligt fenomen. Men frågan blir ju då hur man ska få kunskap om denna varelses (eller detta fenomens) existens eftersom reguljära källor till kunskap inte kan användas. Att "känna något i sitt hjärta" eller "bara veta" är ju ett ganska dåligt medel för kunskap eftersom miljoner människor "känner" sådant som pekar på sinsemellan helt inkompatibla uppfattningar. I själva verket brukar dock resonemang om människors behov av andlighet handla om att vi behöver själva tron i sig, mer eller mindre oberoende av om upfattningarna är sanna eller inte. Tyvärr ses också just det påstått önskvärda med tron som ett argument för Guds existens. Som Stellan Skarsgård skiver i Expressen: "När jag berättade för Milos Forman att jag är ateist, sa han: "Men livet blir så fattigt om man förnekar all mystik!"" Att man vill att något ska vara sant gör det inte sant. Och för övrigt tycker jag att det påstått positiva med religionen uppvägs med råge av krig, diskriminering och kränkningar som religionerna stått för under historiens gång.

Hur kommer det sig att det, när det gäller religion och tro, ses som positivt och sunt att förvanska verkligheten och att bygga sitt liv kring osanna (eller obevisbara) påståenden? För detta är ju i praktiken vad som förmedlas i resonemanget om att vi behöver andlighet och tro för de positiva psykologiska och sociala fördelar det för med sig. Varför är detta bättre än att se saker så som de är och utgå från verkligheten i sina vardagliga och livsavgörande val? I uppfattningen om att det andliga är ett "behov" ligger just detta att det ses som en acceptabel hanteringsstrategi för vuxna människor att hantera stora och små livsfrågor genom att berätta sagor för sig själv och andra. Man kan ju tycka att det är ganska harmlöst om folk tror på nånting trevligt som gör dem lite glada. Som fd pingstvän har jag dock sett alltför många exempel på konsekvenserna av detta. Problemet är ju just att människor fattar både små och livsavgörande beslut på grund av dessa "trevliga" föreställningar, och jag har sett många som bland annat har valt yrke pga Guds upplevda kallelse, som har förlovat sig pga en profetia trots svaga känslor för varandra eller som har gift sig i späd ålder pga religionens påbud kring samboskap. Osanningar är oerhört dåliga grunder för beslut och värderingar.

Många har ju genom historien uttryckt att tron är något som stärker vår moral, att ett tydligt system av värderingar förebygger själviskt och oetiskt beteende. För det första kan man här åter igen nämna religiösa krig och andra exempel på den ansenliga negativa inflytande som religionen har haft under världshistorien. Dock skulle jag också föra fram den motsatta åsikten jämfört med den som nämndes ovan - jag anser att det är mindre etiskt att slaviskt följa en annans åsikter, i detta fall en påstådd omnipotent varelse. Att behöva fatta egna beslut om rätt, fel och andra värderingar gör att man också behöver ta eget ansvar för det man tycker och gör. Som religiös har någon annan (Gud) redan gjort tänkandet åt dig och det som är kvar att göra är att följa hans vilja. Det gör också att man inte behöver stå för konsekvenserna, något som bland annat illustreras med all önskvärd tydlighet av många kristnas kräknings- och diskrimineringsvänliga inställning mot oss HBT-personer. De behöver inte motivera sin inställning utan "lyder bara order". Ännu värre blir det ju så klart när hela länder styrs på detta sätt. Dels finns det ju en hel del länder, som t ex USA, där Guds påstådda vilja i praktiken får styra allt från stamcellsforskning till biståndsarbete men även många som är rena teokratier där otrogna kvinnor stenas och homosexuella sätts i fängelse i Allahs eller Jahves namn.

Som någon just (ungefärligen) uttryckte i kvällens Boston Tea Party: "Den nya tidens ateister är annorlunda, de kräver svar - Vad menar du? Vad har du för belägg för det?" Jag är öppen för det mesta, så länge som man utgår från logik. Att påstå att vad som i stort sett är vanföreställningar är ett viktigt "behov", oberoende av om föreställningarna stämmer eller inte, är dock i mina ögon ett mycket märkligt resonemang. Och skrämmande.

"For me, it is far better to grasp the Universe as it really is than to persist in delusion, however satisfying and reassuring." - Carl Sagan

Andra som bloggar om artikeln: Utan och innan, Orsakverkan, Nicklas Bladfält, Henke, Anders B Westin, Knut Stahle, Kamferdroppar, Kristoffer och Humanistbloggen

Veckans citat #8

"What deserve respect, or not, I say, are persons. And you don't respect persons by agreeing with everything that they say. Quite the contrary - respect demands that you take them seriously. That means taking what they say seriously, and that means subjecting their claims to precisely the same moral and intellectual standards to which you subject yourself and your fellows. Anything less would not be respect, it would be a kind of condescension."

Filosofen Austin Dacey i Reasonable Doubts, avsnitt 15.

Bristfällig logik.

The Skeptics Guide to the Universe har sammanställt en bra lista på de 20 värsta exemplen på felaktig logik. Intressant.

America's Next Top Model.

Vissa spoilers för säsong 11, dock inte om vem som vinner.

Top Model är själva definitionen på ett guilty pleasure - det är allmänt dålig TV men av någon anledning tittar jag på det ändå. Nyligen har säsong 11 avslutats och jag kan konstatera att serien har blivit mer och mer corny med åren. För det första har Tyra Banks alltid varit lite, eh, livlig, men har blivit allt mer over the top och knasig för varje säsong. Nu ter hon sig mest som en fjortis på extacy, pratar på ett oerhört överdramatiserat sätt och får ofta för sig att sjunga när hon t ex ska presentera domarna (där det däremot alltid ska användas exakt samma fraser, exempelvis "runway coach extraordinaire"). Dessutom är hela programmet en enda stor Tyra-reklam med ständiga bilder av henne i Top Model-huset och inklippt mellan scenerna, vilket bara känns pinsamt och egocentriskt. Apropå corny så är det inte bara Tyra som är fånig utan hela dramaturgin. Bland annat börjar senaste säsongen med att de är i en sci-fiaktig lagerlokal. Domarna spelar nån slags robotaktiga karaktärer och tjejerna får gå in i nån slags modellmaskin där de blir "förvandlade". WTF? Sedan tycker jag också att det blir ganska pinsamt när de försöker ta upp olia "causes" som när tjejerna får ta anti-rökbilder eller när de var jättemiljömedvetna i en säsong. Visst, det är bra med miljötänk och att folk slutar att röka, men det blir väldigt krystat.

Tack och lov har de tagit bort prata-ut-i-enrum-inslaget som tidigare återkom varje säsong, dock uppmanas fortfarande tjejerna mer eller mindre subtilt till att vräka ur sig traumatiska historier från sin bakgrund. Vid olika inslag, bland annat vid teaterövningar och tolkande infödingsdanser(!) är regeln att snyftigaste historia vinner vid utslagningen. Detta har lett till att tjejer, med Tyras ivriga påhejande, har berättat om allt från sexuella övergrepp och våldtäkter till omskärelse och konflikter med föräldrar. En annan otrevlig tendens i programmet är att tjejerna uppmanas att ignorera både sjukdom och sorg. Guldstjärnor till alla som exempelvis släpar sig ut till en jungel med feber eller som låter sig fotas i en grav efter att en vän avlidit dagen innan. Om de däremot har oturen att faktiskt kollapsa kan de däremot få sina fiskar varma för detta i stället.

För övrigt blev det den senaste säsongen extra tydligt att detta verkligen är en väldigt amerikansk tävling. Två av tjejerna var europeer och var inte alls lika översvallande eller självsäkra som de andra. Framför allt Elina Ivanova, en skitsnygg brud med östeuropeiskt ursprung (se bilden ovan) fick en hel del skit för att hon inte var känslomässig nog, att hon var ateist, att hon inte hade en bra relation med sina föräldrar mm. Säsongens bisarraste kommentar var när hon hade vunnit en tävling som innebar att hon fick vara med i en kampanj med jultema. De andra var avundsjuka och en av tjejerna fräste ur sig "You don't even like Christmas! And you're an atheist!". Mhm? Sedan var det inte heller helt trevligt att höra vissa av kommentarerna om den transsexuella Isis.

Kraven på känslomässighet illustreras väl av följande ökända klipp. Tjejen som klarar sig från att bli utröstad beröms för att hon gråter medan tjejen som får gå skämtar och är lättsam, något som gör att Tyra flippar ur totalt: